Du & jag mamma...
Det är BLOD på gång....
Alltså inte Halloween-attribut. Nu är det skarpt läge.
Matte har i eftermiddag - för vilken gång i ordningen vet jag inte - hämtat ut klövarna ur frysen (inte sina egna fattar du väl), tinat blod i badrummet och tömt upp i sportdrycksflaskor (blodet alltså, inte badrummet).
Satan i gatan, jag är på hel-G.
Vi fick åka med...
Ut till skogen där det hänt fruktansvärda saker för inte så länge sedan. Där matte är fullständigt som förhäxad när hon passerar i ett visst område... vi pratar inte mer om det. (matte kommer att tjata om det livet ut)
Om matte där beväpnar sig med en förmåga att förtränga hemskheter kan hon faktiskt sätta den ena foten framför den andra och sakta avancera framåt. Hon har rådjursklöven bunden i ett snöre runt höger ben, blod i en flaska i höger hand och hela överkroppen full med självlysande klädnypor.
De svampplockare som råkar se denna uppenbarelse kan säkerligen för lång tid framöver drabbas av såväl extraslag som sömnsvårigheter. Speciellt när klöven helt plötsligt fastnar i någon rishög och matten handlöst faller framåt i mossan. Det händer tyvärr alltför ofta och mitt upp i eländet brukar då också blodet stänka ner valda delar av ansiktet. Effektfullt om inte annat.
Stackars farbrorn i Beatedalsskogen som idag raskt frågade om han skulle ringa efter ambulans när han fick syn på mattens nylle i blåbärsriset. Att sedan upptäcka att nedre delen av en rådjurskropp hängde och dinglade i ett snöre från mattes ben gjorde att han stillsamt backade därifrån och snabbt tog ut bäringen mot sin bil. Han såg nog med fasa framför sig hur en stackars liten Bambi sprang omkring i häradena, endast iförd tre ben. Matte svor mest...
Mamma och jag ska ju starta på viltspårsprov igen (mest mamma). Jag har redan visat hur briljant jag är i spårskogen. Nu fattas bara ett förstapris på ett "ordinarie prov" så kan jag sedan titulera mig SVCH. Det du morsan... SOPA!! Hon har bara lyckats med ett tredjepris.
Matte fattar överhuvudtaget inte vad mamma håller på med i skogen. Oftast blir spåret ett stort sök, och när mamma väl hittar klöven (och matte är fullständigt nervklen) då gräver mamma ner den i vegetationen (klöven alltså). Helt befängt!! Jag vet att det INTE är så man ska göra. Jag har två förstapris...
I morgon är det upp till bevis igen morsan. Jag kommer att garva mig harmynt om du ännu en gång misslyckas med det du vid din ansenliga ålder borde fixa utan problem. Kolla på mig bara...
!
?
Hemsökt...
Har man lagt sig skönt i soffan för att "chilla" lite framför TV:n - då ligger "gerbilerna" i bakhåll. Man kan höra deras spretiga små fötter komma krafsande över kudden, och man ser hur morrhåren sticker upp bakom fjärrkontrollen.
Mamma tycker att dessa djur luktar extremt gott och brukar därför trycka till dem rejält med nosen, så att de blir alldeles platta... Deras "sibiriska" dvärgpälsar ser efter en sådan behandling ut som om de varit med i Krimkriget.
Jag vågar överhuvudtaget inte titta på dem. Om man inte kopplar greppet med en distinkt ögonkontakt så tror ett sånt litet "pucko" att man inte finns. Då upplevs man bara som en stor mysig ryamatta (sjysst jämförelse). Risken är annars överhängande att nåt av kräken i ett obevakat ögonblick kastar sig över något vitalt organ på ens kropp. Jag kan bara inte tänka tanken....
Majskorn, torkade ärtor, havregryn och Gud vet allt, finns i stora påsar i ansiktet på krypen, och är man inte på helspänn så har man plötsligt hela pälsen full med "gnagmat". Helt utan anledning spottar de små liven bara ut en rejäl hög där de kommer åt, PÅ MIG!! Ibland hinner jag faktiskt äta upp högen innan matte höjer rösten. Planen är att jag ska svälta ut dem...
Vi ska inte tala om den mörka delen av dygnet. Då är helvetet ett faktum. Gerbilerna har nämligen hjul i sina burar, och i dessa hjul springer småfötterna oavbrutet hela natten, och det är INTE ljudlöst, (här får man inte sömnen)... Vi skulle kunna försörja hela norra Europa med ström om vi bara kopplade upp hjulen mot elkraftverket i Gustavsberg.
På detta område borde det forskas betydligt mer nu i miljötänkets tider. Föd upp en sjuhelsikes massa hamstrar, snickra ihop 16 782 "springhjul", släpp in odjuren där och jag kan garantera att vi i ett vips täckt in hela Värmdö kommuns årsförbrukning av energi. Vi kan börja där....fantastisk affärsidé. Jag måste starta ett "gerbilbolag" och håva in stålarna...
Matte har inte fattat nånting...
Grävling, det är livet på en pinne. Vi har ett helt stim i skogarna utanför vårt staket, och under det stora berget i öster finns deras boningar. Jag kan knappt andas normalt när vi går på våra promenader i den riktningen. Det doftar svart- & vitrandigt överallt.
Konstiga ljud kommer från min nos ju närmare gryten vi kommer och jag tappar totalt kontrollen över pälsen på ryggen. Matte tycker att jag ser ut som en abborre. En studsande språngmarsch uppstår och benföringen liknar definitivt Zeb Macahans (där framträder mina suveräna lårmuskler i en lämplig dager).
Till och med min mamma går igång över dessa stora gnagare (eller vad dom nu är), och det vill inte säga lite...
Jag googlade därför på grytproven....
Det är så att man hissnar. Tänk er att få bli en godkänd SPRÄNGARE! Jag kan inte se någon mer lämplig kandidat än mig själv.
Saxade "kravspecen" från hemsidan:
Grytanlagsprov sprängare
Grytanlagsproven, som bör vara slutmålet för träningarna innan den praktiska jakten, värderar hundens egenskaper i åtta moment:
- Arbetssätt vid kontakt med provdjuret (måste man kontakta provdjuret först?)
- Skärpa (det är väl han som ska bära min packning i Himalaya?)
- Jaktlust (sover Dolly Parton på rygg?)
- Hinderforcering (det är väl ingen jäkla banhoppning vi pratar om?)
- Rörlighet - vilja att bryta (jag är svensk och tänker inte bryta på något annat språk))
- Skall - hörbarhet (hörseln är det inget fel på, skäller gör jag när det passar)
- Ärlighet (ABSOLUT!!)
- Lydnad (vilka påhopp, skulle jag vara olydig?)
Det är inte lätt att vara ödmjuk när man är bäst...
För er som ännu inte haft den stora ynnesten att få stifta bekantskap med mig, (för er andra också förstås, tramsig formulering det där), tänker jag nu glädja era små hjärtan med en kort beskrivning av denna bloggs innehavare.
Jag är alltså född svart. Mamma är svart och pappa är svart. Vilket märkligt sammanträffande. Fyra av mina syskon är gula. Bara mamma vet hur det gick till...
Jag har ännu inte flyttat hemifrån. Mamma tycker att det är på tiden. Hon förstår inte hur lyckligt lottad hon är som alltid får ha mig vid sin sida, denna ljuva, balanserade lilla solstråle.
Från den dag vi syskon såg dagens ljus har jag bara varit till glädje. Mamma är av en annan åsikt. Hon har den mest befängda bild av mig, liknar mig vid pirayor, desperados, terrorister och andra fullständigt makalösa företeelser. Det är därför jag har kontaktat "jourhavande tassavtryck".
Ni kommer att få höra mer från mig, sanna mina ord...
...och så blev allt tyst.
Välkommen till min nya blogg!
Jag är äntligen i CYBERSPACE!!
