Lokalsinnet...?
När det regnar som mest - då är matte i toppform...
Regnstället luktar gammal möglig, unken madrass ,men det hindrar henne inte från att kliva rätt ut i outforskade marker med oss. Idag hamnade vi i ett område där jag tidigare fått spåra ett vansinnigt långt och gammalt spår, kors och tvärs över en myr med en halvmeter hög vegetation. Mossan är klafsig och det täta blåbärsriset gör att man inte kan använda ögonen en enda gång för att spana när man söker något. Stor nos på...
Idag gnetade vi kondition igen, i riktigt jäkla hällregn. Mattes regnhatt (av oljerockstyp) såg mer ut som en toppmurkla än en huvudbonad, men den höll i alla fall regnet utanför nacken. Det gör INTE mattes keps av samma material.
Matte fäpplade fram våra tennisbollar. Kastade ut 26 stycken rakt ut i denna ohyggligt tungsprungna mosse. Jag fick hämta flest bollar eftersom matte börjar spara lite på mammas kropp. Hon är ju ändå på det nionde året, gudbevars...
Det kändes ödsligt och lite "creepy" att inte riktigt veta om vi skulle hitta tillbaka till mänskligheten och bebodda trakter igen. Och tänk om någon av oss skulle göra illa sig. Matte bävade för att bära mamma eller mig denna evinnerliga sträcka som det måste röra sig om.
Helt plötsligt - i ena änden av denna enorma mosse - får matte syn på något rödaktigt som passerar förbi mellan träden i en svindlande hastighet. En SL-buss!! Hur i hela friden har den kunnat förirra sig så långt utanför turlistans sträckning. För inte kunde då vi se någon hållplats där mitt ute i klafset där vi stod med skvattram upp till midjan.
En ond tanke for genom mattes huvud. Hur fel hade vi egentligen siktat in oss här i tassemarkerna? Kunde detta egentligen vara Mörtviksvägen vi såg framför oss på håll? En mycket sjuk tanke - men ack så sann. Husse får nog i fortsättnignen utrusta matte med både inopererad GPS och kompass. Karta är inte att tänka på. Huvudsaken är att vi går mot norr nästa gång...
Hemma i trädgården måste man runda spiréabuskarna på vägen in - ganska stilig blir man...
Vitprickig och sjöblöt - jag är ganska nöjd med mig själv...
Regnstället luktar gammal möglig, unken madrass ,men det hindrar henne inte från att kliva rätt ut i outforskade marker med oss. Idag hamnade vi i ett område där jag tidigare fått spåra ett vansinnigt långt och gammalt spår, kors och tvärs över en myr med en halvmeter hög vegetation. Mossan är klafsig och det täta blåbärsriset gör att man inte kan använda ögonen en enda gång för att spana när man söker något. Stor nos på...
Idag gnetade vi kondition igen, i riktigt jäkla hällregn. Mattes regnhatt (av oljerockstyp) såg mer ut som en toppmurkla än en huvudbonad, men den höll i alla fall regnet utanför nacken. Det gör INTE mattes keps av samma material.
Matte fäpplade fram våra tennisbollar. Kastade ut 26 stycken rakt ut i denna ohyggligt tungsprungna mosse. Jag fick hämta flest bollar eftersom matte börjar spara lite på mammas kropp. Hon är ju ändå på det nionde året, gudbevars...
Det kändes ödsligt och lite "creepy" att inte riktigt veta om vi skulle hitta tillbaka till mänskligheten och bebodda trakter igen. Och tänk om någon av oss skulle göra illa sig. Matte bävade för att bära mamma eller mig denna evinnerliga sträcka som det måste röra sig om.
Helt plötsligt - i ena änden av denna enorma mosse - får matte syn på något rödaktigt som passerar förbi mellan träden i en svindlande hastighet. En SL-buss!! Hur i hela friden har den kunnat förirra sig så långt utanför turlistans sträckning. För inte kunde då vi se någon hållplats där mitt ute i klafset där vi stod med skvattram upp till midjan.
En ond tanke for genom mattes huvud. Hur fel hade vi egentligen siktat in oss här i tassemarkerna? Kunde detta egentligen vara Mörtviksvägen vi såg framför oss på håll? En mycket sjuk tanke - men ack så sann. Husse får nog i fortsättnignen utrusta matte med både inopererad GPS och kompass. Karta är inte att tänka på. Huvudsaken är att vi går mot norr nästa gång...
Hemma i trädgården måste man runda spiréabuskarna på vägen in - ganska stilig blir man...
Vitprickig och sjöblöt - jag är ganska nöjd med mig själv...
Kommentarer
Trackback
