fröya bloggar

Någonting har hänt...
Matte säger att jag spårar som en kratta, och jag är benägen att hålla med, fast det bär emot.
Husse placerade ut ett fint spår igår eftermiddag, och det var det som jag idag skulle spåra av. Det hann bli 26 timmar gammalt, men det ska ju inte spela någon roll.

Spårupptaget var helt OK, och den första sträckan till vinkeln. Sedan sket det sig rejält. Vinkeln åt vänster blev ett sök, när jag väl hittade rätt igen släppte jag spåret ideligen och svävade ut åt alla håll och kanter. Bommade nästa vinkel och försvann ut i periferin vid det andra bloduppehållet. "Bakspåret" fixade jag i och för sig, men det tog alldeles för lång tid. Matte tyckte att jag ringade på tok för yvigt och ofokuserat.

Spårslutet kom som en överraskning. Jag spårade förbi flera gånger och kunde inte samla ihop mig för att lokalisera klöven på något snyggt sätt. Med andra ord en fantastisk förberedelse inför spårprovet i nästa vecka.

Matte försöker nu att hitta någon bra förklaring till detta. Jag brukar ju vara riktigt pålitlig i den här disciplinen. Kan det bero på att jag nyligen löpt? Och varför skulle det påverka - bara en dålig ursäkt i så fall. Nej, jag är nog ringrostig och lite splittrad i huvudet. Vi får slita lite med justeringar så kanske det funkar i slutänden.

Vi kom alldels nyss hem från Beatedal. Matte har nu lagt ett brutalt välsnitslat spår så att hon i morgon kan se precis vilka vägval jag gör och hur mycket jag missar i vinklar och bloduppehåll. Det kommer att kännas som om Gestapo hänger mig i hasorna. Det gäller att göra bra ifrån sig förstår jag... 

Några bilder på mamma i vår bästa spårskog...