Rådjursjakt...
Idag när vi kom ut i skogen för att spåra av det matte hade trampat och släpat ut igår, stod det fullt med bilar där vi brukar parkera.
Matte, som är en listig typ (??) hade redan räknat ut att det jagades. Mitt bland våra spår!! Som tur var hade skyttarna ännu inte klivit ut på sina pass. Dom små drivande hundarna var däremot i full gång. Hur kul kändes det?
Men ibland träffar man hyvens människor. Eftersom jägarna anade att jag och mamma skulle kunna vara till hjälp med att spåra påskjutet vilt åt dem i framtiden (jag i alla fall) så gjorde hela gänget resolut halt, informerade matte om att dom gärna ville se när två eftersöks/spårhundar jobbade sig genom terrängen, fram till något skadeskjutet. Herregud... För min del skulle det ju inte vara några som helst problem, men för mamma?? Matte - som också är en extremt kaxig typ - erbjöd därför hela klanen att följa efter oss i spåret. Det fick väl bära eller brista...(jag nästan kräktes)
Mamma fick börja...
Snacka om att jag var nervös för hur hon skulle lösa det hela. Men som i sagorna så hade förmodligen någon god fe landat på mammas nos, för jäklar vad hon spårade bra (för en gångs skull tycker jag). Det var ett långt och svårt spår i riktigt oländig terräng där man faller som en fura hela tiden om man inte har falkögonen på. Dessutom innehöll det både bakspår och en väldigt, väldigt dold klöv visade det sig.
Tack mamma för att du inte skämde ut oss (tvärtom enligt matte). Mamma fick SÅ himla mycket beröm, både av matte och av "gubbgänget" som hela tiden hade "legat på rulle" bakom (lite jobbigt att höra, men dom hade ju inte fått se stjärnan ännu).
Sedan var det som sagt min tur...
Nu gällde det att spänna bågen. Jag var ju tvungen att visa vem som är i särklass bäst i sånt här arbete. Och jag brände väl på utav bara tusan. Matte tackade Gud att hon för en gångs skull hade kommit ihåg att ta med sig OCH på sig handskarna. Jag var som en liten iller i spårkärnan. Det bästa spårandet hittills om jag får säga det själv - och det får jag säga. Kvistarna rök och spårlinan såg ut som en jättelång igelkottsorm. Alla tallbarr i hela skogen fastnar i den där linan, men matte tycker ändå att den gör minst ont att bromsa mig i när jag slår på turbon.
Mer behöver jag nog inte förtälja. Som sagt, det är inte lätt att vara ödmjuk när man är bäst. Förutsättningarna för ett bra spårande var perfekta och både jag och mamma visade faktiskt att vi kunde utnyttja det till 100%. Jägarna gjorde nästan vågen. Jag vet inte riktigt vilka spårhundar dom beskådat tidigare, men imponerade var dom i alla fall (och det är ju inte så konstigt när det gäller mig).
Sedan var det snabbt in i bilen för helt plötsligt drog värsta "drevet" igång ut mot Enkärret. Jägarna skuttade snabbt på plats, mamma och jag hade verkligen velat vara med där också. Vi erbjöd oss frivilligt, men ingen lyssnade på oss där vi satt bakom galler...
Visst lutar hela bilen oroväckande? Matte kanske var full...
