Badsäsong...
Vassträningen har börjat...
Inte så att vi ska slipa våra knivar och sprätta upp någon. Nej, vi har idag arbetat i stora, stora sök i vassarna vid Storholmen. Herrejestanes så kul det var. Matte skickade ut säkert 30 bollar i de ruggar där hon kände sig ganska säker på att vi inte skulle braka genom någon is (och här snackar vi "bautaruggar"). Det är dessutom väldigt långgrunt i alla strandkanter runt ön så vi skulle definitivt bottna om vi gick genom isen.
Till och med mamma fick lite "spelet" när hon blåste omkring bland alla strån...
Matte älskar att förlägga våra träningspass här. En liten bro förbinder fastlandet med en otroligt varierad terräng på ön.
Grinden över till ön hindrar sommarens betande hästar från att rymma...
Vi är normalt sett inga badkrukor, vare sig mamma eller jag, men så här på vintern blir det lite läskigt att svaja ut på bryggorna i Södersved. Matte kanske satsar på att hoppa bomben från tornet bakom oss. Man vet aldrig med henne.
Hon är dessbättre livrädd för djupa vatten (och förmodligen också för hopptorn, så vi kanske kan lugna oss lite).
Hade hon hoppat idag hade hon självklart slagit ihjäl sig när hon landade på isen...
Eftersom det har kommit lite mer snö sedan sist så fick vi faktiskt pulsa en del idag på de öppna fälten. Ön är också väldans bergig, vilket innebär avancerad alpin klättring under vissa avsnitt. Snacka om att matte gnällde efter en timme. Stanna och pusta blev det tal om många gånger. Tur att det finns sysselsättning för mamma och mig under dessa avbrott...
Här är den kojan som mamma och jag har byggt i händelse av kärvare tider...
Bada i vak? Totalförbud enligt matte...
Jag hör hackspetten - kusligt ljud det där...
Tänk så skönt det är att vi nu landat raklånga med våra grisöron i "vrålets hemma lugn". I morgon är en annan dag...
Att lyfta ena örat till...
Inte så att vi ska slipa våra knivar och sprätta upp någon. Nej, vi har idag arbetat i stora, stora sök i vassarna vid Storholmen. Herrejestanes så kul det var. Matte skickade ut säkert 30 bollar i de ruggar där hon kände sig ganska säker på att vi inte skulle braka genom någon is (och här snackar vi "bautaruggar"). Det är dessutom väldigt långgrunt i alla strandkanter runt ön så vi skulle definitivt bottna om vi gick genom isen.
Till och med mamma fick lite "spelet" när hon blåste omkring bland alla strån...
Matte älskar att förlägga våra träningspass här. En liten bro förbinder fastlandet med en otroligt varierad terräng på ön.
Grinden över till ön hindrar sommarens betande hästar från att rymma...
Vi är normalt sett inga badkrukor, vare sig mamma eller jag, men så här på vintern blir det lite läskigt att svaja ut på bryggorna i Södersved. Matte kanske satsar på att hoppa bomben från tornet bakom oss. Man vet aldrig med henne.
Hon är dessbättre livrädd för djupa vatten (och förmodligen också för hopptorn, så vi kanske kan lugna oss lite).
Hade hon hoppat idag hade hon självklart slagit ihjäl sig när hon landade på isen...
Eftersom det har kommit lite mer snö sedan sist så fick vi faktiskt pulsa en del idag på de öppna fälten. Ön är också väldans bergig, vilket innebär avancerad alpin klättring under vissa avsnitt. Snacka om att matte gnällde efter en timme. Stanna och pusta blev det tal om många gånger. Tur att det finns sysselsättning för mamma och mig under dessa avbrott...
Här är den kojan som mamma och jag har byggt i händelse av kärvare tider...
Bada i vak? Totalförbud enligt matte...
Jag hör hackspetten - kusligt ljud det där...
Tänk så skönt det är att vi nu landat raklånga med våra grisöron i "vrålets hemma lugn". I morgon är en annan dag...
Att lyfta ena örat till...
Laid back...
Jag höll mig framme när sammandraget av Oscarsgalan sändes...
I min soffa med mina filtar och kuddar.
Couldn´t be better.
Resten av familjen satt på varandra i den andra (soffan alltså). Ibland är det skönt att ha en väluppfostrad famlilj så att kvällen blir som man tänkt sig. Tyvärr är det inte alltid det överensstämmer med mattes världsbild...
Det känns som om risken är överhängande att jag får sällskap i soffan. Matte brukar åla sig ner och vända mig upp-och-ner. Jag laddar för anfallet...
I min soffa med mina filtar och kuddar.
Couldn´t be better.
Resten av familjen satt på varandra i den andra (soffan alltså). Ibland är det skönt att ha en väluppfostrad famlilj så att kvällen blir som man tänkt sig. Tyvärr är det inte alltid det överensstämmer med mattes världsbild...
Det känns som om risken är överhängande att jag får sällskap i soffan. Matte brukar åla sig ner och vända mig upp-och-ner. Jag laddar för anfallet...
SM i gossedjur...
Härmed utlyses en riksomfattande tävling för alla hundar, mattar & hussar i hela Sverige. Deltagare från övriga världen kan söka dispens för eventuellt deltagande. Vi ber er dock särskilt uppmärksamma det svenska dopingreglementet.
Tävlingsformen är plättlätt: FLEST GOSSEDJUR VINNER !!
Mamma och jag ligger självklart i framkant med våra 19 stycken (plus två trossar).
Vi utmanar nu alla ägare till liknande "stim" att delta. I kommentarerna till denna blogg går det bra att redovisa "innehavet" (vi menar då självklart inte era narkotiska preparat, dessa "objekt" gör ni istället en sammanställning av, och lämnar in till polisen).
Förstapris är en vistelse på känt hotell i Filipstad. Frukost ingår. En guidad stadsvandring kan också bokas mot skälig ersättning.
SPOTTA I NÄVARNA!!
Här kommer ett litet smakprov, men låt er för Guds skull inte nedslås av denna hord...
Utdrag ur dagens musikaliska inslag:
I will go down with this ship
And I won't put my hands up and surrender
There will be no white flag above my door
I'm in love and always will be
(just dessa meningar måste det vara matte som har skrivit...)
"If I tell you I love you, can I keep you forever?"
(precis detta säger min matte till mig varenda dag, till min mamma också faktiskt)
Tävlingsformen är plättlätt: FLEST GOSSEDJUR VINNER !!
Mamma och jag ligger självklart i framkant med våra 19 stycken (plus två trossar).
Vi utmanar nu alla ägare till liknande "stim" att delta. I kommentarerna till denna blogg går det bra att redovisa "innehavet" (vi menar då självklart inte era narkotiska preparat, dessa "objekt" gör ni istället en sammanställning av, och lämnar in till polisen).
Förstapris är en vistelse på känt hotell i Filipstad. Frukost ingår. En guidad stadsvandring kan också bokas mot skälig ersättning.
SPOTTA I NÄVARNA!!
Här kommer ett litet smakprov, men låt er för Guds skull inte nedslås av denna hord...
Utdrag ur dagens musikaliska inslag:
I will go down with this ship
And I won't put my hands up and surrender
There will be no white flag above my door
I'm in love and always will be
(just dessa meningar måste det vara matte som har skrivit...)
"If I tell you I love you, can I keep you forever?"
(precis detta säger min matte till mig varenda dag, till min mamma också faktiskt)
Ertappad...
Jag har ju tidigare här i min blogg berättat om dotterns gerbiler (sibiriska hamstrar). Nu finns det bara en kvar, och jag har absolut INTE tagit den andra av daga. Nej, inte jag inte, skulle inte ens kunna tänka den tanken...
Men det finns intressenter, jag lovar...
Jag har den på kornet...
Shit, någon kommer....
JAG?? Nej inte skulle väl jag kunna...
Men det finns intressenter, jag lovar...
Jag har den på kornet...
Shit, någon kommer....
JAG?? Nej inte skulle väl jag kunna...
MAMMAS FÖDELSEDAG !!!
Idag infaller den STORA VETERANDAGEN !!!!
Mamma fyller ÅTTA ÅR...
Vi har sjungit och hurrat precis hela dagen. Grannarna har säkert ringt Interpol...
En långpromenad i skogarna blev det också, och kan ni tänka er, vi blev nästan nersprungna av en råbock. Han girade bara några meter från matte. Någon måste ha stött honom lite längre in i skogen, för han kom farandes som skjuten ur en kanot. Matte var på god väg att kasta sig ner i vegetationen, jag fick en tre meter lång nos med en oroväckande andningsfrekvens, mamma var som vanligt stoiskt lugn...
Vilken födelsedagspresent för dig mamma. Dessutom topppades firandet med de smarrigaste märgbenen, och massa fricadelli...
GRATTIS GRATTIS GRATTIS !!!
Mamma fyller ÅTTA ÅR...
Vi har sjungit och hurrat precis hela dagen. Grannarna har säkert ringt Interpol...
En långpromenad i skogarna blev det också, och kan ni tänka er, vi blev nästan nersprungna av en råbock. Han girade bara några meter från matte. Någon måste ha stött honom lite längre in i skogen, för han kom farandes som skjuten ur en kanot. Matte var på god väg att kasta sig ner i vegetationen, jag fick en tre meter lång nos med en oroväckande andningsfrekvens, mamma var som vanligt stoiskt lugn...
Vilken födelsedagspresent för dig mamma. Dessutom topppades firandet med de smarrigaste märgbenen, och massa fricadelli...
GRATTIS GRATTIS GRATTIS !!!
Snömonstret...
Det kanske inte finns så mycket snö hemma hos oss just nu, men det räcker i alla fall för mig att åka omkring i en liten stund...
Undrar om det är mamma som har spottat på mig? Ibland gör hon det...
Undrar om det är mamma som har spottat på mig? Ibland gör hon det...
Crash boom bang...
YES YES YES!!!
Matte tappade "semmelkartongen" i golvet...
Vi föredrar numera att få bli kallade Fröya Gräddöra och Malva Mandelmassa...
Hela golvet var kladdigt, matte var kladdig, kylskåpet var kladdigt och innehållet i kartongen var omruskat till oigenkännlighet. Men vi visste vad som fanns inuti. Ha, tror folket här att dom kan lura oss? Skrämmande naivt...
Jag för min del var på min vakt i närheten av kartongen. Matte uttalade ju högljutt någon besvärjelse när den helt plötsligt for iväg över golvet, alltså var risken överhängande att en ond ande tagit den där kartongen i besittning.
Min mamma fattar inte när fara hotar. Hon har aldrig i hela sitt liv varit rädd för någonting, konstigt att hon överlevt. Jo en gång blev hon faktiskt rädd berättade matte, och det var för något så brutalt skräckinjagande som en engångsgrill, ni förstår nivån på den tanten...
Sonen i huset fick rädda sin beskärda "klethög", (vi tigger INTE av honom, vi är bara extremt intresserade...)
Vårt stora uppdrag fick bli att städa kartongen- "kunde vart värre"...(frisyren blev lite "eljest" efter vårt dagsverke)
Det som blivit kvar till dottern är ett missfoster...
Ett efterlängtat musikaliskt inslag så här inför helgen...
Matte tappade "semmelkartongen" i golvet...
Vi föredrar numera att få bli kallade Fröya Gräddöra och Malva Mandelmassa...
Hela golvet var kladdigt, matte var kladdig, kylskåpet var kladdigt och innehållet i kartongen var omruskat till oigenkännlighet. Men vi visste vad som fanns inuti. Ha, tror folket här att dom kan lura oss? Skrämmande naivt...
Jag för min del var på min vakt i närheten av kartongen. Matte uttalade ju högljutt någon besvärjelse när den helt plötsligt for iväg över golvet, alltså var risken överhängande att en ond ande tagit den där kartongen i besittning.
Min mamma fattar inte när fara hotar. Hon har aldrig i hela sitt liv varit rädd för någonting, konstigt att hon överlevt. Jo en gång blev hon faktiskt rädd berättade matte, och det var för något så brutalt skräckinjagande som en engångsgrill, ni förstår nivån på den tanten...
Sonen i huset fick rädda sin beskärda "klethög", (vi tigger INTE av honom, vi är bara extremt intresserade...)
Vårt stora uppdrag fick bli att städa kartongen- "kunde vart värre"...(frisyren blev lite "eljest" efter vårt dagsverke)
Det som blivit kvar till dottern är ett missfoster...
Ett efterlängtat musikaliskt inslag så här inför helgen...
Fettbomb...
Matte har glatt sig hela dagen...
"Min" onkolog Gunilla ni vet, ringde till matte i morse och meddelade att man i de senaste proverna från min knöl "bara" hittat fettceller!!!!! Jag har gått och blivit fläskig - fläckvis....
Gunilla ringde mitt under mattes pågående MBL-förhandling med bland annat vård-, läkar- och psykologförbundet. Vad hon, som arbetsgivareföreträdare tänker skriva i det protokollet kan vi bara gissa. Det ska bli ett sant nöje att höra om en enda liten mening närmar sig sanningen. Förhandlingen gällde privatiseringen av de psykiatriska verksamhetrna i den sydöstra delen av länet. Undrar vad matte kom fram till?
I alla fall så tyckte Gunilla att matte har en sådan koll på min kropp och allt som poppar upp på den. Därför skulle vi nöja oss med att åter testa förekomsten av eventuella mastceller i knölen om en månad. Matte tyckte att det kändes som en liten respit i oron för tillfället. Har vi en enorm tur så händer inget mer, men man ska inte ropa hej förrän man är över "häcken"...
Ikväll firade vi lite hemma. Även om den eminente "ståupparen" (som jag tidigare citerat) är av den bestämda övetygelsen att "man aldrig ska glädjas i onödan". Vi gör i alla fall ett tappert försök...
Matte har under kvällen försökt dammsuga bokhyllor och golvlister. Det måste vara betydligt värre än PMS. Testa får ni se. Bejakar ni det manliga släktet beror det inte på oss...
Snacka om att mammas (och till viss del min) "skrythylla" rörde sig av egen kraft. Ett fett lager ludd hade lägrat sig över pokaler och kokarder. Jag tycker att vi lägger ut dem i garaget bland alla andra rosetter. En sanitär olägenhet är precis vad skräpet är...
Här har mamma och jag varit schnygga med Sussie...(mest mamma förstås)
Här har vi varit duktiga i arbete med matte...
Niggerballs...
Nu kan både matte och jag vägen till djursjukhuset Albano i sömnen...
I morse var vi där igen. Förra veckan hittade matte en till knöl på mig, Inte så långt ifrån där den senast bortskurna satt. Matte säger att det känns som att åka berg- och dalbana känslomässigt. Allt mellan hopp och förtvivlan...
Vi träffade åter onkolog Gunilla och hon hade faktiskt provsvar från det tidigare ingreppet. Där såg inte vare sig patologen eller Gunilla själv något som kunde gränsa till att sprida sig. Vi tolkar det som positivt. Nu tog vi prover på den "nya" knölen. Risken är väl stor att det är samma innehåll i den som i de tidigare.
Det löser vi i så fall, sa Gunilla. Vi skär ordentligt en gång till och hoppas på att det lugnar ner sig med detta. Tydligen har dessa knölar en förmåga att gå i "skov". Det vill säga att det under en period kan dyka upp ganska många på raken (som man då karvar bort) och sedan kan det klinga av och eventuellt försvinna helt. Vi får väl försöka hoppas på det sistnämnda.
Jag shoppade på mig lite när vi väntade på vår tur att träffa veterinären. Det satt en läskigt ouppfostrad ung schäferhane i väntrummet med sin husse, och den hussen gick på TVÅ kryckor! Hur stabilt kändes det?? Nej, matte och jag valde det angränsande utrymmet där det fanns massor av spännande saker.
Ibland kan det slumpa sig på så många sätt, och när mitt namn ropades upp hade det hamnat en ko i min mun...
Jag tog med mig den in i undersökningsrummet. Ni vet, lite som bokmärket när man varit duktig, och jag hävdade med bestämdhet att denna kossa fungerade perfekt i preventivt syfte. Gör vad ni vill med mig bara jag får bita i något mjukt...
Visst är hon helt oemotståndlig...?
När matte och jag stod i kön och väntade på att få betala för detta plågeri hade vi en äldre man med en bostonterrier framför oss. Helt oförhappandes svimmar karln och trillar rakt bakåt på mig och matte. Det gick inte ens att fånga upp honom i fallet. Han landade helt okontaktbar på golvet, så matte "svingade" över honom i framstupa sidoläge samtidigt som hon bad personalen ringa efer en ambulans.
Efter en liten stund kvicknade mannen till och kunde hjälpligt svara på mattes frågor. Viktigaste informationen var att han bar pacemaker och att han dessutom hade klippkort på Danderyds sjukhus. Matte var överlycklig när ambulanspersonalen dök upp...(vi hoppas att allt gick bra för honom)
Ikväll har "mattes" goaste, goaste tjejer bakat. Det blev chokladbiskvier, kanske med ett lite annorlunda utseende, men vad spelar det för roll. Familjen tyckte att de var fruktansvärt goda. Hur mycket GI som finns i innehållet ger matte fullständigt f-n i. Ibland går Fantomen ut på gatorna som en vanlig man...
Jossan & Sissel Some niggerballs...
I morse var vi där igen. Förra veckan hittade matte en till knöl på mig, Inte så långt ifrån där den senast bortskurna satt. Matte säger att det känns som att åka berg- och dalbana känslomässigt. Allt mellan hopp och förtvivlan...
Vi träffade åter onkolog Gunilla och hon hade faktiskt provsvar från det tidigare ingreppet. Där såg inte vare sig patologen eller Gunilla själv något som kunde gränsa till att sprida sig. Vi tolkar det som positivt. Nu tog vi prover på den "nya" knölen. Risken är väl stor att det är samma innehåll i den som i de tidigare.
Det löser vi i så fall, sa Gunilla. Vi skär ordentligt en gång till och hoppas på att det lugnar ner sig med detta. Tydligen har dessa knölar en förmåga att gå i "skov". Det vill säga att det under en period kan dyka upp ganska många på raken (som man då karvar bort) och sedan kan det klinga av och eventuellt försvinna helt. Vi får väl försöka hoppas på det sistnämnda.
Jag shoppade på mig lite när vi väntade på vår tur att träffa veterinären. Det satt en läskigt ouppfostrad ung schäferhane i väntrummet med sin husse, och den hussen gick på TVÅ kryckor! Hur stabilt kändes det?? Nej, matte och jag valde det angränsande utrymmet där det fanns massor av spännande saker.
Ibland kan det slumpa sig på så många sätt, och när mitt namn ropades upp hade det hamnat en ko i min mun...
Jag tog med mig den in i undersökningsrummet. Ni vet, lite som bokmärket när man varit duktig, och jag hävdade med bestämdhet att denna kossa fungerade perfekt i preventivt syfte. Gör vad ni vill med mig bara jag får bita i något mjukt...
Visst är hon helt oemotståndlig...?
När matte och jag stod i kön och väntade på att få betala för detta plågeri hade vi en äldre man med en bostonterrier framför oss. Helt oförhappandes svimmar karln och trillar rakt bakåt på mig och matte. Det gick inte ens att fånga upp honom i fallet. Han landade helt okontaktbar på golvet, så matte "svingade" över honom i framstupa sidoläge samtidigt som hon bad personalen ringa efer en ambulans.
Efter en liten stund kvicknade mannen till och kunde hjälpligt svara på mattes frågor. Viktigaste informationen var att han bar pacemaker och att han dessutom hade klippkort på Danderyds sjukhus. Matte var överlycklig när ambulanspersonalen dök upp...(vi hoppas att allt gick bra för honom)
Ikväll har "mattes" goaste, goaste tjejer bakat. Det blev chokladbiskvier, kanske med ett lite annorlunda utseende, men vad spelar det för roll. Familjen tyckte att de var fruktansvärt goda. Hur mycket GI som finns i innehållet ger matte fullständigt f-n i. Ibland går Fantomen ut på gatorna som en vanlig man...
Jossan & Sissel Some niggerballs...
Uppladdning...
Snart får vi börja ladda inför provsäsongen igen...
Matte tycker att mamma borde klara en etta i öppenklassen i år. Sist det begav sig i den klassen blev det bara en tvåa (på grund av att sökarbetet längst ut i vassen inte var 100%igt), men då hade ju mamma i och för sig anaplasmos (erlichios) utan att matte visste om det.
Nu är hon ju snart veteran och då kanske det lossnar :o)
I hennes tävlingsbok läste vi följande kritik när mamma tog sin etta i nybörjarklassen:
Samarbetsvilja: Uppträder med respekt och lydnad.
Sökarbete: Utomordentligt väl utfört där mönster motivation och effektivitet inte lämnar något i övrigt att önska.
Fart: Bra anpassad, framför allt jämn
Uthållighet: Disponerar sina krafter väl och mattas inte överhuvudtaget
Näsa: Föredömligt bra använd
Dirigerbarhet: Kontaktbar och kan lätt föras i rätt område
Markeringsförmåga: Minnesbilderna fungerar i alla prövade situationer
Skottreaktion: Samlad, tyst, lugn och fast
Stadga: Följsam, tyst under väntan och vid skott
Apporteringslust: Stor genom hela provet, upptag och inlevereringar fungerar utan problem
Apportgrepp: Lugnt, mjukt och fast. Trevliga avlämningar
Simteknik: Kraftfullt bra simsätt
Vattenarbete: Uppgifterna löses med stor koncentration och glädje
Hundtolerans: Lugn, avslappnad och behaglig
Sammanfattande kritik: Säkerhet, lagom mått av självständighet och bra förarkontakt är bara några av de goda egenskaper och kunskaper som präglat tikens arbete denna dag. Dagens provbästa hund.
Jag startade faktiskt också samma dag, på samma prov. Det blev nästan lite för mycket för matte (katastrofal prov- och tävlingsmänniska det där). Nästa utmaning för min del blir öppenklassen. Jag tror att det kommer att gå galant, matte är inte riktigt av samma åsikt. Hon mumlar något om min bytesmedvetenhet på vilt. Elakt förtal...
Min domarkritik såg lite annorlunda ut:
Samarbetsvilja: Uppmärksam gentemot sin förare och ställer upp i alla situationer
Sökarbete: Högintensivt, bra slag i sida och får även ut det hela på ett stort djup. Här finns stora resurser
Fart: Håller ett högklassigt tempo
Uthållighet: Har inga som helst problem med att orka provet igenom
Näsa: Visar många prov på mycket fin funktion
Dirigerbarhet: Uppfyller klassens krav med lätthet
Markeringsförmåga: Land: Ligger kvar i nedslagsområdena och löser båda markeringarna. Vatten: God memorering och precisa lösningar
Skottreaktion: mycket uppmärksam, fast
Stadga: Håller sig lugn vid skott och kast, tyst och behaglig
Apporteringslust: Fint befäst med MYCKET snabba upptag
Apportgrepp: Något oroligt till och från vid vattenarbetet. I stort sett är dock greppet helt acceptabelt
Simteknik: Intensivt bra simsätt
Vattenarbete: Fin inställning och stor kapacitet
Hundtolerans: Stör ej och störs ej.
Sammanfattande kritik: Från början till slut ett till alla delar gediget, sansat och effektivt retrieverarbete. Visar en entusiasm som inte dalar vid något tillfälle. Samtliga uppgifter löses i "rekordfart".
Visst borde väl JAG ha blivit provbäst??
Det är jag som bärgar en korp... Mamma med "tant and"...
Matte tycker att mamma borde klara en etta i öppenklassen i år. Sist det begav sig i den klassen blev det bara en tvåa (på grund av att sökarbetet längst ut i vassen inte var 100%igt), men då hade ju mamma i och för sig anaplasmos (erlichios) utan att matte visste om det.
Nu är hon ju snart veteran och då kanske det lossnar :o)
I hennes tävlingsbok läste vi följande kritik när mamma tog sin etta i nybörjarklassen:
Samarbetsvilja: Uppträder med respekt och lydnad.
Sökarbete: Utomordentligt väl utfört där mönster motivation och effektivitet inte lämnar något i övrigt att önska.
Fart: Bra anpassad, framför allt jämn
Uthållighet: Disponerar sina krafter väl och mattas inte överhuvudtaget
Näsa: Föredömligt bra använd
Dirigerbarhet: Kontaktbar och kan lätt föras i rätt område
Markeringsförmåga: Minnesbilderna fungerar i alla prövade situationer
Skottreaktion: Samlad, tyst, lugn och fast
Stadga: Följsam, tyst under väntan och vid skott
Apporteringslust: Stor genom hela provet, upptag och inlevereringar fungerar utan problem
Apportgrepp: Lugnt, mjukt och fast. Trevliga avlämningar
Simteknik: Kraftfullt bra simsätt
Vattenarbete: Uppgifterna löses med stor koncentration och glädje
Hundtolerans: Lugn, avslappnad och behaglig
Sammanfattande kritik: Säkerhet, lagom mått av självständighet och bra förarkontakt är bara några av de goda egenskaper och kunskaper som präglat tikens arbete denna dag. Dagens provbästa hund.
Jag startade faktiskt också samma dag, på samma prov. Det blev nästan lite för mycket för matte (katastrofal prov- och tävlingsmänniska det där). Nästa utmaning för min del blir öppenklassen. Jag tror att det kommer att gå galant, matte är inte riktigt av samma åsikt. Hon mumlar något om min bytesmedvetenhet på vilt. Elakt förtal...
Min domarkritik såg lite annorlunda ut:
Samarbetsvilja: Uppmärksam gentemot sin förare och ställer upp i alla situationer
Sökarbete: Högintensivt, bra slag i sida och får även ut det hela på ett stort djup. Här finns stora resurser
Fart: Håller ett högklassigt tempo
Uthållighet: Har inga som helst problem med att orka provet igenom
Näsa: Visar många prov på mycket fin funktion
Dirigerbarhet: Uppfyller klassens krav med lätthet
Markeringsförmåga: Land: Ligger kvar i nedslagsområdena och löser båda markeringarna. Vatten: God memorering och precisa lösningar
Skottreaktion: mycket uppmärksam, fast
Stadga: Håller sig lugn vid skott och kast, tyst och behaglig
Apporteringslust: Fint befäst med MYCKET snabba upptag
Apportgrepp: Något oroligt till och från vid vattenarbetet. I stort sett är dock greppet helt acceptabelt
Simteknik: Intensivt bra simsätt
Vattenarbete: Fin inställning och stor kapacitet
Hundtolerans: Stör ej och störs ej.
Sammanfattande kritik: Från början till slut ett till alla delar gediget, sansat och effektivt retrieverarbete. Visar en entusiasm som inte dalar vid något tillfälle. Samtliga uppgifter löses i "rekordfart".
Visst borde väl JAG ha blivit provbäst??
Det är jag som bärgar en korp... Mamma med "tant and"...
Ta mig till havet...
Igår var jag snäll mot Alva...
Jag är faktiskt en sjysst flicka. Matte tycker att jag visar prov på det, inte minst när vi är på jakter och konkurrensen om nyskjutet vilt är hur stor som helst, och jag ändå kan söka fint och tyst tillsammans med många många andra hundar på samma såt. I och för sig i världsrekordfart, men ändå väldigt effektivt. Mamma kan hon också...
Vi var som sagt och hälsade på i Sorunda igår igen, och jag fick pussa på Diezel, min kolastång. Han tyckte att jag var jättejobbig och ville bara "vänslas" med den där Iza som också var med (jag borde ha nitat henne direkt). Hur kul blev det inte med ett gäng fina flattar med lika fina förare. Dummisar och bollar är helt i min smak. Det gav synligt resultat på dagens promenad...
Söndagspromenaden genomfördes längst ut i kustbandet. Vädret var kalas och alla förutsättningar för en bollhysteri var uppfyllda. Men mattes sätt att tänka är inte alltid kompatibelt med mitt. Hur jag än försökte väcka hennes uppmärksamhet blev det inget av med någonting... "Torrgå" kan vi kalla det vi gjorde, länge länge... Jag skuttade och gläfste och bar mig åt, men inte en enda reaktion från tanten. Förmodligen är hon lobotomerad...
Mattes allra mest "påtåiga" flicka...
Mamma och jag med grinig svan ovanpå mitt huvud - bakom svanen ser vi Nämdö...
Hela stranden för oss själva - men inget bad var tillåtet...
Höghöjdsträning inför vårens prov - bakom oss ser vi Björöön...(häftigt med två ö:n efter varandra)
Ibland vill matte ha gula flattar - svarta går inte att fotografera...
Mörkrets makter...
Vuxenpoäng?
Nej, något sådant fenomen har aldrig drabbat matte.
Vi kan ju konstatera att det är bedrägligt halt ute på stigarna i trakten, och igår kväll blommade matte ut i sitt fullständiga barnasinne som hon i och för sig aldrig har lämnat (och heller aldrig kommer att göra). Hon upptäckte iskanor i sluttningarna ner mot skolan. Som tur var hade klockan hunnit passera 23-snåret när matte kände den oemotståndliga dragningen till att kasta sig ståendes utför i nerfarterna. Vi hoppas att det inte var så många som såg denna diskutabla uppvisning...
Det gick inte så där alldeles galant som matte hade hoppats på (vad man nu vid hennes ålder överhuvudtaget kan tänkas hoppas på). Eftersom det sluttade brant både nerför och åt sidan samtidigt uppstod en sidvärtes rotation vilket fick till följd att matte helt plötsligt åkte baklänges. Och fort gick det...rätt ner i backen.
Men nu är matte av det envisare slaget i vissa avséenden och därför sladdade hon återigen uppför sluttningen - SJU gånger - och landade i slutänden på precis samma sätt. Idag är hennes knän mer blå än grisbleka. Plötsligt förstår hon också varför träningsvärken slagit till med full styrka i låren och upp längs ryggen...
Tror ni inte att samma galenskap flög i henne ikväll när vi vandrade runt på kvällsprommisen? Med samma resultat, förutom att svansen nu (mattes alltså) pekar lite mer inåt än tidigare. Svansen har matte i och för sig slagit lös en gång tidigare i sitt liv. Den gången trillade hon av en häst och landade präktigt på en berghäll. Den som sig i leken ger heter det väl...
Mamma och jag sladdar INTE runt. Vi letar med stor noggrannhet upp alla äppelskrutt som skolbarnen slängt utanför biblioteket. Effekten av detta kommer säkert att ge sig tillkänna inatt...
Beskådar vi möjligen något av mattes julgranspynt här under?
Nej, det är ju bara mamma och jag ser ni väl? Iklädda mammas hatobjekt...
Nej, något sådant fenomen har aldrig drabbat matte.
Vi kan ju konstatera att det är bedrägligt halt ute på stigarna i trakten, och igår kväll blommade matte ut i sitt fullständiga barnasinne som hon i och för sig aldrig har lämnat (och heller aldrig kommer att göra). Hon upptäckte iskanor i sluttningarna ner mot skolan. Som tur var hade klockan hunnit passera 23-snåret när matte kände den oemotståndliga dragningen till att kasta sig ståendes utför i nerfarterna. Vi hoppas att det inte var så många som såg denna diskutabla uppvisning...
Det gick inte så där alldeles galant som matte hade hoppats på (vad man nu vid hennes ålder överhuvudtaget kan tänkas hoppas på). Eftersom det sluttade brant både nerför och åt sidan samtidigt uppstod en sidvärtes rotation vilket fick till följd att matte helt plötsligt åkte baklänges. Och fort gick det...rätt ner i backen.
Men nu är matte av det envisare slaget i vissa avséenden och därför sladdade hon återigen uppför sluttningen - SJU gånger - och landade i slutänden på precis samma sätt. Idag är hennes knän mer blå än grisbleka. Plötsligt förstår hon också varför träningsvärken slagit till med full styrka i låren och upp längs ryggen...
Tror ni inte att samma galenskap flög i henne ikväll när vi vandrade runt på kvällsprommisen? Med samma resultat, förutom att svansen nu (mattes alltså) pekar lite mer inåt än tidigare. Svansen har matte i och för sig slagit lös en gång tidigare i sitt liv. Den gången trillade hon av en häst och landade präktigt på en berghäll. Den som sig i leken ger heter det väl...
Mamma och jag sladdar INTE runt. Vi letar med stor noggrannhet upp alla äppelskrutt som skolbarnen slängt utanför biblioteket. Effekten av detta kommer säkert att ge sig tillkänna inatt...
Beskådar vi möjligen något av mattes julgranspynt här under?
Nej, det är ju bara mamma och jag ser ni väl? Iklädda mammas hatobjekt...
Krigsstigen...
Våran matte är ganska uppkäftig när det väl ges tillfälle till detta...
Igår kväll (som ett exempel Helge) mötte vi "pudelkärringen" på promenad. Hon har ett flexikoppel bundet runt midjan för att inte tappa denna hysteriskt ouppfostrade kungspudel.
En gång när matte kom åkandes på "Lövhamrarakan" såg hon den där hunden med matte på gångbanan. Helt plötsligt fick han syn på en hund på andra sidan vägen, slet av "flexet" och drog järnet, mitt framför en bil. Matte påstår att han hade änglavakt. Bilföraren var INTE road, men matten bara skrek och vrålade på sin hund som hon absolut inte fick tag på. Människan på andra sidan gatan hade fullt sjå att freda sin lilla Westie.
När den där kärringen får syn på oss "lösdrivande hundar" tvärvänder hon alltid och skumpar på åt andra hållet (fet är hon också). I går kväll följde matte efter (*fniss*). Uppe på parkeringen vid idrottshallen vänder sig plötsligt pudelkärringen helt om och skriker att vi inte får gå där hon går. Kanske inte så smart att skrika till just våran matte.
Hornen växte ut på nolltid och matte informerade sakligt kärringen om att vi minsann går precis var vi vill, och skulle hennes pudel så mycket som komma i närheten av oss så skulle matte göra en polisanmälan. Hon skulle dessutom sparka sönder revbenen på kräket. Kärringen bara stirrade. Matte fortsatte med att såga hela detta ekipage. Antingen är din hund inte frisk, konstaterade matte, och då borde du åtgärda det, eller också är det du själv som förstört denna individ så kapitalt, fundera på vilket det kan vara. Sedan var konversationen slut...
Det finns också en kvinna med en saluki här i området. Så fort den får se mamma och mig så hänger den i kopplet och dreglar och vrålskäller på oss. Matten har frågat några gånger om hunden får hälsa på mamma och mig - det får ungefär samma effekt på våran matte som om någon skulle svära i kyrkan. Salukins matte vet nu med all önskvärd tydlighet om att både hon och hennes hund lever farligt... Hon har bett om ursäkt många gånger för sitt rubbade beteende. Matte är ganska nöjd med det...
Idag skjutasde matte ut dottern med kompisar till ännu en kompis som bor i ett av husen vid Värmdö Golf & Countryclub. Därifrån är det inte så långt till Fagerdala och de fina träningsmarkerna kring Wallenbergs sommarresidens. Hur många gånger matte kastade fast våra älsklingsbollar i träden kan vi inte ens räkna till. Att hon inte lär sig av misstagen. Men skam den som ger sig. Med diverse olika metoder och tillhyggen fick hon ner dem igen. Tur som en tokig - matte tycker att det är lite mer spännande så.
I slutet av träningen när vi var på väg tillbaka till bilen kom jättestimmet Rhodesian Ridgebacks farandes över gärdena mot oss. Säkert tio personer med ett antal hundar hade valt att rasta där vi var. Det fanns inte mycket till inkallning på den skocken och jag kan garantera att mattes horn fortfarande står rakt ut genom luggen fastän det är flera timmar sedan vi kom hem.
Stimmets mattar och hussar har nog änu inte återfått talförmågan...
Kolla vad fick när vi kom hem. Nu gäller det att stänga alla dörrar och fönster inatt. Vi vet ju vad mamma brukar hitta på med märgben i magen...
Jag fick det största...
Mamma suger upp märgen med nosen...
Igår kväll (som ett exempel Helge) mötte vi "pudelkärringen" på promenad. Hon har ett flexikoppel bundet runt midjan för att inte tappa denna hysteriskt ouppfostrade kungspudel.
En gång när matte kom åkandes på "Lövhamrarakan" såg hon den där hunden med matte på gångbanan. Helt plötsligt fick han syn på en hund på andra sidan vägen, slet av "flexet" och drog järnet, mitt framför en bil. Matte påstår att han hade änglavakt. Bilföraren var INTE road, men matten bara skrek och vrålade på sin hund som hon absolut inte fick tag på. Människan på andra sidan gatan hade fullt sjå att freda sin lilla Westie.
När den där kärringen får syn på oss "lösdrivande hundar" tvärvänder hon alltid och skumpar på åt andra hållet (fet är hon också). I går kväll följde matte efter (*fniss*). Uppe på parkeringen vid idrottshallen vänder sig plötsligt pudelkärringen helt om och skriker att vi inte får gå där hon går. Kanske inte så smart att skrika till just våran matte.
Hornen växte ut på nolltid och matte informerade sakligt kärringen om att vi minsann går precis var vi vill, och skulle hennes pudel så mycket som komma i närheten av oss så skulle matte göra en polisanmälan. Hon skulle dessutom sparka sönder revbenen på kräket. Kärringen bara stirrade. Matte fortsatte med att såga hela detta ekipage. Antingen är din hund inte frisk, konstaterade matte, och då borde du åtgärda det, eller också är det du själv som förstört denna individ så kapitalt, fundera på vilket det kan vara. Sedan var konversationen slut...
Det finns också en kvinna med en saluki här i området. Så fort den får se mamma och mig så hänger den i kopplet och dreglar och vrålskäller på oss. Matten har frågat några gånger om hunden får hälsa på mamma och mig - det får ungefär samma effekt på våran matte som om någon skulle svära i kyrkan. Salukins matte vet nu med all önskvärd tydlighet om att både hon och hennes hund lever farligt... Hon har bett om ursäkt många gånger för sitt rubbade beteende. Matte är ganska nöjd med det...
Idag skjutasde matte ut dottern med kompisar till ännu en kompis som bor i ett av husen vid Värmdö Golf & Countryclub. Därifrån är det inte så långt till Fagerdala och de fina träningsmarkerna kring Wallenbergs sommarresidens. Hur många gånger matte kastade fast våra älsklingsbollar i träden kan vi inte ens räkna till. Att hon inte lär sig av misstagen. Men skam den som ger sig. Med diverse olika metoder och tillhyggen fick hon ner dem igen. Tur som en tokig - matte tycker att det är lite mer spännande så.
I slutet av träningen när vi var på väg tillbaka till bilen kom jättestimmet Rhodesian Ridgebacks farandes över gärdena mot oss. Säkert tio personer med ett antal hundar hade valt att rasta där vi var. Det fanns inte mycket till inkallning på den skocken och jag kan garantera att mattes horn fortfarande står rakt ut genom luggen fastän det är flera timmar sedan vi kom hem.
Stimmets mattar och hussar har nog änu inte återfått talförmågan...
Kolla vad fick när vi kom hem. Nu gäller det att stänga alla dörrar och fönster inatt. Vi vet ju vad mamma brukar hitta på med märgben i magen...
Jag fick det största...
Mamma suger upp märgen med nosen...
Stugfisar...
Imorse...
Femton grader kallt och isbark på bilrutorna.
Matte och jag skulle ju ta oss genom hela morgontrafiken upp till Djursjukhuset Albano i Mörby. Det var INTE varmt och det tog oss nästan en och en halv timme att pressa oss genom hela innerstaden upp till E 18 och norrut.
Mattes fingrar hade knappt tinat när vi hälsade på onkologspecialisten. Det var en fantastiskt trevlig veterinär. Hon pratade länge med matte, hon klämde igenom hela mig på alla tänkbara ställen. Framför allt mina lymfkörtlar och de områden där mina tidigare "mastocytom" suttit. Ingenting onormalt kunde hon upptäcka, och enligt de provsvar hon läste från SVA så är mina elaka celler av den mindre aggressiva arten. Men som sagt, de kan ändå anfalla både här och där.
Nu skulle specialisten (Gunilla) kontakta SVA för att få mer exakta uppgifter på hur den sista operationens resultat såg ut. Finns det risk att det fortfarande finns elaka celler nära sårkanterna så vill hon skära radikalt en gång till (jag kommer inte att ha någon hud kvar). Gunilla sa dock att det finns hur mycket som helst att ta av där knölen satt. Det hade varit betydligt värre om man skulle skära bort så många centimeter på något av mina ben.
Elaka mactocytom var tydligen ganska vanliga i hundvärlden. Minst ett par hundar i veckan (bara på Albano) fick denna diagnos konstaterad. Däremot var det ovanligt att de satt i en fettknöl (som mina gör) vilket föranledde Gunilla att varna för att man inte skulle ta för lätt på vanliga "lipom" (som de ju heter). Mamma har ju flera stycken "provtagna" lipom. Matte blir nu fundersam på om hon ska släpa med även henne till Gunilla för att skära större och skicka för koll. Ärftligheten är som sagt väldigt stor...
Så, då väntar vi igen och ser vad den veterinära vetenskapen kommer fram till. Gunilla skulle ringa till matte inom en vecka och informera om vad hon tyckte att jag skulle utsättas för. Tur att jag inte förstår vad som är på gång. Men idag när vi klev in på djursjukhuset visste jag direkt var jag var. Där låg jag ju en hel vecka innan förra julen med min magåkomma. Sånt he-vete på jorden glömmer man inte i försa taget...
Nu har vi gått och lagt oss. Var matte och husse ska sova är inte vårt problem.
God natt & sov så gott...
Tänk så vi matchar fleecefilten i mattes & husses säng - måste finnas en tanke med det...
Den tanken måste vara att sängen är vår...
Femton grader kallt och isbark på bilrutorna.
Matte och jag skulle ju ta oss genom hela morgontrafiken upp till Djursjukhuset Albano i Mörby. Det var INTE varmt och det tog oss nästan en och en halv timme att pressa oss genom hela innerstaden upp till E 18 och norrut.
Mattes fingrar hade knappt tinat när vi hälsade på onkologspecialisten. Det var en fantastiskt trevlig veterinär. Hon pratade länge med matte, hon klämde igenom hela mig på alla tänkbara ställen. Framför allt mina lymfkörtlar och de områden där mina tidigare "mastocytom" suttit. Ingenting onormalt kunde hon upptäcka, och enligt de provsvar hon läste från SVA så är mina elaka celler av den mindre aggressiva arten. Men som sagt, de kan ändå anfalla både här och där.
Nu skulle specialisten (Gunilla) kontakta SVA för att få mer exakta uppgifter på hur den sista operationens resultat såg ut. Finns det risk att det fortfarande finns elaka celler nära sårkanterna så vill hon skära radikalt en gång till (jag kommer inte att ha någon hud kvar). Gunilla sa dock att det finns hur mycket som helst att ta av där knölen satt. Det hade varit betydligt värre om man skulle skära bort så många centimeter på något av mina ben.
Elaka mactocytom var tydligen ganska vanliga i hundvärlden. Minst ett par hundar i veckan (bara på Albano) fick denna diagnos konstaterad. Däremot var det ovanligt att de satt i en fettknöl (som mina gör) vilket föranledde Gunilla att varna för att man inte skulle ta för lätt på vanliga "lipom" (som de ju heter). Mamma har ju flera stycken "provtagna" lipom. Matte blir nu fundersam på om hon ska släpa med även henne till Gunilla för att skära större och skicka för koll. Ärftligheten är som sagt väldigt stor...
Så, då väntar vi igen och ser vad den veterinära vetenskapen kommer fram till. Gunilla skulle ringa till matte inom en vecka och informera om vad hon tyckte att jag skulle utsättas för. Tur att jag inte förstår vad som är på gång. Men idag när vi klev in på djursjukhuset visste jag direkt var jag var. Där låg jag ju en hel vecka innan förra julen med min magåkomma. Sånt he-vete på jorden glömmer man inte i försa taget...
Nu har vi gått och lagt oss. Var matte och husse ska sova är inte vårt problem.
God natt & sov så gott...
Tänk så vi matchar fleecefilten i mattes & husses säng - måste finnas en tanke med det...
Den tanken måste vara att sängen är vår...
Omvänd förväntan...
Matte har en osviklig förkärlek till att testa gränser...
Detta fenomen visar sig exempelvis när det bara är reservtank kvar i bilen. Hur långt tar man sig då det bara är ångor kvar att köra på? Ibland straffar det sig - speciellt då matte har för vana att inte ta med sig sin mobil på skogutflykterna, (så var det sagt)...
Idag har matte bara lurat oss hela tiden. Vi spanade in väderleken, (såg lovande ut), så matte plockade på sig ALLT man kan tänka sig i träningsväg. Dagen hade alltså börjat kanon. Ryggsäcken, extraväskan och fickorna dignade under bördan av apport- och bollkastare, extraapporter, bollar, dummisar och små pyttiga föremål för uppletande. En fullfjädrad packåsna hade inte fixat en bråkdel av den "arsenal" matte bar med sig på kroppen.
Och där laddade vi. Vi kissade till och med gåendes bara för att inte slösa tid på trivialiteter. Vi gick och vi gick och vi gick och vi gick... Som vanligt "off pist" där matte tycker att vi får röra på oss mest. Men ingenting hände?! Timme ut och timme in. Över nästan hela ön harvade vi fram, jag mest i plogande vinkel mot färdriktningen.
Sedan var det hela över...
Tre timmar i skog och mark, och inte ens en enda liten plastkork att leta upp. Inte en enda ivägskjuten apport, fastän just den väskan var med, och matte lätt hade kunnat dra direkt från höften. Bara skotten i asken och krutröken från tomhylsorna som ligger kvar i väskan gör ju att jag blir vindögd. Vilket sk-t?! Mamma är fortfarande i chocktillstånd, jag med...
Det vi hade målat upp i vår fantasi och skuttat runt för (och kanske pressat fram lite oönskade ljud för) inträffade aldrig. Det var det matte så pedagogiskt kallade "omvänd förväntan". Snudd på djurplågeri, vi har inlett en kontakt med Hinseberg. Tanten borde tas in till förvaring...
OK, promenaden var ändå ganska upplyftande, och vi såg (och framför altt kände lukten av) både rådjur och älg. Men inte ens där får man ju roa sig speciellt mycket. Hoppas att ni alla flattar som läser detta inte behandlas på samma grymma sätt som oss...
Nästa gång kommer matte INTE att kunna lura mig i alla fall. Hon får väl släpa med sig vadsomhelst ut i naturen. Jag tänker inte ens titta på henne. Hoppas bara att det är riktigt tungt så att remmarna på ryggsäcken och väskorna ger riktiga skavsår på hennes axlar...
Ser ni mamma mellan träden? Knappast osynlig...
Ingenting gömt någonstans - hur vi än letade...
På vissa ställen där vi passerade var skogen riktigt konstig...
Matte är trött i benen. Hon har gått riktigt rejält långt idag. Rätt åt henne!!
Hon rafsade fram något musikaliskt att massera vaderna till...
Detta fenomen visar sig exempelvis när det bara är reservtank kvar i bilen. Hur långt tar man sig då det bara är ångor kvar att köra på? Ibland straffar det sig - speciellt då matte har för vana att inte ta med sig sin mobil på skogutflykterna, (så var det sagt)...
Idag har matte bara lurat oss hela tiden. Vi spanade in väderleken, (såg lovande ut), så matte plockade på sig ALLT man kan tänka sig i träningsväg. Dagen hade alltså börjat kanon. Ryggsäcken, extraväskan och fickorna dignade under bördan av apport- och bollkastare, extraapporter, bollar, dummisar och små pyttiga föremål för uppletande. En fullfjädrad packåsna hade inte fixat en bråkdel av den "arsenal" matte bar med sig på kroppen.
Och där laddade vi. Vi kissade till och med gåendes bara för att inte slösa tid på trivialiteter. Vi gick och vi gick och vi gick och vi gick... Som vanligt "off pist" där matte tycker att vi får röra på oss mest. Men ingenting hände?! Timme ut och timme in. Över nästan hela ön harvade vi fram, jag mest i plogande vinkel mot färdriktningen.
Sedan var det hela över...
Tre timmar i skog och mark, och inte ens en enda liten plastkork att leta upp. Inte en enda ivägskjuten apport, fastän just den väskan var med, och matte lätt hade kunnat dra direkt från höften. Bara skotten i asken och krutröken från tomhylsorna som ligger kvar i väskan gör ju att jag blir vindögd. Vilket sk-t?! Mamma är fortfarande i chocktillstånd, jag med...
Det vi hade målat upp i vår fantasi och skuttat runt för (och kanske pressat fram lite oönskade ljud för) inträffade aldrig. Det var det matte så pedagogiskt kallade "omvänd förväntan". Snudd på djurplågeri, vi har inlett en kontakt med Hinseberg. Tanten borde tas in till förvaring...
OK, promenaden var ändå ganska upplyftande, och vi såg (och framför altt kände lukten av) både rådjur och älg. Men inte ens där får man ju roa sig speciellt mycket. Hoppas att ni alla flattar som läser detta inte behandlas på samma grymma sätt som oss...
Nästa gång kommer matte INTE att kunna lura mig i alla fall. Hon får väl släpa med sig vadsomhelst ut i naturen. Jag tänker inte ens titta på henne. Hoppas bara att det är riktigt tungt så att remmarna på ryggsäcken och väskorna ger riktiga skavsår på hennes axlar...
Ser ni mamma mellan träden? Knappast osynlig...
Ingenting gömt någonstans - hur vi än letade...
På vissa ställen där vi passerade var skogen riktigt konstig...
Matte är trött i benen. Hon har gått riktigt rejält långt idag. Rätt åt henne!!
Hon rafsade fram något musikaliskt att massera vaderna till...
