Sjöodjuren...
Har vi plaskat?
Hela eftermiddagen i den lilla sjön där vi kan vara alldeles för oss själva.
Matte badade med oss och vi simmade väldigt långt tillsammans. Ibland vet man inte riktigt om mamma behöver gå upp på land och vila lite. Men hon harvar på och då fortsätter vi oförtrutet.
Vi hade några bollar med på simturen också. Det är en bragd av en simmande tant att koordinera "kast med liten boll" och simtag. Mest skrattade matte så att hon nästan sjönk. Jag har en förkärlek till att simma väldigt nära. Det kan rivas ganska rejält på mattes kropp och då är det helt plötsligt ingen lek längre. Därför har jag funnit mig i att kajka lite vid sidan om...
Bra trötta i benen var vi när vi kom upp - framför allt matte. Så här länge har hon nog inte simmat sedan OS i Moskva...
En underbar liten sjö - perfekt för att träna avlämning från vattnet. Här vågar ingen släppa ner något ur munnen för då rullar det hiskeligt fort ner för klipporna och i vattnet igen...
Batterierna har återuppstått...
Det blev raskt en okulär besiktning av trädgården - Hallelujah...
Flädern är full av lus.
Matte har övertalat "aktivister" att avhjälpa problemet...
Undrar om de vill ha betalt per eliminerat objekt? Det blir inte billigt...
Saft? - förhoppningsvis...
"Farsarvet" - mattes älsklingsrosor , kommer från hennes pappas föräldrahem,
Även pionen har en historia - "stulen" från Brända slottet i Norrtorpen...
Trappen kryllar av krukor - svårt att ta sig in...
Och här får vi stå och sukta - detta är mammas permanenta boning under vackra sommardagar. Då har hon full koll på grannskapet...
Flädern är full av lus.
Matte har övertalat "aktivister" att avhjälpa problemet...
Undrar om de vill ha betalt per eliminerat objekt? Det blir inte billigt...
Saft? - förhoppningsvis...
"Farsarvet" - mattes älsklingsrosor , kommer från hennes pappas föräldrahem,
Även pionen har en historia - "stulen" från Brända slottet i Norrtorpen...
Trappen kryllar av krukor - svårt att ta sig in...
Och här får vi stå och sukta - detta är mammas permanenta boning under vackra sommardagar. Då har hon full koll på grannskapet...
...och när börjar semestern?
Rapporteringen från skärgården den sista tiden har onekligen varit bristfällig. Matte ska försöka gottgöra detta i sinom tid. Batteriet i kameran är icke längre bland oss och matte har förstås som vanligt glömt att lägga det på laddning.
Vi gick och badade ikväll i den där lilla fina sjön bakom golfbanan (matte tror att den heter Björnträsket). Mitt upp i all grönska dyker en suspekt instruktör fram med en hel hundgrupp i släptåg. Det var inte mycket pli på den drösen, och då vet ni ju sedan tidigare att matte blir som förbytt i närkamp med "flockledaren" - i detta fall instruktören. Hon (för det är en hon vi pratar om) är nu fullt medveten om att man dels måste ha markägarens tillstånd för att bedriva kurs/träning på platsen där man befinner sig. Dessutom råder det i de flesta kommuner i Sverige kopplingstvång - om man inte har hunden "under sådan uppsikt som om den vore kopplad". Det hade INGEN kan jag lova, och det är deras mattar och hussar sjukt medvetna om efter vår sammanstötning.
Mamma härsknar ju till när gossar uppvaktar henne, och jag försöker morska upp mig så gott det går jag också. Det blev ganska uppenbart att slynglarna förstod vinken. Äckliga små raser var det också. Matte var på vippen att ringa Anticimex...
Jag har faktiskt glömt att berätta att jag var på ett av mina kontinuerliga återbesök hos "min" veterinär i Albano för några veckor sedan. Jag känner mig ganska hemmastadd där nu och personalen vet precis vem jag är och varför jag är där, utan att läsa i mina journaler. Jag vet inte om man ska se det som något positivt, men de tar i alla fall väldigt väl hand om mig. Alla var nöjda och glada över hur det hela förlöper i mitt liv. Inga nya knölar, och den som finns kvar är konstant liten och beskedlig. Måtte det hålla i sig. En ny återbesökstid behövde vi därför inte boka förrän i december. Jag ska meddela tomten vilket besked jag då vill ha i julklapp...
Denna gång fick också mamma följa med. Matte hittade ännu en knöl på henne som definitivt borde kontrolleras. Den satt precis på samma ställe där min första"elaka" knöl placerade sig. Så det vara bara för henne att slänga sig ner på golvet (det hjälpte i och för sig matte henne med) och uthärda "kläm-och känn-och-provtagning". Men mamma bara "flinar" och viftar på svansen hela tiden. Det är helt uppenbart att man kan göra vad som helst med henne bara man klappar lite fint och pratar snällt. Veterinären blev helt betagen - för en sån struntsak...(provsvaret visade efter några dagar att det inte var något farligt - bara ännu en av de där fettknölarna som mamma samlar på).
I morgon har matte semester - vältajmad ser det ut som. Då ska vi börja trappa upp vår träning inför den kommande hösten. Matte har fått förfrågan om alla jakterna i Östergötland igen, och vi vill ju inget hellre än att delta. Men då gäller det som sagt att HÅLLA KÄFTEN!! Undrar om det är mig hon syftar på?
Lite träning har vi också hunnit med tillsammans med Christel/Puzzel och Sussie/Diezel-Spira. Matte tycker att jag har börjat tappa fokus i de riktigt långa markeringarna. Tidigare har de faktiskt varit min paradgren på flera, flera hundra meter, men förmodligen behöver det underhållas ibland trots medfödd begåvning. Matte tittar lite konstigt på mig - jag vet att hon tycker att det är många alternativa begåvningar jag fötts med. Än har hon bara stiftat bekantskap med en bråkdel...
Kvalitén på följande bilder skyller matte på dåligt batteri - tror hon att vi är tappade bakom en vagn??
Jordskalv? - nej bara mamma med sin älskade "tigersnurra" ...
Mammas rumpa - eller en Newfoundland, (inget "Bajen, bärs & rakade brudar" längre)...
Och jag har väl bajsat!! Finns det ingen skam i kroppen på fotografen (om man nu kan kalla matte för det)??
For Gods sake - RAY...
Vi gick och badade ikväll i den där lilla fina sjön bakom golfbanan (matte tror att den heter Björnträsket). Mitt upp i all grönska dyker en suspekt instruktör fram med en hel hundgrupp i släptåg. Det var inte mycket pli på den drösen, och då vet ni ju sedan tidigare att matte blir som förbytt i närkamp med "flockledaren" - i detta fall instruktören. Hon (för det är en hon vi pratar om) är nu fullt medveten om att man dels måste ha markägarens tillstånd för att bedriva kurs/träning på platsen där man befinner sig. Dessutom råder det i de flesta kommuner i Sverige kopplingstvång - om man inte har hunden "under sådan uppsikt som om den vore kopplad". Det hade INGEN kan jag lova, och det är deras mattar och hussar sjukt medvetna om efter vår sammanstötning.
Mamma härsknar ju till när gossar uppvaktar henne, och jag försöker morska upp mig så gott det går jag också. Det blev ganska uppenbart att slynglarna förstod vinken. Äckliga små raser var det också. Matte var på vippen att ringa Anticimex...
Jag har faktiskt glömt att berätta att jag var på ett av mina kontinuerliga återbesök hos "min" veterinär i Albano för några veckor sedan. Jag känner mig ganska hemmastadd där nu och personalen vet precis vem jag är och varför jag är där, utan att läsa i mina journaler. Jag vet inte om man ska se det som något positivt, men de tar i alla fall väldigt väl hand om mig. Alla var nöjda och glada över hur det hela förlöper i mitt liv. Inga nya knölar, och den som finns kvar är konstant liten och beskedlig. Måtte det hålla i sig. En ny återbesökstid behövde vi därför inte boka förrän i december. Jag ska meddela tomten vilket besked jag då vill ha i julklapp...
Denna gång fick också mamma följa med. Matte hittade ännu en knöl på henne som definitivt borde kontrolleras. Den satt precis på samma ställe där min första"elaka" knöl placerade sig. Så det vara bara för henne att slänga sig ner på golvet (det hjälpte i och för sig matte henne med) och uthärda "kläm-och känn-och-provtagning". Men mamma bara "flinar" och viftar på svansen hela tiden. Det är helt uppenbart att man kan göra vad som helst med henne bara man klappar lite fint och pratar snällt. Veterinären blev helt betagen - för en sån struntsak...(provsvaret visade efter några dagar att det inte var något farligt - bara ännu en av de där fettknölarna som mamma samlar på).
I morgon har matte semester - vältajmad ser det ut som. Då ska vi börja trappa upp vår träning inför den kommande hösten. Matte har fått förfrågan om alla jakterna i Östergötland igen, och vi vill ju inget hellre än att delta. Men då gäller det som sagt att HÅLLA KÄFTEN!! Undrar om det är mig hon syftar på?
Lite träning har vi också hunnit med tillsammans med Christel/Puzzel och Sussie/Diezel-Spira. Matte tycker att jag har börjat tappa fokus i de riktigt långa markeringarna. Tidigare har de faktiskt varit min paradgren på flera, flera hundra meter, men förmodligen behöver det underhållas ibland trots medfödd begåvning. Matte tittar lite konstigt på mig - jag vet att hon tycker att det är många alternativa begåvningar jag fötts med. Än har hon bara stiftat bekantskap med en bråkdel...
Kvalitén på följande bilder skyller matte på dåligt batteri - tror hon att vi är tappade bakom en vagn??
Jordskalv? - nej bara mamma med sin älskade "tigersnurra" ...
Mammas rumpa - eller en Newfoundland, (inget "Bajen, bärs & rakade brudar" längre)...
Och jag har väl bajsat!! Finns det ingen skam i kroppen på fotografen (om man nu kan kalla matte för det)??
For Gods sake - RAY...
Midsommar...
Båt över Nämndöfjärden...
Fruktansvärt!!
En hel ö att springa på - ganska sjysst...
Matte, husse, mamma & jag firade midsommar med mattes syster Lisa och hennes familj. En helt egen ö är vad dessa människor tillbringar ledig tid på. Mitt i Ingaröfjärden strax norr om Gränö, (Lövskär). Det svartnar för ögonen...
Matte lägger in lite bilder som gör att man lätt hamnar i koma...
Vy över västra delen av ön...
Midsommar ja jäklar...
Jag - en riktig "Cliffhanger"...
Utestängda från köket...
Världen sötaste i gräset på berget...
Jag har spanat in båten - tänderna klapprade...
Husse, mattes syster Lisa & hennes make Pål - midsommarmat...
Mamma somnade i gräset - tufft att fira midsommar...
Mamma i solen - hennes "prio ett"...
Södervy igen - med mig i förgrunden (det förgyller liksom hela bilden)...
Fruktansvärt!!
En hel ö att springa på - ganska sjysst...
Matte, husse, mamma & jag firade midsommar med mattes syster Lisa och hennes familj. En helt egen ö är vad dessa människor tillbringar ledig tid på. Mitt i Ingaröfjärden strax norr om Gränö, (Lövskär). Det svartnar för ögonen...
Matte lägger in lite bilder som gör att man lätt hamnar i koma...
Vy över västra delen av ön...
Midsommar ja jäklar...
Jag - en riktig "Cliffhanger"...
Utestängda från köket...
Världen sötaste i gräset på berget...
Jag har spanat in båten - tänderna klapprade...
Husse, mattes syster Lisa & hennes make Pål - midsommarmat...
Mamma somnade i gräset - tufft att fira midsommar...
Mamma i solen - hennes "prio ett"...
Södervy igen - med mig i förgrunden (det förgyller liksom hela bilden)...
Någon...
Om matte inte hade haft mamma och mig skulle hon ha kidnappad denna varelse.
Ful kran, men matte avgudar honom...
Let it be...
- Nej du ...
...mamma, det blir inget mer blodpårande för din del...
Matte är trött på ditt uppträdande i spåret. Högst två meter i spårkärnan, sedan är det Goodbye fokus och Hallo "virrsök". Det uppskattas inte förstår du väl? Dessutom springer du så att benen nästan lossnar när du söker spåret igen. Med den hastigheten kommer du inte ens att hitta vår bil... (matte tycker också att det är onödigt att hon hela tiden ska bli irriterad på ditt uppträdande - du kan säkert inte bättre)
Nej, husse & matte har givit upp. Istället övergick eftermiddagens aktiviteter till ren motionsträning i grymt vacker skogsterräng. Husse placerade ut 11 dummisar på ett hiskeligt långt avstånd från oss där vi satt, säkert uppåt 100 meter bort. Matte följde med i samma riktning och slängde sedan med bollkastaren ut 15 tennisbollar åt alla håll och kanter. Bredden på sökrutan blev säkert lika stor som längden.
- Där kan du briljera, mamma. Fint sökmönster, en sjuhelsickes uthållighet och en STOR näsa "på" (och som jaktprovdomaren sade - utomordentligt väl utfört sökarbete där mönster motivation och effektivitet inte lämnar något i övrigt att önska).
Jag måste tiilstå att jag kroknar betydligt fortare än vad du gör. Terrängen i sökområdet är också rejält tungsprungen. En stor mosse, stora kullar och djupa dalar - hela tiden i blåbärsris och mjukmossa. Matte har bestämt att det är bra för mammas leder om inte annat.
Ganska blöta blev vi. Som sagt, mattes regnställ läcker och att bara stå still och skicka hund gör att blöta kläder kyler om kroppen. Och som det regnade...(kamera var inte att tänka på - mattes fingrar kändes stela som spjälade chorizos)
Ett märgben värmde rejält för mamma och mig när vi kom hem. Matte tror jag hittade lite broccoli till kaffet...
Mattes besatthet just nu - "vegofreak"...
Matte är trött på ditt uppträdande i spåret. Högst två meter i spårkärnan, sedan är det Goodbye fokus och Hallo "virrsök". Det uppskattas inte förstår du väl? Dessutom springer du så att benen nästan lossnar när du söker spåret igen. Med den hastigheten kommer du inte ens att hitta vår bil... (matte tycker också att det är onödigt att hon hela tiden ska bli irriterad på ditt uppträdande - du kan säkert inte bättre)
Nej, husse & matte har givit upp. Istället övergick eftermiddagens aktiviteter till ren motionsträning i grymt vacker skogsterräng. Husse placerade ut 11 dummisar på ett hiskeligt långt avstånd från oss där vi satt, säkert uppåt 100 meter bort. Matte följde med i samma riktning och slängde sedan med bollkastaren ut 15 tennisbollar åt alla håll och kanter. Bredden på sökrutan blev säkert lika stor som längden.
- Där kan du briljera, mamma. Fint sökmönster, en sjuhelsickes uthållighet och en STOR näsa "på" (och som jaktprovdomaren sade - utomordentligt väl utfört sökarbete där mönster motivation och effektivitet inte lämnar något i övrigt att önska).
Jag måste tiilstå att jag kroknar betydligt fortare än vad du gör. Terrängen i sökområdet är också rejält tungsprungen. En stor mosse, stora kullar och djupa dalar - hela tiden i blåbärsris och mjukmossa. Matte har bestämt att det är bra för mammas leder om inte annat.
Ganska blöta blev vi. Som sagt, mattes regnställ läcker och att bara stå still och skicka hund gör att blöta kläder kyler om kroppen. Och som det regnade...(kamera var inte att tänka på - mattes fingrar kändes stela som spjälade chorizos)
Ett märgben värmde rejält för mamma och mig när vi kom hem. Matte tror jag hittade lite broccoli till kaffet...
Mattes besatthet just nu - "vegofreak"...
Livet i punktform...
- Matte hatar paret med de två fullständigt vidriga rotweilertikarna (inte tikarnas fel dock)
- Matte testar FRONTLINE på katterna (lite lutning på huvudena blev resultatet)
- Matte har äntligen lagt blodspår till mamma (spåras i morgon)
- Jag vindade in mammas spårslut på 50 meters håll (i vindstilla - matte blev mäkta imponerad)
- Mattes regnjacka läcker i sömmarna på axlarna (inte uppskattat i just detta väder)
- Husets dotter packar oavbrutet inför avfärd mot Italien på måndag (matte kommer att förgås av längtan - i SEX veckor)
- I morgon Paradisloppet på ön (matte borde springa för att bränna lite fett)
- Husets son fick fallskärmshopp i studentpresent av Sissel, Daniel, Hanna & Josse (may our Gods be with him)
Bevakade...
Kvällens träning & promenad landade kring vikingagravarna...
Lite "spookie" i skymningen tycker jag. Raggen ligger och lurar hela tiden. Matte blir sur på mig eftersom jag bär mig åt på detta sätt. Fegis kallar hon mig. Det är inte snällt, jag vaktar ju bara mina zombies till sällskap.
Ikväll fick jag faktiskt vatten på min kvarn. Längs stigen tillbaka från träningen i stora hästhagen upp till bilen finns som sagt alla gravar, och mitt ibland dem bakom den högsta gravhögen stod en "fjoling" (så kallade matte den där älgen som stirrade på oss endast femton meter från stigen).
Matte försökte se oberörd ut, klappade i händerna och tjoade, men eftersom älgen inte visade minsta ansats till att bli rädd och vända insåg vi nog alla att vad som helst kunde hända. En utsparkad fjolårskalv som inte har hittat sitt eget liv ännu kan ju få för sig att "execute instead of evacuate". Mest stirrade han på mamma och mig, så matte samlade in oss "fot" och vek sakta, sakta åt ett helt annat håll.
Tror ni inte att den där besten börjar gå efter oss i våra spår? Springer man då, eller lägger man sig bara ner och spelar död? Matte valde definitivt inte det sistnämnda - hon började sick-sacka mellan tallarna tills vi kom fram till sandtaget som gränsar till den stora vägen. Där utfördes ett formidabelt, alpint lappkast och sedan sprang vi som tokiga tillbaka till bilen - mitt i vägen. Matte var av den bestämda åsiken att en älg inte kan springa lika fort som oss på asfalt, därför borde vi - om han fortfarande låg på rulle bakom oss - hinna först till bilen innan vi blev uppätna.
Vi såg tidningsrubrikerna fladdra förbi i fartvinden:
"Medelålders kvinna med två hundar blev igår antastade och ihjälbitna i skogarna kring Säby i Stockholms skärgård. Ännu har kropparna inte kunnat identifieras på grund av den massiva deformeringen, men polisen har säkrat spår på platsen. Ingen misstanke om mord har ännu framkommit, och polisen vädjar nu till allmänheten att höra av sig med iakttagelser som kan hjälpa polisen att ytterligare klarlägga vad som skett"
Det hade väl varit spännande. Matte kan skriva en hel deckare på temat...
Lite "spookie" i skymningen tycker jag. Raggen ligger och lurar hela tiden. Matte blir sur på mig eftersom jag bär mig åt på detta sätt. Fegis kallar hon mig. Det är inte snällt, jag vaktar ju bara mina zombies till sällskap.
Ikväll fick jag faktiskt vatten på min kvarn. Längs stigen tillbaka från träningen i stora hästhagen upp till bilen finns som sagt alla gravar, och mitt ibland dem bakom den högsta gravhögen stod en "fjoling" (så kallade matte den där älgen som stirrade på oss endast femton meter från stigen).
Matte försökte se oberörd ut, klappade i händerna och tjoade, men eftersom älgen inte visade minsta ansats till att bli rädd och vända insåg vi nog alla att vad som helst kunde hända. En utsparkad fjolårskalv som inte har hittat sitt eget liv ännu kan ju få för sig att "execute instead of evacuate". Mest stirrade han på mamma och mig, så matte samlade in oss "fot" och vek sakta, sakta åt ett helt annat håll.
Tror ni inte att den där besten börjar gå efter oss i våra spår? Springer man då, eller lägger man sig bara ner och spelar död? Matte valde definitivt inte det sistnämnda - hon började sick-sacka mellan tallarna tills vi kom fram till sandtaget som gränsar till den stora vägen. Där utfördes ett formidabelt, alpint lappkast och sedan sprang vi som tokiga tillbaka till bilen - mitt i vägen. Matte var av den bestämda åsiken att en älg inte kan springa lika fort som oss på asfalt, därför borde vi - om han fortfarande låg på rulle bakom oss - hinna först till bilen innan vi blev uppätna.
Vi såg tidningsrubrikerna fladdra förbi i fartvinden:
"Medelålders kvinna med två hundar blev igår antastade och ihjälbitna i skogarna kring Säby i Stockholms skärgård. Ännu har kropparna inte kunnat identifieras på grund av den massiva deformeringen, men polisen har säkrat spår på platsen. Ingen misstanke om mord har ännu framkommit, och polisen vädjar nu till allmänheten att höra av sig med iakttagelser som kan hjälpa polisen att ytterligare klarlägga vad som skett"
Det hade väl varit spännande. Matte kan skriva en hel deckare på temat...
Dödsstraff...
Normalt sett är matte den absolut största motståndaren till dödsstraff...
Men när det gäller dessa små förhatliga djur kan hon tänka ut de mest bestialiska sätt att MÖRDA.
Alla dessa fästingar satt ikväll fast på stackars katten Signe...
Till råga på allt finns kanibalistiska egenskaper hos dem. Äta på varandra!!
MAY THEY BURN IN HELL!!!!
Men när det gäller dessa små förhatliga djur kan hon tänka ut de mest bestialiska sätt att MÖRDA.
Alla dessa fästingar satt ikväll fast på stackars katten Signe...
Till råga på allt finns kanibalistiska egenskaper hos dem. Äta på varandra!!
MAY THEY BURN IN HELL!!!!
Spårkritik...
Matte fick igår domarkritiken på mitt spårande i brevlådan (jag spårade inte i brevlådan - faktiskt). Jag är ganska nöjd, men han kunde ju ha talat om att jag var den bästa tik han någonsin skådat i arbete. Kanske hade det blivit för iögonfallande...
Ni ska få alla detaljer här - jag utelämnar inget till er nyfikenhet:
Väder efter spårläggningen:
Nederbörd 2 mm
Vind: medel
Väder vid provtillfället samt terräng:
Temp: 10 grader
Nederbörd: 2 mm
Terräng: Barrskog/lövskog/mossmark/öppen mark/åker/kuperat
Kriterier för 1:a pris i öppenklass:
Spårningsförmåga: Utmärkt
Tempo: Lämpligt
Självständighet: Endast stöd från föraren och inget domaringripande
Skottreaktion: Godkänd
Provförlopp (domarens kommentarer):
Tiken startade mycket spårnoga, behöll noggrannheten och gick felfritt genom samtilga vinklar, bloduppehåll och återgång. Ringade efter skott, sedan bra till viltdelen. Skottfast.
Spårtid: 19 minuter
Domarens förslag:
Provform: Ordinarie viltspårprov
Pris öppenklass: 1
"Ja, ja - kunde vart värre..."
Jag kan bara skvallra om att det på mammas spårkritik i öppenklass stod:
Allmänt omdöme:
En tik som gör ett bra spårarbete under vissa delar av spåret. Går bort sig och finner inte spåret. Helheten räcker dock för att vara kvar på prisnivå.
Det är ju skrattretande. Nu ska matte råda bot på detta misslyckande. Mamma har inte en susning om vad som väntar henne. Matte har en teori om att mamma - som ju är en "bekväm" tik - en gång lyckades få klöven i vind när endast halva spåret var spårat. Klumpigt av matte, men vinden låg så väldigt på åt "rätt" håll.
Efter den gången kan man ana att mamma chansar i vinklarna på att; "om jag bara fortsätter här en bit så dyker klöven upp". Det kan kanske vara möjligt att hon lagrat något liknande i minnet, men jag tror att hon bara är rakt av sopig. Upp till bevis morsan...
Här gäller övning med att inte tugga på dummisar (och heller inte byta ut någon). Matte står väldigt nära "den lilla högen" och jag ska plocka upp en på väg in till henne. Det kan tänkas att hon redan brutit av ena örat på mig - trots att det är kort. Bilden visar ju med all tänkbar tydlighet att något har hänt...
Ni ska få alla detaljer här - jag utelämnar inget till er nyfikenhet:
Väder efter spårläggningen:
Nederbörd 2 mm
Vind: medel
Väder vid provtillfället samt terräng:
Temp: 10 grader
Nederbörd: 2 mm
Terräng: Barrskog/lövskog/mossmark/öppen mark/åker/kuperat
Kriterier för 1:a pris i öppenklass:
Spårningsförmåga: Utmärkt
Tempo: Lämpligt
Självständighet: Endast stöd från föraren och inget domaringripande
Skottreaktion: Godkänd
Provförlopp (domarens kommentarer):
Tiken startade mycket spårnoga, behöll noggrannheten och gick felfritt genom samtilga vinklar, bloduppehåll och återgång. Ringade efter skott, sedan bra till viltdelen. Skottfast.
Spårtid: 19 minuter
Domarens förslag:
Provform: Ordinarie viltspårprov
Pris öppenklass: 1
"Ja, ja - kunde vart värre..."
Jag kan bara skvallra om att det på mammas spårkritik i öppenklass stod:
Allmänt omdöme:
En tik som gör ett bra spårarbete under vissa delar av spåret. Går bort sig och finner inte spåret. Helheten räcker dock för att vara kvar på prisnivå.
Det är ju skrattretande. Nu ska matte råda bot på detta misslyckande. Mamma har inte en susning om vad som väntar henne. Matte har en teori om att mamma - som ju är en "bekväm" tik - en gång lyckades få klöven i vind när endast halva spåret var spårat. Klumpigt av matte, men vinden låg så väldigt på åt "rätt" håll.
Efter den gången kan man ana att mamma chansar i vinklarna på att; "om jag bara fortsätter här en bit så dyker klöven upp". Det kan kanske vara möjligt att hon lagrat något liknande i minnet, men jag tror att hon bara är rakt av sopig. Upp till bevis morsan...
Här gäller övning med att inte tugga på dummisar (och heller inte byta ut någon). Matte står väldigt nära "den lilla högen" och jag ska plocka upp en på väg in till henne. Det kan tänkas att hon redan brutit av ena örat på mig - trots att det är kort. Bilden visar ju med all tänkbar tydlighet att något har hänt...
Kramkalas - är det Guds mening?
Mamma och jag tycker att det är lite jobbigt när människor kramas. Då skäller oftast mamma - och vi klättrar båda upp på ryggen på gänget som roar sig med så närgångna tilltag. Förmodligen var det en evig tur att vi inte var med på skolgården igår...
Sissel & Joel...
Hanna & Joel...
Josse & Joel...
Sissel & Joel...
Hanna & Joel...
Josse & Joel...
Joel - student 2009
Ett nytt liv börjar...
Men först lite firande!!
Josse, Sissel & Hanna på skolgården...
Joels klass som just sprungit ut...
Mössor i luften....
Mina fina...
Studenten själv...
Flakplaneringen...
Men först lite firande!!
Josse, Sissel & Hanna på skolgården...
Joels klass som just sprungit ut...
Mössor i luften....
Mina fina...
Studenten själv...
Flakplaneringen...
"Beach 2009"??
Nej, "Beach 2009" satsar inte matte på - mera "Bitch 2009" som Lotta så klokt föreslog (matte förstod vinken). Den benämningen levde matte upp till redan i januari.
Arbetet för dagen har i alla fall mest bestått av frossa - för vissa i alla fall. Så du kan gott stå i vassen i sommar igen, kärring...
Detta är vad matte kallar traditionell tårta för planeringsdag på Torö...
Annikas Torö...
Självklart frukost för mattes kollegor...
...med bröd från Delselius...
Arbetet för dagen har i alla fall mest bestått av frossa - för vissa i alla fall. Så du kan gott stå i vassen i sommar igen, kärring...
Detta är vad matte kallar traditionell tårta för planeringsdag på Torö...
Annikas Torö...
Självklart frukost för mattes kollegor...
...med bröd från Delselius...
