fröya bloggar

Jag har maginfluensa...

Som vanligt varje vintersäsong åker jag på detta elände. Matte har skurat och tvättat och desinficerat allt i huset. Det är inte lätt att hinna ut innan man kräks eller bajsar på sig, och man är inte speciellt uppkäftigt när man mår som jag gör.

Matte hoppas att jag inte ska behöva läggas in på sjukhus igen. Tidigare gånger har det ju varit ett faktum eftersom jag blir så väldigt påverkad i mitt allmäntillstånd när vätskebristen slår till. Tempen går ner, jag blir blek och orkeslös, nästan inte kontaktbar, och den försämringen sker på bara ett par timmar. Orsaken är enligt veterinären att jag till min läggning bränner så mycket energi, plus att jag inte har så mycket hull att ta av när det kniper. Det är då man läggs på dropp i en bur på infektionsavdelningen bland en massa andra hundar som ylar, skäller och piper. Det är absolut inte min grej. Personalen på sjukhuset brukar få skicka hem mig tidigare än beräknat eftersom jag till slut inte uthärdar längre. Det är vid dessa tillfällen jag börjar äta upp droppslangar, korkar, infarter och förband (trots krage) vilket inte på något sätt påskyndar mitt tillfrisknande.

Vi tog en sväng till Bagarmossens djursjukhus idag - och jag behövde inte gå in. Matte köpte på sig min dietmat; Hill´s i/d på burk. Den dieten är vad jag står på just nu, varannan timme serveras 2 matskedar mat utblandad i 3 dl ljummet vatten. Matte oroar sig för att min vätskebalans ska dala, så idag har hon lurat i mig en och en halv liter. Man blir lätt kissnödig för mindre.

Igår bajsade jag blod, om inte annat är det väldigt effektfullt mot den vita snön i trädgården. Dessutom kräktes jag morotspuré, ni förstår hur det ser ut runt vårt hus. Matte hoppas på att snön antingen smälter bort i rask takt, eller att det lägger sig ett nytt lager ovanpå mina "konstverk".

Idag mår jag i alla fall lite, lite bättre, även om magen ännu inte alls är OK. Vi promenerade i lite lugn takt ute i Beatedal och långt därute i snödjupet hittade mamma och jag ett dött rådjur. På långt håll kunde matte se att vi hade något i näsan och då gäller det för henne att fånga in just mig så att jag inte lyckas sätta tänderna i ett "töcket" gammalt kadaver. Jag vet inte riktigt hur mitt allmäntillstånd skulle påverkas av detta. Magen skulle i alla fall ha extrema synpunkter på en sådan delikatess.

Vår katt är också en spyfluga. Det ljudet hon får fram innan hon kräks är spooky, nästan som ett spädbarn. Det är då matte slår världsrekord genom huset, fångar katt i ett blixtsnabbt upptag i farten, vräker upp altandörren och slänger katt med liten boll långt, långt ut i snön. "Kattan" ser inte speciellt road ut...

Nu hoppas vi alla på ett snabbt tillfriskande. Det är tråkigt att inte få härja fritt utomhus och att inte få äta sin vanliga ranson mat. Inga grisöron får jag, inga tuggpinnar och inget märgben.  Nej, "time out" borde kunna ingå även i en vinterkräksjuka...

Hmm...
Matte är justerad. Ni ska se hur hon ser ut när hon rör sig. Igår stod hon på öronen nerför klipporna. Det var så där fin fluff-fluffsnö över hela bergskammen, men under gömde sig den lömska isen. Det fattade ju inte matte. Hon flög som en döende svan ut över stupet och landade betydligt närmare havet än brukligt.

Idag är ryggen inte vad en borde vara...

"All makt åt fyrhjulsdriften - vår befriare"....

Grymt väder!!
Idag har vi inte pulsat - vi har simmat i snön. För första gången i livet blev matte lätt panikslagen över att orken tog slut långt bort från all ära och redlighet. Mitt ute i det allra djupaste hopblåsta snödrivorna på berget - då slog hjärtfrekvensen till. Matte fick en liten hint om att hon inte är 20 längre - 23 är tydligen inte att leka med ;o)
Som vanligt ingen telefon i bagaget och sträckan till bilen var nästan oöverstiglig. 

Lång dags färd mot natt tog oss i alla fall tillbaka till bryggan och parkeringen, och matte kunde slänga sig platt i snödrivan för att hämta lite luft i lungorna igen. Hon såg inte riktigt navlad ut där hon låg, men eftersom vi tydligen alltid är ensamma där ute på fjället i stormen såg ingen hur hon kröp fram till vårt fordon och hasade sig in...

Apropå fordon...
Matte har spanat in bil. Nu är det nog dags att byta ut en av de större kämparna vi har på gårdsplanen. Den lille får stanna en stund till, men ännu en grann fyrhjulsdrivare kan få göra entré på uppfarten...


Den nuvarande trotjänaren som upplevt mycket med oss - mest i terrängen...


Denna ska matte ha. Passar bra med 4 x 4 och sjysst markfrigång... 

Om ganska precis en månad åker matte & Sussie till Birmingham (förmodligen är det fler än dom som åker just dit, men matte känner sig utvald)...

Matte har aldrig någonsin bevistat världens i särklass största "hundevent" alla kategorier - CRUFTS, så nu är det sannerligen dags tycker hon.
Mamma kvalade ju in till den där stora utställningen för några år sedan, men då var införselreglerna för hund till Storbritannien så krångliga att matte skippade utflykten. Mamma var ju då "bara" tatuerad i örat. Det räckte inte som ID med kopplingen till antikroppar för rabiesvaccinationen. I så fall skulle mamma chippas och sedan blodtestas ännu en gång. Där hade tiden inte räckt till...

Som av en händelse kom matte idag på att hennes pass inte längre är giltigt. Så det var till att uppsöka "Lagens långa arm" i Nacka strand för att förnya världsmedborgarskapet. Datorn som fotograferar och hämtar upp namnteckningen tyckte inte om mattes vänstra pekfinger. Man måste tydligen nuförtiden även lämna fingeravtryck till passet, men se det fungerade inte för matte. Förmodligen är hon redan känd av Interpol...

Hur mycket som finns att shoppa på Crufts vågar familjen inte tänka på. Jag och mamma kan tänka oss påfyllnad med lite av varje. Vi vet att det finns enorma sovkuddar för prinsessor just i vår kaliber. Det är knappast troligt att dessa ger någon övervikt på flighten hem. Dessutom kanske Ragnhild kör bil, då kan hon få sitta på två mulliga kuddar under hela resan tillbaka till Sverige. Ur ergonomisk synvinkel måste detta vara ett perfekt scenario...

Programmet för det stora evenemanget innehåller många sjukt intressanta moment. I de flesta skulle jag bara kunna gå ut och "äga". Här följer några exempel:

- Heelwork to Music (hälarbete? ja, de funkar nog)
- Royal Army Veterinary Corp (svårt att riktigt leva sig in i - men ändå...)
- Safe and Sound (that´s me)
- Temptation Alley Challenge (frestas i allén- absolut, jag har karaktär...)
- Flyball (mitt bästa aktiva framträdande - publiken kommer att göra vågen)
- Star Citizen (visste jag väl redan)
- Training with Mary Ray (låter lite suspekt - men tjatar dom så...)
- Programme must end (för att göra plats för mig - "in splendid isolation")
- Break (här borde mamma göre entré - pauser är hon bra på)

Spännande ska det bli. Jag funderar på att gömma mig i mattes resväska innan utresan. Jag ska med till GB, för jag är både chippad och vaccinerad och avmaskad och kloklippt och trimmad och alldeles alldeles underbar. Borde inte det räcka? Jag jobbar i alla fall på en plan...


Men har ni sett dessa UFO:n? Varför gör japanerna så mycket egendomliga skämt? Fotboll med kikare framför ögonen, man kan ju undra...

Vi fyndade i hallgarderoben...

Rosa fårskinnstofflor - som gjorda för att våldföra sig på.


Och han trodde väl den där Diezel att han skulle få äga...


Men jag högg som en kobra...


Kolla min blick - och ni skulle höra hur jag låter...


Det var väl också tusan...


Om vi går ner i partär kanske han släpper...


Mamma tog sin egen toffel - ville väl inte tramsa med oss...


Signe i badet - nästan...

Soffpotatis!!

Han bara "glider" upp i soffan den där stora besten. Och välkommnen är han. Glida var väl att ta i, Diezel är ungefär lika smidig som mamma och då jämför man med en container "size large". Bortskämd blir han också. Hans familj kommer inte att känna igen honom när han kommer tillbaka hem till sig. Matte säger att vi kanske behåller honom. Han är den mest gosiga grabben som ålat omkring här i vårt hus.

Mycket fniss orsakar han - att stå på huvudet är hans paradgren. Framför allt när man plockar bort snökluttar mellan tramdynormna på baktassarna. Det är då dunsen i golvet går att avläsa på Richterskalan. Kittlig är bara förnamnet...

Vi har också introducerat honom i fördisken. Det innebär att vi jobbar i lag på att slicka ren alla tallrikar och bestick i diskmaskinen innan matte stänger luckan. Han börjar bli riktigt begåvad...



Ser ni fenomenet - trångt som ett h-vete, men helt OK...


Ja, dottern är i alla fall helt frälst...

Vänta bara, mamma och jag tar snart över. Tills dess bidar vi vår tid...