fröya bloggar

Vuxenpoäng?
Nej, något sådant fenomen har aldrig drabbat matte.

Vi kan ju konstatera att det är bedrägligt halt ute på stigarna i trakten, och igår kväll blommade matte ut i sitt fullständiga barnasinne som hon i och för sig aldrig har lämnat (och heller aldrig kommer att göra). Hon upptäckte iskanor i sluttningarna ner mot skolan. Som tur var hade klockan hunnit passera 23-snåret när matte kände den oemotståndliga dragningen till att kasta sig ståendes utför i nerfarterna. Vi hoppas att det inte var så många som såg denna diskutabla uppvisning...

Det gick inte så där alldeles galant som matte hade hoppats på (vad man nu vid hennes ålder överhuvudtaget kan tänkas hoppas på). Eftersom det sluttade brant både nerför och åt sidan samtidigt uppstod en sidvärtes rotation vilket fick till följd att matte helt plötsligt åkte baklänges. Och fort gick det...rätt ner i backen.

Men nu är matte av det envisare slaget i vissa avséenden och därför sladdade hon återigen uppför sluttningen - SJU gånger - och landade i slutänden på precis samma sätt. Idag är hennes knän mer blå än grisbleka. Plötsligt förstår hon också varför träningsvärken slagit till med full styrka i låren och upp längs ryggen...

Tror ni inte att samma galenskap flög i henne ikväll när vi vandrade runt på kvällsprommisen? Med samma resultat, förutom att svansen nu (mattes alltså) pekar lite mer inåt än tidigare. Svansen har matte i och för sig slagit lös en gång tidigare i sitt liv. Den gången trillade hon av en häst och landade präktigt på en berghäll. Den som sig i leken ger heter det väl...

Mamma och jag sladdar INTE runt. Vi letar med stor noggrannhet upp alla äppelskrutt som skolbarnen slängt utanför biblioteket. Effekten av detta kommer säkert att ge sig tillkänna inatt...

Beskådar vi möjligen något av mattes julgranspynt här under?



Nej, det är ju bara mamma och jag ser ni väl? Iklädda mammas hatobjekt...