fröya bloggar -

Badjävlar...

I garaget fanns apportkastaren...
Den som vi letat så efter det senaste halvåret. Sent på kvällen återbördades den in i mattes "jagarväska" igen. De bilister som igår kväll körde längs Värmdöleden mellan 22.00 - 22.45 har något mycket speciellt gemensamt. Dom har hört och sett en blondin avfyra ihållande skottlossning tillsammans med två topptunnor taggade hundar (det finns något militärt uttryck för detta som matte inte kommer på). Matte var glad att hennes "Peltorer" satt där dom skulle. Så många skott, så mycket knallningar och så många åthutningar skulle inga oskyddade mänskliga öron ha klarat. Jag personligen sprang hela tiden, matte sa att jag hade kottar i öronen...

Apporterna föll på timotejfälten som ännu inte är slagna. Det kan jag bara vittna om, att det är en betydligt ökad svårighetsgrad (inte en enda referenspunkt). Inte minst när ögonen efter en stund är fulla med gräsfrön. Som tur är har matte för det mesta med sig topspinnar att gräva runt i tårkanalerna med (våra kanaler alltså, inte hennes). Den "ovala röda" flyger som en projektil, hur långt som helst. Där jobbade både mamma och jag på grässtrået när för att inte bomma helt. Till slut var matte ganska nöjd, att jag oavbrutet skuttade iväg lite för tidigt löste sig på något sätt kemiskt under kvällens gång. Jag tänker inte gå in på detaljer...

Idag har vi bara badat. I Björnsjön var det 24 grader, och vi fick faktiskt plaska i en hel timme. Mamma löper i och för sig så hon fick sitta och värma sig med matte i solen emellanåt. Hon brukar ändå inte tokbada som jag gör. Jag saknade Diezel i plurret. Han borde ha kommit till mig för att lära sig simma...

Bollar är mitt liv - och sjön suger...

Ser ni så fint jag levererar in den till min matte - lite slemmig i ansiktet (inte matte förstås), men det ingår liksom...

Hoppa bomben! Svallvågor ända till Gustavsberg...

Inte alltid så enklet att ta sig upp på snorhala klippor, men jag har utvecklat en teknik...

Mamma & jag på väg ut till två bollar ute på vattnet - ni ser så distanserad hon är, bara efter ett par meter?

Mamma glider fram lite fint - hon riskerar inte att skrapa i tassarna i kanten på berghällen...

Mamseplask!! Hon kan faktiskt hon också - Richterskalan ni vet...

En sväng till havet kostade vi också på oss när vi ändå var ute i ogjort väder, eller vad det nu kan kallas. Vi brukar spana på dykarna här ute i Björkvik, men idag fanns det bara svallvågor och kajakpaddlare. Jag hade helparty i skummet som slog mot klipporna.

Ser ni öns skönhet - ni vet bara inte hur många fotografer som krälade runt i bakgrunden. Matte fick ta till extremt våld för att freda mig...

Ni ser skummet, vågorna & klipporna - en modig insats att stå som jag gör på bilden (det kanske ni inte förstår)...

Havet skickar en tillbaka till klipporna med ilfart - det gäller att passa sig och parera så att man inte följer med "Undertshummern" ner i djupet (för er som läst Garp & hans värld)...