Amputerad...
Jag säger bara JÄVLA krage!!
Så var det dags igen. Jag har klippkort på det där förbannade kraghelvetet.
Matte och jag klev som sagt in på Nacka Djurklinik (inte Bagis) på eftermiddagen för att veterinär Åsa (som jag träffat många gånger förr) skulle få titta på min klo. Tack gode Gud för att dom är så snälla mot mig när jag kommer dit, för jag är livrädd efter allt jag har upplevt på sådana inrättningar under den senaste tiden. Jag klapprar tänder, piper och viftar och viftar. Allt för att dom ska ha medlidande med mig och bara skicka hem mig med en påse leversnittar i mattes ryggsäck. Men så blev det naturligtvis inte...
Åsa konstaterade snabbt att något var av (klo eller kloben) och därför tyckte hon att det var bäst för mig att få sova en stund. Jag är ju en tapper liten tös och tänkte minsann inte "tutta kudden" så lätt. Tiden gick och jag höll fortafarnde huvudet högt efter 30 minuter, även om kroppen slokade lite. Ja, då var det bara att ta till nästa grepp. Infartsnål och doserad narkos. Hur kul är det? Där föll både ögonen, tungan och hela jag.
Sedan plockades hela klon bort med pulpa och allt. Klobenet hade gått av strax ovanför klofästet och det fanns inget att spara på eller reparera upp. Åsa tror inte att det kommer att växa ut någon ny klo igen, men det klarar jag mig säkert utan.
Jag vaknade lite senare av att matte bar ut mig i bilen. Underbart att få snusa på sin egen fäll där bak i buren igen. Väl hemma och placerad i min Biabädd sov jag länge länge. Matte tyckte att jag emellanåt slutade att andas, men jag fintade nog bara lite. Där kommer jag förstås inte ihåg så mycket.
Nu har jag piggat på mig och stapplar runt i köket. Det är ganska skönt att få luta sig mot vissa ben så att balansen hittar rätt igen. Jag har ett sjysst grönt bandage runt min baktass och matte håller nu för fullt på att fundera ut hur hon ska rigga natten så att jag eventuellt får slippa den där kragf-n. Kanske en av mattes knästrumpor fasttejpad ända uppe ovanför hasen, (matte brukar kunna vara ganska innovativ när det gäller). Sist jag opererades i augusti fick jag sova i mattes underställströja. Då kunde jag inte komma åt vare sig sårkanterna eller suturerna på bröstkorgen.
Jag har i alla fall ont nu. Det hörs på mig säger matte. Därför ska jag få lite morfin att sova på. Matte tycker att jag så fantastiskt tålig, trots allt jag gått igenom (det tycker faktiskt alla "mina" veterinärer, tandläkare och djursjukvårdare också)
Jag rapporterar hur morgondagen ter sig, vem vet jag kanske är helt återställd då...
Dagens musikaliska bidrag får bli min "vaggvisa". Matte säger att jag redan sover, det beror nog på knarket...
Så var det dags igen. Jag har klippkort på det där förbannade kraghelvetet.
Matte och jag klev som sagt in på Nacka Djurklinik (inte Bagis) på eftermiddagen för att veterinär Åsa (som jag träffat många gånger förr) skulle få titta på min klo. Tack gode Gud för att dom är så snälla mot mig när jag kommer dit, för jag är livrädd efter allt jag har upplevt på sådana inrättningar under den senaste tiden. Jag klapprar tänder, piper och viftar och viftar. Allt för att dom ska ha medlidande med mig och bara skicka hem mig med en påse leversnittar i mattes ryggsäck. Men så blev det naturligtvis inte...
Åsa konstaterade snabbt att något var av (klo eller kloben) och därför tyckte hon att det var bäst för mig att få sova en stund. Jag är ju en tapper liten tös och tänkte minsann inte "tutta kudden" så lätt. Tiden gick och jag höll fortafarnde huvudet högt efter 30 minuter, även om kroppen slokade lite. Ja, då var det bara att ta till nästa grepp. Infartsnål och doserad narkos. Hur kul är det? Där föll både ögonen, tungan och hela jag.
Sedan plockades hela klon bort med pulpa och allt. Klobenet hade gått av strax ovanför klofästet och det fanns inget att spara på eller reparera upp. Åsa tror inte att det kommer att växa ut någon ny klo igen, men det klarar jag mig säkert utan.
Jag vaknade lite senare av att matte bar ut mig i bilen. Underbart att få snusa på sin egen fäll där bak i buren igen. Väl hemma och placerad i min Biabädd sov jag länge länge. Matte tyckte att jag emellanåt slutade att andas, men jag fintade nog bara lite. Där kommer jag förstås inte ihåg så mycket.
Nu har jag piggat på mig och stapplar runt i köket. Det är ganska skönt att få luta sig mot vissa ben så att balansen hittar rätt igen. Jag har ett sjysst grönt bandage runt min baktass och matte håller nu för fullt på att fundera ut hur hon ska rigga natten så att jag eventuellt får slippa den där kragf-n. Kanske en av mattes knästrumpor fasttejpad ända uppe ovanför hasen, (matte brukar kunna vara ganska innovativ när det gäller). Sist jag opererades i augusti fick jag sova i mattes underställströja. Då kunde jag inte komma åt vare sig sårkanterna eller suturerna på bröstkorgen.
Jag har i alla fall ont nu. Det hörs på mig säger matte. Därför ska jag få lite morfin att sova på. Matte tycker att jag så fantastiskt tålig, trots allt jag gått igenom (det tycker faktiskt alla "mina" veterinärer, tandläkare och djursjukvårdare också)
Jag rapporterar hur morgondagen ter sig, vem vet jag kanske är helt återställd då...
Dagens musikaliska bidrag får bli min "vaggvisa". Matte säger att jag redan sover, det beror nog på knarket...
Kommentarer
Postat av: Hedvig
Poor you sister! Hoppas du mår bättre idag! På fredag är det min tur att sätta tassarna på djursjukhusets golv..fast jag får i alla fall behålla alla mina klor... =)
Nospussar!
Hedvig
Trackback
