Friday night...
Varit ute med matte och tränat dirigering. Ringrostig. Mamma ser alltid så förvånad ut när matte blåser stoppsignal, men hon stannar i alla fall. Vad jag gör behöver ingen få veta. Halva Ingarö vet - vår träning hördes på långt håll. Matte var inte så glad åt mina idéer om att stänga ner hörselorganet och bara springa när jag har dummisen i näsan. Jag tror att jag nu har ändrat mig på den punkten...
I helgen blir det repris. Vet inte om jag tycker att detta med dirigering är det roligaste momentet i jaktträningen. Jag är ju bäst på att springa fort och markera nedslag...(jaktprovsdomaren Birgitta Staflund Wiberg kallade mig markeringsmaskin - det gladde mig att få det bekräftat - så låt mig fortsätta med det istället).
Matte ska också övningsköra med sonen i Sollentunatrakten. Uppkörning närmar sig med stormsteg och själva händelsen kommer att ske norr om stan. Bäst att reka lite innan...
Nu återgår vi till en mysig fredagskväll. Jag ska åla upp i matte & husses säng. Mamma är nog redan där...
Sweet Home Alabama som man nästan glömt bort...(passar bland kuddarna)
WT
Matte fick raptus och anmälde oss. Det var ett plötsligt infall som hon själv känner att hon redan har ångrat. Riktlinjerna för WT säger:
Elitklass (ekl)
För hundar som erhållit TVÅ 1:a pris på B-prov eller vid TVÅ tillfällen uppnått 75% av maxpoäng på WT i öppenklass.
Mamma och jag plockade ju in 75 respektive 76 poäng på ett WT i Ånnaboda som Curlyklubben arrangerade 2006. Sedan har vi lyckats uppnå 77 respektive 87 poäng i FRK Östra under 2006/2007 (jag lät mamma ta den högsta poängen annars hade hon blivit sur).
Därför är vi nu anmälda i just elitklass. Matte får skrattanfall och nervösa ryckningar över hela kroppen, men resonerar i ljusa stunder som så, att det är kul att träna lite på provsituationer (lögnare). Får vi poäng på en av rutorna är vi tacksamma. Kanske har mamma innan dess kommit med på något B-prov som hon är anmäld till (då i ökl förstås) och då kan vi kanske sedan gå ut och bara ha roligt...(vet inte om matte någonsin kan se något roligt i tävlingsmoment, men ändå).
Nu blir det alltså vråldirigering som gäller. Det är kanske inte är det vi tränat mest på, men nu finns ingen återvändo. Möjligen en nätt emigrering...
Lite musik för nerverna...(en riktigt gammal goding)
PS.
Husets son hoppade fallskärm i helgen. Ut över Mälaren fick de kasta sig, fritt fall i 50 sekunder och sedan skärmglidning i ungefär 4 minuter in till Västerås flygfält. Matte vill också...
Det är väl kanske just det här steget som är värst...(sonens kompis med "ryggsäck")
Good or bad?
Matte läste upp domarens kritik från utställningen i helgen:
- Bra skalle (visste jag väl redan, mycket innehåll i den som domaren inte hade en aning om)
- Något framskjutet stop (jag dricker INTE öl)
- Fina öron (trodde hon något annat?)
- Tillräckligt mörka ögon (flörtar kanon)
- Utmärkta vinklar (är ni förvånade?)
- Välutvecklat förbröst (nästan BH-behov)
- Något grund i botten av avsmalnande bröstkorg (förstår domaren vad hon själv dikterar?)
- Aningen kort (Var glad att jag inte ser ut som en damcykel i ryggen, vilket många hundar i ringarna gjorde)
- Visas i mycket stram kondition (?)
- Utmärkt drive (fullt ös - medvetslös)
- Lite lös fram (sällan...)
Den där kommentaren om "Visas i mycket stram kondition" funderar matte på om det ska tolkas som något positivt eller något negativt. Tyckte domaren att jag var underviktig, för välmusklad och i för lite päls? Jag tror på teorin om musklerna. Hon var säkert sjukt avis...
Om vi bortser från att jag dragit tillbaka huvudet för gå till attack mot köttbullen så kan ni ju se hur stram jag är - "ett riktigt grannt fruntimmer" som mattes pappa skulle ha sagt. Muskelmassan är enorm - men det har vi också fått jobba oss fram till både mamma och jag...
Höst?
Dålig domare.
Jag var snyggast som vanligt.
Ingen uppmärksammar det förutom matte.
Dags att gå och lägga sig.
Sov gott.
Tandläkaren? Nej domaren som inte förstod vilken skönhet hon höll i munnen...
Satan i gatan så grann jag är... (placerades 3 i jaktklass)
Mamma - (placerades 2 veteranklass)
Urblåst...
Det har blåst bomber i skärgården. Och så kul det är. Vi har hunnit med mycket efter lunch. Först motion. Matte tog på sig springskorna och så lunkade vi iväg till vår mosse. Ut med 26 bollar, hämta in, plocka/äta blåbär, lunka vidare till Johannesdal och sedan en "spurt" tillbaka till bilen ;o)
Därefter lappkast ner till Björnträsket , simning/bad för mig, mamma och matte och sedan filosoferande på klipporna i någon timme. Vilket underbart väder, matte ville absolut inte lyfta på rumpan, och mamma satt så fint bredvid henne och vindade i stormen. Ett fantastiskt fenomen uppstod när det blåste så över sjön. Alla näckrosblad vek upp sig på högkant och "flärpade" så att det hördes lång väg, (jättespännande). Jag och mamma testade att apportera ett helt gäng, men insåg snart att "we were outnumbered"...
Väl hemma skapade matte och husets dotter egenhändigt tillverkad sushi för första gången. Att storleken inte har någon betydelse tycker somliga är en sanning med modifikation, (men nedra gott var det tydligen i alla fall - vi fick inte smaka)...
Nu har matte busat en stund med oss på vår gräsmatta. Jag har hittat tillbaka till Timon. Den där typen som flinar hånfullt åt mig när jag biter honom. Han fick nyss så att han teg. Mamma skuttade som vanligt runt med något gammalt uttjänt märgben. Lite tramsigt, men säkert bra för tänderna. Ni kan få kolla själva om ni vill...
Our flowers are taking over the world...
Timon & jag - läcker tunga...
Hon tänker kasta något...
Märgben med mamma - läcker tunga...
Hon tänker kasta något...
Avslutningen blir som vanligt lite nostaglisk...
Adekvat kausalitet...
Mamma plockar medvetet varenda smultron som växer i krukorna - vilket gör att de små barnen i huset inte får någon efterrätt till kvällen. Vi kommer härmed - ur straffrättslig synvinkel - att utdöma en kännbar påföljd...
"Sengångare"...
Det börjar ju bli höst...
Här har inte matte hängt med. Mörkret på kvällarna kommer mycket tidigare än för några veckor sedan - det har hon inte uppmärksammat, förrän ikväll.
Matte älskar i och för sig hösten men dagens konditionsträning avslutades alldeles för sent i ett totalt famlande. Vi inledde utevistelsen med att traska ut från Beatdedal (där ju bilen också står parkerad - ganska logiskt). Bäringen togs ut mot Johannesdal och de fina skogsängarna ner mot "Persbrandts" - där man kan träna allt på ett och samma ställe. Vi testade lite dirigeringar, några feta minnesmarkeringar och avslutningsvis ett stort motionssök. Själva träningen gick över förväntan, men söket tog alldeles för lång tid.
Det fanns 25 bollar utkastade i det höga gräset på en yta som säkerligen landade kring 80 x 80 meter. Det är förmodligen detsamma som några kvadratmeter si och så, men sånt kan inte matte räkna ut. När vi väl hämtat in den sista bollen var det som sagt inte det minsta lilla dagsljus kvar. Och då skulle vi ta oss tillbaka till bilen igen, genom skogarna i tre etapper med en sjukt mörkrädd matte. Det är en lång bit att gå och mycket själslig kraft fick uppbringas för att påbörja vandringen in på den lilla stigen som slingrar sig bland mycket täta bautagranar och höga tallar.
Ryggsäcken med bollkastaren och alla bollar i har något ljud för sig när matte rör på sig, och det lät hela tiden som om någon gick precis bakom och flåsade. Jag tror att vi "persade" de kilometer som vi tillryggalade innan man kunde skönja bilen i fjärran. Kanske har kvällens övning fått matte att tänka om. Inte vara ute så sent...
Shit - så kul att kunna få till det så här...
Variant på temat...
Igår fick kaninen, (s)truten, några duvor och en svartmuskig undulat hänga på i träningen. Husse kastade dubbelmarkeringar och mamma och jag fick hämta. Något lite annorlunda upplägg i vissa avseenden. Det är sällan en skytt lyckas träffa en flygande kanin som sedan singnar ner på marken i ett dött tillstånd (kaninen alltså, inte skytten). Men här på ön händer förunderliga saker...
Mamma, den inställsamma tanten, skötte sig snyggt och prydligt. Kanske lite för stort ringande i vissa områden, men matte var nöjd ändå. Vilthanteringen var föredömlig.
När jag for ut var det som om jag hade snorkråkor i hela näsan. Husse kommenterade att jag formligen sprang över viltet utan att få in det i luktorganet (inte hela viltet i snoken förstås, bara vittringen). När jag sedan äntligen hittade det jag var utsänd för att leta efter, omformade jag duvorna till något som mer liknade en dreglig massa. Ni förstår själva vad som då drabbade mig - och nu tror jag att vi måste begrunda väderleksrapporten...
Några provstarter för min del är INTE aktuellt säger matte. Här ska vi inte riskera att diskas på grund av "taskig duvhantering". Mamma blir den i familjen som kanske får visa sig på styva linan i dylika sammanhang (bokstavligt talat)...
Jag tänker lägga in en protest hos Svenska spaniel- och retrieverklubben. Det finns faktiskt något i arbetsmiljölagstiftningen som heter "Kränkande särbehandling", det är just det som jag utsätts för i den här familjen. Dags att sätta in annonsen i tidningen igen: Ny familj sökes...
Kvällens sikt - bland gastarna på gravfältet. Desstom två älgar som sprätte runt i ena änden av tallskogen. Matte var "absolutely terrified"...
Allsångens fulländade bidrag...
Fram med snorfanan...
Och varför inte favoriten som Linas farmor sjöng för barnbarnen. Ligger helt rätt för oss med den apporterande rasen...
Till nordliga landen vi kommo om våren.
Vid vassen av stranden lik fordom om åren
vi byggde vårt bo i sällhet och tro.
Vi byggde vårt bo i sällhet och tro.
En afton vi summo så sakta i säven.
Då plötsligt förnimmes en båt och i stäven
en jägare stod och sökte vårt blod.
En jägare stod och sökte vårt blod.
Och strax på minuten det blixtrar och brinner,
Min make är skjuten, hans hjärteblod rinner.
Jag manade då till flykt mina små.
Jag manade då till flykt mina små.
Till flykt eder svinga, jag kan er ej följa,
min sårade vinge jag själv måste dölja.
I djupet jag dök undan blixtar och rök.
I djupet jag dök undan blixtar och rök.
Så snart som min vinge mig orkade bära
jag sökte så vida att finna de kära.
Men aldrig ändå jag fann min små.
Men aldrig ändå jag fann min små.
För mänskor att akta jag sedan mig lärde.
Ur gömslet så sakta jag drog mina färde
till obebodd ö i den villande sjö.
Till obebodd ö i den villande sjö.
Borta bra - nej hemma bäst...
Mest för att vi inte får bada som vi vill. Det är bara fem meter till havet och därför kopplar matte upp oss i våra spårlinor så att vi inte plaskar hela dagarna. Skit! Dessutom finns inte så mycket bra ställen att motionera och träna på. Matte svär över risiga skogar och sjukt långa resor till närmaste brukshundklubb. Säkert flera mil till Östhammars BK...
Som plåster på såren har matte nu lagt fram en trut, en kaja, två duvor och en kanin i badrummet så att de tinar tills i morgon. Jag är "helpå" och kan tänka mig förlåta tanten för fem dagars inaktivitet...
På landet föredrar vi att sitta i våra burar i bilen, och när matte på kvällarna drar igång och slår ihjäl gröna myggor, då stirrar jag stint på dörren, helt i min egen värld. Jag vill hem till mitt hem, ljuva hem...
Här följer lite bildbevis på den "stora utflykten" där vi lyckades tajma in "peaken" av sommarvädret - 29 grader i luften och 23 grader i vattnet i fem dagar, kunde vara värre:
Dottern startar hemma, redo för shoppingtur - nyss hemkommen efter sex veckor i Italien!? ...(någon som glömde alla under- och badkläder när vi sedan drog till landet, vi nämner inga namn)
Färja Värmdö - Rindö...(illustrativt för just denna färdväg där matte nästan kvävs då färjan passerar över Oxdjupet - 100 meter ner i avgrunden)
Färja Rindö - Vaxholm (ni ser väl kastellet genom räcket?)...
Övningskörning - vuxna barn i huset nu...
Åksjuk Måsa-Gåsa på golvet i bilen - jamar så att öronen krullar sig hela tiden, (och kan inte sitta i bur för då kräks och bajsar hon direkt)
Brorsorna Daniel och Joel (Joel som i fyra dagar hade haft 39-40 graders feber - fortfarande lite "schleten")...
Sissel i sin säng i en av "sovstugorna"...
Mamma och jag - uppkopplade i skuggan under träden. Sicket j-a skit...
Signe Tillischkatten - älskar däremot sommarstället...(tolfte året i rad)
Här vill vi ju bara springa och plaska - i år badade till och med matte mer än mig...
Allsången...
All together now...
Hoppa bomben...
Vidsjön "here we come". Hela eftermiddagen (nästan) och delar av kvällen fanns det arbete att utföra för dugliga apportörer. Idag blev det vattendirigering över vikarna i sjön och dessutom enkla och dubbla markeringar i vass och klafs och på blankvatten. Jag kommer att vara lycklig ända tills på onsdag...
Dagens arbetsföra hundar och förare kan ni se på följande bilder som matte tog:
Vackra Vidsjön...
Åt andra hållet...
Annelie & Winnah
Anneli i dirigering med Winnah - kaxig stavning om den nu är rätt...
Christel & Puzzel - och positionen?
Skam den som ger sig...
Puzzel efter en lång vattenmarkering...
Karin X 2 med uppenbara markörer...
Karin, Karin och Annelie + hundar...
Karin W med sitt lilla labbestim...märk väl färgen på Pilas koppel - syns även om man bara har ledsyn...
Karin med Pila - tror vi...(ja, Karin är vi säkra på att det är, men en blöt labbe - marigt)...
Labbe lätt deformerad i ansiktet - beror det på vattenkvalitén möjligen?
Liten fin labbe i näckros-vass-arbete...
Här vet matte att det är Winnah på en lång dirigering...
Fortfarande Winnah
Den lilla klippudden som lämpar sig väl för dirigeringsarbete - även när äldre damer kliver i och badar...
Matte kommer aldrig mer att få lägga ut dirigeringar - det är rent oroväckande hur fel hon själv kan ha när hon beskriver var hon dumpat dem. Det måste absolut ha att göra med hennes brist på spatial förmåga...(här kanske lite allsång skulle underlätta, eller vad tror Flinga/Stajlas matte om det receptet?)
Ömsom sol - ömsom hällregn...
Vi tog en "snabb" joggingrunda från Beatedal ner längs "Persbrandts" väg och tillbaka. Där finns en riktigt bra skogsäng (eller vad vi nu ska kalla det för). Matte har ju återupptagit sitt småspringande igen efter ett antal års uppehåll. Det går segt, men det går framåt. Blodsmak i munnen hela tiden...
Mikael Persbrandt bor faktiskt i slutet av denna väg och matte skickade ett sms för att erbjuda honom att beskåda en galant uppvisning av två svarta apportörer i fullt arbete. Han dök inte upp?! Nåväl, skogsängen fick i alla fall fungera som träningsområde en stund i denna regnsoliga skärgård.
Vegetationen består till största delen av högt gräs, ormbunkar och grandungar. Som målområden för dirigeringar blev dessa granar toppnoterade. Mitt i alltihop finns ockå något "klafsaktigt" - det syntes rejält på mamma efter en stund. Matte skuttade runt i shorts, regnhatt och regnjacka. Ganska passande vid "språng marsch". Hatten for av flera gånger, och snabbast att apportera den var väl jag...
Vi har också en lek matte, mamma och jag. Det finns en riktigt äcklig tennisboll som matte en gång slängde ut i naturen längs stigen där vi går. För mamma och mig har det blivit en hejdundrandes minnesmarkering. Det kan gå en vecka mellan tillfällena då vi går förbi det där stället, och varje gång far vi in och snokar reda på bollen. Matte är ganska imponerad över att vi ibland kan samla ihop vindlingarna vi har i våra hjärnor. Även idag fyndade vi denna snuskboll - och återigen är den utkastad - tills nästa gång...
Grabben - du vet inte vad du missade idag...
Sjysst tema till något TV -program...
"Flashig"....
Hämnden är ljuv...(en vacker dag mina vänner - när matte är funkis igen ska det inte bli kul för den domaren om han startar). Matte placerade ut söket till honom på Katrineholmsprovet. Han ska vara evigt tacksam att hon inte klippte sönder fåglarna och stampade ner dem i underjorden...(det gick ju inte så bra för honom ändå - skadeglädje är den enda sanna glädjen)
Flashig? Och vad kallar han detta??
Mamma sprang ju så fort att matte inte ens hann fotografera henne...
