fröya bloggar

What a day...

Vi slet med oss husse ut i vegetationen. Han är kanonduktig på att kasta långt och högt. Precis vad vi vill se. I mossar och och över kraftledninggsgator och i urskogen och i bergsmassiven. Vi har fått jobba - jag lovar...

Mamma och jag är ju som vanligt briljanta, men den där Diezelgrabben går inte av för hackor han heller. Svåra markeringar med dolda kast eller dolda nedslag jobbade han fram med ren envishet. Ju fler kast desto bättre precision. Jag känner på mig att han nu ligger och drömmer om flygande föremål i luften. Vem gör inte det...


Ser ni - svenska sprintlandslaget i full aktion (Diezel till vänster i bild och jag till höger, alltså mamma i mitten). Jag ska alltid vara först, mamma bryr sig inte om att hon kommer sist, hon tycker att det finns viktigare saker att bry sig om i livet. Som vad då??


Våra ljuvliga skogsvägar -helt gräsklädda och mjuka att springa på...


Mamsen -stor som en ponny där hon står och solar sig...


Jag & mamma i väntan på vår tur till markeringsrutan...
(jag har redan alla hittills kastade i minnet - try me)


Diezel efter gott avslutat arbete - han kan den där grabben...


Vi pustar ut - många timmar blev det...


Diezel & jag i murkelmarkerna - några svampar hade redan kommit upp, fullständigt ointressant...


Vi går väl med han som kastar...


Husse i kraftledningsgatan - dolda nedslag långt in i grandungarna, tufft jobb för oss alla tre.
Nu sover vi sött på båda öronen, snart serveras väl kvällsmaten, men först ska vi ta en promenad ner till fotbollsplanen för att se när husets dotter står i mål för Ingarö IF. Nervöst för matte om inte annat...