Motvind...
Så känns det...
En rejäl motvind i alla väderstreck.
Mina sårkanter har läkt fint. Jäklar vad veterinären snörpte åt på insidan av mitt lår. Ibland måste jag stanna på promenaderna och kolla om det verkligen kan vara möjligt att det ska kännas så när jag rör benet. Det töjer sig säger matte, och snart har cuturena lösts upp och då släpper taget ännu lite mer.
Men nu har jag då istället drabbats av något elände under det ena ärret. Förmodligen en brakinfektion. Så det vara bara att åka in akut till Bagis igår igen. Jag har väldigt ont av den stora "bulan" under magen (som en halv tennisboll sa matte), och den dök upp på bara några timmar i söndags kväll. Matte märker att jag inte är glad för jag morrar åt andra hundar, vilket jag ALDRIG brukar göra. Jag skuttar inte och springer längre utan går beskedligt nästan fot med matte. Då är det illa ställt med mig.
Så nu är det tung antibiotikakur. Matte blev lite fundersam över den massiva ordineringen men hon ville nog inte ifrågasätta veterinärens specialistkunskap. Annars upplever ju matte sig både som sjuksköterska, läkare, veterinär och specialist just på detta område (vi har ju varit med förut)...
Nu ska här banne mig vilas i form. Mest ligger jag helt på sida i matte och husses säng, det gör för ont att ligga ner på bröstkorgen som i vanliga fall. Husse får sova i vårt gästrum på nätterna, jag sover självklart på min fleecefilt brevid matte så att hon kan ha full koll på utvecklingen.
Livet är lite skit ibland, men skam den som ger sig. Nu ska vi verkligen försöka glädja oss i onödan...
En annan del av Värmdö...
En rejäl motvind i alla väderstreck.
Mina sårkanter har läkt fint. Jäklar vad veterinären snörpte åt på insidan av mitt lår. Ibland måste jag stanna på promenaderna och kolla om det verkligen kan vara möjligt att det ska kännas så när jag rör benet. Det töjer sig säger matte, och snart har cuturena lösts upp och då släpper taget ännu lite mer.
Men nu har jag då istället drabbats av något elände under det ena ärret. Förmodligen en brakinfektion. Så det vara bara att åka in akut till Bagis igår igen. Jag har väldigt ont av den stora "bulan" under magen (som en halv tennisboll sa matte), och den dök upp på bara några timmar i söndags kväll. Matte märker att jag inte är glad för jag morrar åt andra hundar, vilket jag ALDRIG brukar göra. Jag skuttar inte och springer längre utan går beskedligt nästan fot med matte. Då är det illa ställt med mig.
Så nu är det tung antibiotikakur. Matte blev lite fundersam över den massiva ordineringen men hon ville nog inte ifrågasätta veterinärens specialistkunskap. Annars upplever ju matte sig både som sjuksköterska, läkare, veterinär och specialist just på detta område (vi har ju varit med förut)...
Nu ska här banne mig vilas i form. Mest ligger jag helt på sida i matte och husses säng, det gör för ont att ligga ner på bröstkorgen som i vanliga fall. Husse får sova i vårt gästrum på nätterna, jag sover självklart på min fleecefilt brevid matte så att hon kan ha full koll på utvecklingen.
Livet är lite skit ibland, men skam den som ger sig. Nu ska vi verkligen försöka glädja oss i onödan...
En annan del av Värmdö...
Skrutt på lång stång...
Är väl opererad igen...
Matte som ju har full koll på hela min kropp och som dagligen klämmer och känner överallt på mig hittade i förra veckan en ny "hudflik", denna gång på insidan av mitt ena lår. Iväg till Bagis direkt. Min ordinarie onkolog Gunilla på Albano hade semester så det fick som sagt istället bli djursjukhuset i Bagarmossen.
Som vanligt när det gäller mig hittade labbet förstås elaka celler i den nya utväxten. Operation var alltså ett faktum igen. Matte bad veterinären - när jag ändå sövdes - att skära bort mitt lipom som satt under bröstkorgen. Jag har ju tidigare haft en liknande fettknöl som det efter ett tid dök upp mastceller i, så det var lika bra att karva den på samma gång.
Nu känner jag mig ganska OK igen. Operationen skedde i tisdags, och innan dess röntgade man mig så att det inte skulle ha hunnit bli några metastaser i lungorna. Tack och lov skedde inga såna fynd...
Ni ser hur jag ser ut. Rakad på nästan hela magen och stora förband fastklistrade över operationssåren. Veterinären skär med stor marginal (4 x 4 cm) när det gäller mastocytom och matte vill inte påstå att det är ett plastikkirurgiskt ingrepp jag genomgått. Men huvudsaken allt försvunnit, svar kommer om 10-12 dagar.
Magsjukan anföll mig också i förrgår. Det brukar ibland vara krångligt att komma tillrätta med den åkomman då det gäller mig, men matte är nu alltid förberedd med både morotspuré och dietfoder från Hill´s. Igår bajsade jag därför fin korv igen...
Egentligen ska jag nu gå i koppel i 10 dagar, men ikväll fick jag för första gången strosa lite på egen hand. Tror ni inte att jag fyndade direkt. "Ett stort älghelvete" stötte jag (som matte uttryckte sig), och snabbt hade farten ökat betänkligt (innan tanten lyckades kalla in mig). Matte håller alla tummar för att sömmarna höll under förbanden, än så länge syns i alla fall inget spår av att något rämnat. Jag kan slå vad om att mitt "fria följ" är över för denna gång...
Lite lugnande musik för mattes hårt ansatta nerver...
PS
Jag tror inte att mitt försäkringsbolag är speciellt förtjust i mig, men min matte älskar mig, det räcker långt...
Matte som ju har full koll på hela min kropp och som dagligen klämmer och känner överallt på mig hittade i förra veckan en ny "hudflik", denna gång på insidan av mitt ena lår. Iväg till Bagis direkt. Min ordinarie onkolog Gunilla på Albano hade semester så det fick som sagt istället bli djursjukhuset i Bagarmossen.
Som vanligt när det gäller mig hittade labbet förstås elaka celler i den nya utväxten. Operation var alltså ett faktum igen. Matte bad veterinären - när jag ändå sövdes - att skära bort mitt lipom som satt under bröstkorgen. Jag har ju tidigare haft en liknande fettknöl som det efter ett tid dök upp mastceller i, så det var lika bra att karva den på samma gång.
Nu känner jag mig ganska OK igen. Operationen skedde i tisdags, och innan dess röntgade man mig så att det inte skulle ha hunnit bli några metastaser i lungorna. Tack och lov skedde inga såna fynd...
Ni ser hur jag ser ut. Rakad på nästan hela magen och stora förband fastklistrade över operationssåren. Veterinären skär med stor marginal (4 x 4 cm) när det gäller mastocytom och matte vill inte påstå att det är ett plastikkirurgiskt ingrepp jag genomgått. Men huvudsaken allt försvunnit, svar kommer om 10-12 dagar.
Magsjukan anföll mig också i förrgår. Det brukar ibland vara krångligt att komma tillrätta med den åkomman då det gäller mig, men matte är nu alltid förberedd med både morotspuré och dietfoder från Hill´s. Igår bajsade jag därför fin korv igen...
Egentligen ska jag nu gå i koppel i 10 dagar, men ikväll fick jag för första gången strosa lite på egen hand. Tror ni inte att jag fyndade direkt. "Ett stort älghelvete" stötte jag (som matte uttryckte sig), och snabbt hade farten ökat betänkligt (innan tanten lyckades kalla in mig). Matte håller alla tummar för att sömmarna höll under förbanden, än så länge syns i alla fall inget spår av att något rämnat. Jag kan slå vad om att mitt "fria följ" är över för denna gång...
Lite lugnande musik för mattes hårt ansatta nerver...
PS
Jag tror inte att mitt försäkringsbolag är speciellt förtjust i mig, men min matte älskar mig, det räcker långt...
Life is a holliday under the sun...
Matte börjar bli lite fobisk...
Flera bekanta har under sommaren fått sina hundar huggormsbitna (där en dessutom dog) vilket gör att vi numera genomför våra långa promenader lite senare på kvällen när de där förhatliga typerna förhoppningsvis sagt godnatt. Självklart är det också lite svalare vid den tidpunkten och då orkar vi strosa lite längre stunder. Vi får ju tänka på mamsen som innehar en ansenlig ålder.
I går kväll tog vi storskogarna på ön. Nya marker, nya upptåg.
Det är otroligt kuperat under vissa avsnitt av promenaden. Matte har inget bra flås längre - vi kan höra det...
Här i skuggan på de små stigarna kan man vallfärda länge...
Det blir nog inga blåbär i år. Vi får försöka oss på en regndans med tillhörande åska. Luften behöver rensas lite grann på många håll...
Helt plötsligt när vi hasar oss fram bland tallar & granar så dyker dessa monument upp. Spöklika reser dom sig helt plötsligt mitt i snåren. Lite läskigt tycker matte, och dom har något obestämbart ljud för sig hela tiden...
På väg tillbaka till "gå" passerar man vårt stora sandtag. Inledningsvis reser sig klipporna höga. Nästan som Hollywood med fin text sprejad som en välkomsthälsning...
Här har vi kämpat många gånger mamma och jag. Matte kastar ut en boll ner i botten på sandtaget, sedan får vi springa, både upp & ner. Hur jobbigt det är efter en stund går inte att beskriva...
Matte tror att det var i ett sådant tillfälle, när jag tog fart nerför i det inledande gräset mot bollen, som jag bröt mitt kloben förra året. Man bromsar sig ju ganska rejält i nerförsbacken och då gäller det att man kanar fritt i sand...(numera finns bara sand där vi hämtar bollar)
Jätteloka - den växer runt stora delar av sandgropen. Otäck typ, giftig och eksem/sårskapande. "Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock"...(it´s taking over the world)
Knoppen ser ut som jag vet inte vad. Hoppas att dom torkar bort i värmen...
När vi ändå talar om den begynnande ormfobin så hoppade matte högt när denna varelse hade placerat sig på stigen. Vid närmare besiktning ser det kanske snarare ut som om någon haft bråttom att ta av sig något syndigt klädesplagg. Matte ville elda upp...
Vi avslutar alltid kvällsrundan med ett bad. Nu löper både mamma och jag så det får bara bli lite korta dopp. Ljuvligt i alla fall!
Att strutta längs kanten av klipporna för att rensa bort allt som flutit iland är en helt OK sysselsättning. Man måste inte alltid doppa hela kroppen...
Fast ibland kan man inte låta bli...
Flera bekanta har under sommaren fått sina hundar huggormsbitna (där en dessutom dog) vilket gör att vi numera genomför våra långa promenader lite senare på kvällen när de där förhatliga typerna förhoppningsvis sagt godnatt. Självklart är det också lite svalare vid den tidpunkten och då orkar vi strosa lite längre stunder. Vi får ju tänka på mamsen som innehar en ansenlig ålder.
I går kväll tog vi storskogarna på ön. Nya marker, nya upptåg.
Det är otroligt kuperat under vissa avsnitt av promenaden. Matte har inget bra flås längre - vi kan höra det...
Här i skuggan på de små stigarna kan man vallfärda länge...
Det blir nog inga blåbär i år. Vi får försöka oss på en regndans med tillhörande åska. Luften behöver rensas lite grann på många håll...
Helt plötsligt när vi hasar oss fram bland tallar & granar så dyker dessa monument upp. Spöklika reser dom sig helt plötsligt mitt i snåren. Lite läskigt tycker matte, och dom har något obestämbart ljud för sig hela tiden...
På väg tillbaka till "gå" passerar man vårt stora sandtag. Inledningsvis reser sig klipporna höga. Nästan som Hollywood med fin text sprejad som en välkomsthälsning...
Här har vi kämpat många gånger mamma och jag. Matte kastar ut en boll ner i botten på sandtaget, sedan får vi springa, både upp & ner. Hur jobbigt det är efter en stund går inte att beskriva...
Matte tror att det var i ett sådant tillfälle, när jag tog fart nerför i det inledande gräset mot bollen, som jag bröt mitt kloben förra året. Man bromsar sig ju ganska rejält i nerförsbacken och då gäller det att man kanar fritt i sand...(numera finns bara sand där vi hämtar bollar)
Jätteloka - den växer runt stora delar av sandgropen. Otäck typ, giftig och eksem/sårskapande. "Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock"...(it´s taking over the world)
Knoppen ser ut som jag vet inte vad. Hoppas att dom torkar bort i värmen...
När vi ändå talar om den begynnande ormfobin så hoppade matte högt när denna varelse hade placerat sig på stigen. Vid närmare besiktning ser det kanske snarare ut som om någon haft bråttom att ta av sig något syndigt klädesplagg. Matte ville elda upp...
Vi avslutar alltid kvällsrundan med ett bad. Nu löper både mamma och jag så det får bara bli lite korta dopp. Ljuvligt i alla fall!
Att strutta längs kanten av klipporna för att rensa bort allt som flutit iland är en helt OK sysselsättning. Man måste inte alltid doppa hela kroppen...
Fast ibland kan man inte låta bli...
Rädda världen...
Någon måste ju offra sig och fånga alla bubblor. I have voluntered for free...
Repulsive...
Ja, ett val gör man när man badar naken...
Valkarna runt magen (och andra onämnbara kroppsdelar) hängde ner i klipporna när dessa två naturister kröp på alla fyra ner i "våran sjö".
Som tur var (??) hade matte inget bättre objektiv när hon fotograferade detta motbjudande sceneri...
Dagen innan satt mannen på föregående bild (ni ser ju honom väldigt bra) på klipporna mittemot matte, alltså inte mer än 50 meter bort och stirrade på henne med kikare. Det står nog inte riktigt rätt till där på andra sidan stranden...
Valkarna runt magen (och andra onämnbara kroppsdelar) hängde ner i klipporna när dessa två naturister kröp på alla fyra ner i "våran sjö".
Som tur var (??) hade matte inget bättre objektiv när hon fotograferade detta motbjudande sceneri...
Dagen innan satt mannen på föregående bild (ni ser ju honom väldigt bra) på klipporna mittemot matte, alltså inte mer än 50 meter bort och stirrade på henne med kikare. Det står nog inte riktigt rätt till där på andra sidan stranden...
Badjävlar...
I garaget fanns apportkastaren...
Den som vi letat så efter det senaste halvåret. Sent på kvällen återbördades den in i mattes "jagarväska" igen. De bilister som igår kväll körde längs Värmdöleden mellan 22.00 - 22.45 har något mycket speciellt gemensamt. Dom har hört och sett en blondin avfyra ihållande skottlossning tillsammans med två topptunnor taggade hundar (det finns något militärt uttryck för detta som matte inte kommer på). Matte var glad att hennes "Peltorer" satt där dom skulle. Så många skott, så mycket knallningar och så många åthutningar skulle inga oskyddade mänskliga öron ha klarat. Jag personligen sprang hela tiden, matte sa att jag hade kottar i öronen...
Apporterna föll på timotejfälten som ännu inte är slagna. Det kan jag bara vittna om, att det är en betydligt ökad svårighetsgrad (inte en enda referenspunkt). Inte minst när ögonen efter en stund är fulla med gräsfrön. Som tur är har matte för det mesta med sig topspinnar att gräva runt i tårkanalerna med (våra kanaler alltså, inte hennes). Den "ovala röda" flyger som en projektil, hur långt som helst. Där jobbade både mamma och jag på grässtrået när för att inte bomma helt. Till slut var matte ganska nöjd, att jag oavbrutet skuttade iväg lite för tidigt löste sig på något sätt kemiskt under kvällens gång. Jag tänker inte gå in på detaljer...
Idag har vi bara badat. I Björnsjön var det 24 grader, och vi fick faktiskt plaska i en hel timme. Mamma löper i och för sig så hon fick sitta och värma sig med matte i solen emellanåt. Hon brukar ändå inte tokbada som jag gör. Jag saknade Diezel i plurret. Han borde ha kommit till mig för att lära sig simma...
Bollar är mitt liv - och sjön suger...
Ser ni så fint jag levererar in den till min matte - lite slemmig i ansiktet (inte matte förstås), men det ingår liksom...
Hoppa bomben! Svallvågor ända till Gustavsberg...
Inte alltid så enklet att ta sig upp på snorhala klippor, men jag har utvecklat en teknik...
Mamma & jag på väg ut till två bollar ute på vattnet - ni ser så distanserad hon är, bara efter ett par meter?
Mamma glider fram lite fint - hon riskerar inte att skrapa i tassarna i kanten på berghällen...
Mamseplask!! Hon kan faktiskt hon också - Richterskalan ni vet...
En sväng till havet kostade vi också på oss när vi ändå var ute i ogjort väder, eller vad det nu kan kallas. Vi brukar spana på dykarna här ute i Björkvik, men idag fanns det bara svallvågor och kajakpaddlare. Jag hade helparty i skummet som slog mot klipporna.
Ser ni öns skönhet - ni vet bara inte hur många fotografer som krälade runt i bakgrunden. Matte fick ta till extremt våld för att freda mig...
Ni ser skummet, vågorna & klipporna - en modig insats att stå som jag gör på bilden (det kanske ni inte förstår)...
Havet skickar en tillbaka till klipporna med ilfart - det gäller att passa sig och parera så att man inte följer med "Undertshummern" ner i djupet (för er som läst Garp & hans värld)...
Och hur i hela friden tar jag mig upp? Medelst armhävning tyckte matte...
Mamma fick sitta kvar på klipporna och värma rumpan. Inga åkommor vill vi att hon drar på sig vid den åldern...
Ni ser - övärldens mest bedårande par i vinden...
Matte beättade att fiskbåten lägger till här. Alltså kan man köpa abborre...
Men vi såg inga fiskar - hur vi än spanade...
Vi är säkra på att matte for med osanning - det är hon bra på enligt säkra källor...
På väg hem - dagen har varit till belåtenhet...
Matte försvann en liten stund - ibland gör hon det...
Matte funderar på att liera sig med Frank Ådahl, lyssna bara på denna korta snutt...
Den som vi letat så efter det senaste halvåret. Sent på kvällen återbördades den in i mattes "jagarväska" igen. De bilister som igår kväll körde längs Värmdöleden mellan 22.00 - 22.45 har något mycket speciellt gemensamt. Dom har hört och sett en blondin avfyra ihållande skottlossning tillsammans med två topptunnor taggade hundar (det finns något militärt uttryck för detta som matte inte kommer på). Matte var glad att hennes "Peltorer" satt där dom skulle. Så många skott, så mycket knallningar och så många åthutningar skulle inga oskyddade mänskliga öron ha klarat. Jag personligen sprang hela tiden, matte sa att jag hade kottar i öronen...
Apporterna föll på timotejfälten som ännu inte är slagna. Det kan jag bara vittna om, att det är en betydligt ökad svårighetsgrad (inte en enda referenspunkt). Inte minst när ögonen efter en stund är fulla med gräsfrön. Som tur är har matte för det mesta med sig topspinnar att gräva runt i tårkanalerna med (våra kanaler alltså, inte hennes). Den "ovala röda" flyger som en projektil, hur långt som helst. Där jobbade både mamma och jag på grässtrået när för att inte bomma helt. Till slut var matte ganska nöjd, att jag oavbrutet skuttade iväg lite för tidigt löste sig på något sätt kemiskt under kvällens gång. Jag tänker inte gå in på detaljer...
Idag har vi bara badat. I Björnsjön var det 24 grader, och vi fick faktiskt plaska i en hel timme. Mamma löper i och för sig så hon fick sitta och värma sig med matte i solen emellanåt. Hon brukar ändå inte tokbada som jag gör. Jag saknade Diezel i plurret. Han borde ha kommit till mig för att lära sig simma...
Bollar är mitt liv - och sjön suger...
Ser ni så fint jag levererar in den till min matte - lite slemmig i ansiktet (inte matte förstås), men det ingår liksom...
Hoppa bomben! Svallvågor ända till Gustavsberg...
Inte alltid så enklet att ta sig upp på snorhala klippor, men jag har utvecklat en teknik...
Mamma & jag på väg ut till två bollar ute på vattnet - ni ser så distanserad hon är, bara efter ett par meter?
Mamma glider fram lite fint - hon riskerar inte att skrapa i tassarna i kanten på berghällen...
Mamseplask!! Hon kan faktiskt hon också - Richterskalan ni vet...
En sväng till havet kostade vi också på oss när vi ändå var ute i ogjort väder, eller vad det nu kan kallas. Vi brukar spana på dykarna här ute i Björkvik, men idag fanns det bara svallvågor och kajakpaddlare. Jag hade helparty i skummet som slog mot klipporna.
Ser ni öns skönhet - ni vet bara inte hur många fotografer som krälade runt i bakgrunden. Matte fick ta till extremt våld för att freda mig...
Ni ser skummet, vågorna & klipporna - en modig insats att stå som jag gör på bilden (det kanske ni inte förstår)...
Havet skickar en tillbaka till klipporna med ilfart - det gäller att passa sig och parera så att man inte följer med "Undertshummern" ner i djupet (för er som läst Garp & hans värld)...
Och hur i hela friden tar jag mig upp? Medelst armhävning tyckte matte...
Mamma fick sitta kvar på klipporna och värma rumpan. Inga åkommor vill vi att hon drar på sig vid den åldern...
Ni ser - övärldens mest bedårande par i vinden...
Matte beättade att fiskbåten lägger till här. Alltså kan man köpa abborre...
Men vi såg inga fiskar - hur vi än spanade...
Vi är säkra på att matte for med osanning - det är hon bra på enligt säkra källor...
På väg hem - dagen har varit till belåtenhet...
Matte försvann en liten stund - ibland gör hon det...
Matte funderar på att liera sig med Frank Ådahl, lyssna bara på denna korta snutt...
