Stugfisar...
Imorse...
Femton grader kallt och isbark på bilrutorna.
Matte och jag skulle ju ta oss genom hela morgontrafiken upp till Djursjukhuset Albano i Mörby. Det var INTE varmt och det tog oss nästan en och en halv timme att pressa oss genom hela innerstaden upp till E 18 och norrut.
Mattes fingrar hade knappt tinat när vi hälsade på onkologspecialisten. Det var en fantastiskt trevlig veterinär. Hon pratade länge med matte, hon klämde igenom hela mig på alla tänkbara ställen. Framför allt mina lymfkörtlar och de områden där mina tidigare "mastocytom" suttit. Ingenting onormalt kunde hon upptäcka, och enligt de provsvar hon läste från SVA så är mina elaka celler av den mindre aggressiva arten. Men som sagt, de kan ändå anfalla både här och där.
Nu skulle specialisten (Gunilla) kontakta SVA för att få mer exakta uppgifter på hur den sista operationens resultat såg ut. Finns det risk att det fortfarande finns elaka celler nära sårkanterna så vill hon skära radikalt en gång till (jag kommer inte att ha någon hud kvar). Gunilla sa dock att det finns hur mycket som helst att ta av där knölen satt. Det hade varit betydligt värre om man skulle skära bort så många centimeter på något av mina ben.
Elaka mactocytom var tydligen ganska vanliga i hundvärlden. Minst ett par hundar i veckan (bara på Albano) fick denna diagnos konstaterad. Däremot var det ovanligt att de satt i en fettknöl (som mina gör) vilket föranledde Gunilla att varna för att man inte skulle ta för lätt på vanliga "lipom" (som de ju heter). Mamma har ju flera stycken "provtagna" lipom. Matte blir nu fundersam på om hon ska släpa med även henne till Gunilla för att skära större och skicka för koll. Ärftligheten är som sagt väldigt stor...
Så, då väntar vi igen och ser vad den veterinära vetenskapen kommer fram till. Gunilla skulle ringa till matte inom en vecka och informera om vad hon tyckte att jag skulle utsättas för. Tur att jag inte förstår vad som är på gång. Men idag när vi klev in på djursjukhuset visste jag direkt var jag var. Där låg jag ju en hel vecka innan förra julen med min magåkomma. Sånt he-vete på jorden glömmer man inte i försa taget...
Nu har vi gått och lagt oss. Var matte och husse ska sova är inte vårt problem.
God natt & sov så gott...
Tänk så vi matchar fleecefilten i mattes & husses säng - måste finnas en tanke med det...
Den tanken måste vara att sängen är vår...
Femton grader kallt och isbark på bilrutorna.
Matte och jag skulle ju ta oss genom hela morgontrafiken upp till Djursjukhuset Albano i Mörby. Det var INTE varmt och det tog oss nästan en och en halv timme att pressa oss genom hela innerstaden upp till E 18 och norrut.
Mattes fingrar hade knappt tinat när vi hälsade på onkologspecialisten. Det var en fantastiskt trevlig veterinär. Hon pratade länge med matte, hon klämde igenom hela mig på alla tänkbara ställen. Framför allt mina lymfkörtlar och de områden där mina tidigare "mastocytom" suttit. Ingenting onormalt kunde hon upptäcka, och enligt de provsvar hon läste från SVA så är mina elaka celler av den mindre aggressiva arten. Men som sagt, de kan ändå anfalla både här och där.
Nu skulle specialisten (Gunilla) kontakta SVA för att få mer exakta uppgifter på hur den sista operationens resultat såg ut. Finns det risk att det fortfarande finns elaka celler nära sårkanterna så vill hon skära radikalt en gång till (jag kommer inte att ha någon hud kvar). Gunilla sa dock att det finns hur mycket som helst att ta av där knölen satt. Det hade varit betydligt värre om man skulle skära bort så många centimeter på något av mina ben.
Elaka mactocytom var tydligen ganska vanliga i hundvärlden. Minst ett par hundar i veckan (bara på Albano) fick denna diagnos konstaterad. Däremot var det ovanligt att de satt i en fettknöl (som mina gör) vilket föranledde Gunilla att varna för att man inte skulle ta för lätt på vanliga "lipom" (som de ju heter). Mamma har ju flera stycken "provtagna" lipom. Matte blir nu fundersam på om hon ska släpa med även henne till Gunilla för att skära större och skicka för koll. Ärftligheten är som sagt väldigt stor...
Så, då väntar vi igen och ser vad den veterinära vetenskapen kommer fram till. Gunilla skulle ringa till matte inom en vecka och informera om vad hon tyckte att jag skulle utsättas för. Tur att jag inte förstår vad som är på gång. Men idag när vi klev in på djursjukhuset visste jag direkt var jag var. Där låg jag ju en hel vecka innan förra julen med min magåkomma. Sånt he-vete på jorden glömmer man inte i försa taget...
Nu har vi gått och lagt oss. Var matte och husse ska sova är inte vårt problem.
God natt & sov så gott...
Tänk så vi matchar fleecefilten i mattes & husses säng - måste finnas en tanke med det...
Den tanken måste vara att sängen är vår...
Kommentarer
Postat av: Flinga
Ni har det bra ni - här är fyrbenta förvisade till s.k. hundbäddar... !!! Ja du hör ju... Dessutom har tanten påstått att hon varit sjuk! Vi har annonserat efter ny matte, få se om någon lämplig svarar...
Postat av: Fröya
Flinga!
Om ni får in många svar på annonsen hänger vi gärna på och kollar urvalet. Det måste bara finnas bättre mattar därute...
Trackback
