Mycket spring i benen...
Som sagt, matte behöver definitivt röra på sig.
Vi tog gemensamt en extremt LÅNG runda i Björnöresevatet. Hur skönt som helst. Fyra minus och rätt tempo. Matte var i sitt esse ;o) Förmodligen tomtegrötens förtjänst.
Redan på parkeringen vid Björkviks brygga mötte vi ett par som bara älskade den rasen vi tillhör, mamma och jag alltså. Vi fick faktiskt vifta och sjunga och bita oss fast hur mycket som helst. Matte fick INTE säga ifrån för dessa underbara människor (känner dem mycket väl)...
Eftersom klockan redan var i runda slängar halv tre blev vi ganska ensamma på väg ut mot havet. Jag lovar att vi hade lite av ett personligt rekord-tempo ner till Småängsviken. Därefter fullt ös till nästa hållpunkt Ramsviken. Där har matte tillbringat flera "båtluffningar" när husets barn gick på dagis. Skattjakter, wakeboard- och vattenskidåkning ingick bland en massa andra aktiviteter under dessa tripper. Matte kanske inte gjorde allt, men hon bidrog gärna vid fiskandet, oftast utan agn på kroken. På något sätt tyckte hon att det var skönare med solen, utan att behöva bry sig om något guppande flöte.
Gamla minnen...
Nu var det vinter och år 2008 och dags att vända tillbaka till civilisationen. Jag kan garantera att det hade blivit ganska mörkt "by now". Drygt en timme ut, alltså minst lika lång tid tillbaka till bilen. Maria de Lurdes Mutola hade inte hängt med i vår utgångshastighet. Det är inte så kul att chansa på vägval bland alla stigar i skogen, även om man gått där tidigare. Allt ser annorlunda ut efter mörkrets inbrott.
Det krävdes allt lokalsinne i världen för att till slut återse vår bil. Matte tackade någon högre makt för bidraget med lite inbyggd GPS-känsla. Snacka om att ALLA lämnat reservatet hästlängder före oss.
Nu tror matte att det är helt OK att äta tomtens gröt igen. Bränt kalorier har hon väl kanske gjort, om vi bara kör samma upplägg i morgon...
Gudagott att lyssna till...
Vi tog gemensamt en extremt LÅNG runda i Björnöresevatet. Hur skönt som helst. Fyra minus och rätt tempo. Matte var i sitt esse ;o) Förmodligen tomtegrötens förtjänst.
Redan på parkeringen vid Björkviks brygga mötte vi ett par som bara älskade den rasen vi tillhör, mamma och jag alltså. Vi fick faktiskt vifta och sjunga och bita oss fast hur mycket som helst. Matte fick INTE säga ifrån för dessa underbara människor (känner dem mycket väl)...
Eftersom klockan redan var i runda slängar halv tre blev vi ganska ensamma på väg ut mot havet. Jag lovar att vi hade lite av ett personligt rekord-tempo ner till Småängsviken. Därefter fullt ös till nästa hållpunkt Ramsviken. Där har matte tillbringat flera "båtluffningar" när husets barn gick på dagis. Skattjakter, wakeboard- och vattenskidåkning ingick bland en massa andra aktiviteter under dessa tripper. Matte kanske inte gjorde allt, men hon bidrog gärna vid fiskandet, oftast utan agn på kroken. På något sätt tyckte hon att det var skönare med solen, utan att behöva bry sig om något guppande flöte.
Gamla minnen...
Nu var det vinter och år 2008 och dags att vända tillbaka till civilisationen. Jag kan garantera att det hade blivit ganska mörkt "by now". Drygt en timme ut, alltså minst lika lång tid tillbaka till bilen. Maria de Lurdes Mutola hade inte hängt med i vår utgångshastighet. Det är inte så kul att chansa på vägval bland alla stigar i skogen, även om man gått där tidigare. Allt ser annorlunda ut efter mörkrets inbrott.
Det krävdes allt lokalsinne i världen för att till slut återse vår bil. Matte tackade någon högre makt för bidraget med lite inbyggd GPS-känsla. Snacka om att ALLA lämnat reservatet hästlängder före oss.
Nu tror matte att det är helt OK att äta tomtens gröt igen. Bränt kalorier har hon väl kanske gjort, om vi bara kör samma upplägg i morgon...
Gudagott att lyssna till...
Kommentarer
Trackback
