Snakeseason...
Ny säsong - nya ormar (eller gamla, vi skiter i vilket)...
Vi tror inte att fästinghalsbanden skyddar mot huggormsbett, men vi jobbar på att skapa "snakeboots" som skydd mot eländet. Vi såg en svart idag, matte tror att det var en snok. Tyvärr på bästa träningsmarkerna i vårt territorium...
Nya övningar:
Nu är det ett något annorlunda upplägg som tagit form. Matte kastar ut två bollar (i snöre) åt vitt skilda håll. Oftast med dolda nedslag och i avvikande terräng. Sedan går vi därifrån. Långt långt bakåt tills man nästan inte ser området längre. Det kan röra sig om 150-200 meter bort från "the target". Där vänder vi upp och sedan skickar matte iväg mamma. Hon byter nämligen aldrig ut sina saker därute, därför får jag vänta tills det bara finns en boll kvar. Udda tilltag.
Mamma får vara med en liten stund (vi ska ju vara rädd om hennes leder och muskler numera), sedan får den yngre generationen ta över hela föreställningen med att omforma upplägget till någon typ av dubbelmarkering. Mina ben går som lärkvingar. Ni skulle bara se.
Vi har helkoll, helroligt och helyllebyxor...
Bästa stora ängarna vid Lämshagadal...
Helkopterperspektiv, (på nära håll)...
Jag - bollmaskinen...(har fått springa över hela fältet, sedan upp i skogen där bollen hängde på en gren?!)
Söt som vanligt - blöt efter alla diken fulla med vatten...(inga bollar i dikena dock, bara jag)
Mamsen - som får ta det ganska piano numera vilket hon inte är så road av...
Vi tror inte att fästinghalsbanden skyddar mot huggormsbett, men vi jobbar på att skapa "snakeboots" som skydd mot eländet. Vi såg en svart idag, matte tror att det var en snok. Tyvärr på bästa träningsmarkerna i vårt territorium...
Nya övningar:
Nu är det ett något annorlunda upplägg som tagit form. Matte kastar ut två bollar (i snöre) åt vitt skilda håll. Oftast med dolda nedslag och i avvikande terräng. Sedan går vi därifrån. Långt långt bakåt tills man nästan inte ser området längre. Det kan röra sig om 150-200 meter bort från "the target". Där vänder vi upp och sedan skickar matte iväg mamma. Hon byter nämligen aldrig ut sina saker därute, därför får jag vänta tills det bara finns en boll kvar. Udda tilltag.
Mamma får vara med en liten stund (vi ska ju vara rädd om hennes leder och muskler numera), sedan får den yngre generationen ta över hela föreställningen med att omforma upplägget till någon typ av dubbelmarkering. Mina ben går som lärkvingar. Ni skulle bara se.
Vi har helkoll, helroligt och helyllebyxor...
Bästa stora ängarna vid Lämshagadal...
Helkopterperspektiv, (på nära håll)...
Jag - bollmaskinen...(har fått springa över hela fältet, sedan upp i skogen där bollen hängde på en gren?!)
Söt som vanligt - blöt efter alla diken fulla med vatten...(inga bollar i dikena dock, bara jag)
Mamsen - som får ta det ganska piano numera vilket hon inte är så road av...
Kommentarer
Trackback
