fröya bloggar

Rapporteringen från skärgården den sista tiden har onekligen varit bristfällig. Matte ska försöka gottgöra detta i sinom tid. Batteriet i kameran är icke längre bland oss och matte har förstås som vanligt glömt att lägga det på laddning.

Vi gick och badade ikväll i den där lilla fina sjön bakom golfbanan (matte tror att den heter Björnträsket). Mitt upp i all grönska dyker en suspekt instruktör fram med en hel hundgrupp i släptåg. Det var inte mycket pli på den drösen, och då vet ni ju sedan tidigare att matte blir som förbytt i närkamp med "flockledaren" - i detta fall instruktören. Hon (för det är en hon vi pratar om) är nu fullt medveten om att man dels måste ha markägarens tillstånd för att bedriva kurs/träning på platsen där man befinner sig. Dessutom råder det i de flesta kommuner i Sverige kopplingstvång - om man inte har hunden "under sådan uppsikt som om den vore kopplad". Det hade INGEN kan jag lova, och det är deras mattar och hussar sjukt medvetna om efter vår sammanstötning.

Mamma härsknar ju till när gossar uppvaktar henne, och jag försöker morska upp mig så gott det går jag också. Det blev ganska uppenbart att slynglarna förstod vinken. Äckliga små raser var det också. Matte var på vippen att ringa Anticimex...

Jag har faktiskt glömt att berätta att jag var på ett av mina kontinuerliga återbesök hos "min" veterinär i Albano för några veckor sedan. Jag känner mig ganska hemmastadd där nu och personalen vet precis vem jag är och varför jag är där, utan att läsa i mina journaler. Jag vet inte om man ska se det som något positivt, men de tar i alla fall väldigt väl hand om mig. Alla var nöjda och glada över hur det hela förlöper i mitt liv. Inga nya knölar, och den som finns kvar är konstant liten och beskedlig. Måtte det hålla i sig. En ny återbesökstid behövde vi därför inte boka förrän i december. Jag ska meddela tomten vilket besked jag då vill ha i julklapp...

Denna gång fick också mamma följa med. Matte hittade ännu en knöl på henne som definitivt borde kontrolleras. Den satt precis på samma ställe där min första"elaka" knöl placerade sig. Så det vara bara för henne att slänga sig ner på golvet (det hjälpte i och för sig matte henne med) och uthärda "kläm-och känn-och-provtagning". Men mamma bara "flinar" och viftar på svansen hela tiden. Det är helt uppenbart att man kan göra vad som helst med henne bara man klappar lite fint och pratar snällt. Veterinären blev helt betagen - för en sån struntsak...(provsvaret visade efter några dagar att det inte var något farligt - bara ännu en av de där fettknölarna som mamma samlar på).

I morgon har matte semester - vältajmad ser det ut som. Då ska vi börja trappa upp vår träning inför den kommande hösten. Matte har fått förfrågan om alla jakterna i Östergötland igen, och vi vill ju inget hellre än att delta. Men då gäller det som sagt att HÅLLA KÄFTEN!! Undrar om det är mig hon syftar på?

Lite träning har vi också hunnit med tillsammans med Christel/Puzzel och Sussie/Diezel-Spira. Matte tycker att jag har börjat tappa fokus i de riktigt långa markeringarna. Tidigare har de faktiskt varit min paradgren på flera, flera hundra meter, men förmodligen behöver det underhållas ibland trots medfödd begåvning. Matte tittar lite konstigt på mig - jag vet att hon tycker att det är många alternativa begåvningar jag fötts med. Än har hon bara stiftat bekantskap med en bråkdel...

Kvalitén på följande bilder skyller matte på dåligt batteri - tror hon att vi är tappade bakom en vagn??


Jordskalv? - nej bara mamma med sin älskade "tigersnurra" ...


Mammas rumpa - eller en Newfoundland, (inget "Bajen, bärs & rakade brudar" längre)...


Och jag har väl bajsat!! Finns det ingen skam i kroppen på fotografen (om man nu kan kalla matte för det)??

For Gods sake - RAY...