fröya bloggar

Jösses, nu finns det ingen hejd...

Matte glömde ju. Så det här får bli det tredje inlägget idag, (vi rekommenderar minnesmottagningen på St Görans sjukhus...).

Eftersom både mamma och jag toppar listan över de vackraste prinsessorna "world wide" fick matte till några bilder "mitt i nyllet" på oss också.

Vi önskar er bara allt nöje när ni lutar er tillbaka och ser - ni vet - Guds två gåvor till mänskligheten...


Jag - kunde vara värre... ;o)


Mamma - lite paretisk i underläppen... ;o)


Svan? Nej, flatt...


Mamma - helt OK...

Musikaliskt? Ja, idag dansar matte med "Mollgan"...

Man kan ju fundera över mattes val av träningsområden för oss...
Antingen far vi runt i området där den där stackars kvinnan blev mördad, eller också befinner vi oss på en medeltida kyrkogård?? Kan vi skönja en diagnos på henne? Visst sjutton är det ett patologiskt uppträdande? Hon borde gå i samtal vad det lider (matte alltså)...

Idag blev det i alla fall kyrkogården. Det som numera syns är bara ett antal stora högar och några resta stenar högst upp. På platsen (som faktiskt är skärgårdens största gravfält) finns ca 150 gravar som anlades under den yngre järnåldern, 500 - 1050 e. Kr. Terrängen runt är idealisk för sökarbete. Låg vegetation där matte kan se ALLT som vi gör, rätt eller fel. Vi kallar det spionage mamma och jag...


Förmodligen fullt läsbart...


Mamma och jag - TOPPATTACK...


Det är nog fortfarande vi...


Perfekt sökområde...

Vi har sett ljuset i tunneln...

Det var ett konstigt sken ute idag. Kan det ha varit solen som lyste på oss för första gången sedan "Eldkvarn brann" (ni vet den där kvarnen som låg där stadshuset i Stockholm ligger idag)?

Och vi har minsann varit ute med matte...
Två timmar med tennisbollar, "snörbollar" och dummies. Sällan hostar hackspetten... Snacka om att matte planerat en tempohöjning i våra liv. Inte minst för henne själv. Det är träningsvärk både högt och lågt på henne, för att inte tala om den "lilla matten" i huset. I torsdags kväll kördes det "gympass" med både CORE, STEP och BODY COMBAT. Tänk att dom där två "mattarna" rör sig lite konstigt efter detta...

Mamma och jag behöver i alla fall få upp flåset och muskelmassan igen, och idag har vi rivstartat. I det fantastiska vädret rev vi av stora ytor på ön. Matte ville inte ens åka hem eftersom solen gör att hela livet känns perfekt.

Utomhusvistelsen innehöll ett antal gigantiska sök. Där får man upp ångan ganska fort, och eftersom det fanns 20 bollar och 14 dummisar ute så fick springet i benen lön för mödan. Matte jonglerade också iväg ganska många markeringar. Jag är kanonbäst i hela världen på detta (tycker i alla fall jag), mamma är en sopa... Men med mycket träning så får till och med hon upp tekniken, mest för att hon är lite bekväm av sig och inser att det gäller att se var själva nedslaget sker för att slippa springa i blindo.

Matte hade också med sig kameran...(*lol*)
Ni kanske får se några resultat lite längre ner. Jag vet inte riktigt vad hon fotograferar. Vissa bilder kan man inte ens uttyda vad de föreställer. Hon borde nog anmäla sig till en gedigen kurs i konsten att fotografera den där tanten. Vi vet bara inte om hon själv inser det. (men visst är det alldeles uppenbart?)

Nu så här efter två timmars oavbrutet springande är det ganska skönt att landa i någon form av u-läge hemma i köket. Husse har köpt gigantiska grisöron (minst Belgian Blue) och ett sånt per nos har vi tryckt i oss (mamma och jag alltså, matte kan inte tänka sig att äta grisöron). Benen sprattlar just nu i sömnen, och jag har fått upp spåret på Ingarös största räv...


Mammas och mina bästa bollar


Något av innehållet i mattes rygga (vi dreglar INTE)


Jag och min BÄSTA boll...


Jag igen? Öronsnacket har vi redan klarat av - pappas fel...

Kors i taket, jag igen... (vilket snyggt grepp)


Ha ha, mamma (greppet kan diskuteras - och skuttet)


Mamma med matchande boll - snyggt till svart...


"Gammtanten" igen...


 

Om ni möjligen missade detta inslag på Time Out någon gång när det begav sig så vill jag bara dela med mig av en hysterisk upplevelse...
Ett gott skratt som sagt...

Idag var första dagen på resten av vårt liv...
Det har varit klent med motion för mamma och mig. Diverse "incidenter" har ju som sagt kommit emellan som hindrat oss från att springa så fort vi bara orkar. Jag har ju dessutom fått gå kopplad i evigheter... 

Men idag fick matte nog. Vi kastade oss dödsföraktat ut på gården, kanade in i bilen och tog sikte på Beatedal igen. Det var så länge sedan vi var där och mamma och jag blir som alldeles prilliga bara vi känner doften av våra bästa spår- och sökmarker, som tidigare sagts, där det också hänt fruktansvärda saker.

Kan ni fatta att matte, mamma och jag passerat förbi denna stackars 27-åriga, mördade kvinna på bara TVÅ meters håll varje helg och ett antal vardagkvällar under en hel månads tid? Hon låg under en rishög, mitt ute i skogen,  precis invid vår raststig. Det var en hund som hittade henne och jag vet inte vad matte hade gjort om den hunden hade varit någon av mamma eller jag...(thank God we are no Cadaver Dogs). Idag står på mordplatsen en vacker sten rest med inskriptionen "Vero our hero". Ofattbart...

Nu kan vi ju inte direkt påstå att dagens väglag på skogsvägarna var till någon större hjälp för en nyopererad (med suturerna kvar) och en nyligen tillfrisknad, långtidshalt liten hundgrupp. Matte halkade direkt hon klev ur bilen och för ett kort ögonblick försvann hon ur sikte (under bilen). Inga kännbara frakturer i sikte dock.

Mamma och jag fick absolut inte hoppa ur bilen själva, nej då, matte lyfte ut oss och ändå sladdade mamma runt helt i framstupa sidoläge och jag gick ner i spagat med bakbenen två gånger (matte oroar sig rejält för mammas ben och mina höftleder). Detta på bara några meter fram till fast mark "off pist".

Matte var evigt tacksam att hon på bilen hade både vinterdäck, fyrhjulsdrift och ABS. Det var ändå väldigt nära ögat att vi inte tog oss upp från den lilla vägen som går in till mobilmasten där matte parkerat. Utan 4WD och mobiltelefon hade vi nog fortfarande gnott runt där på blankisen. "In the middle of nowhere", ingen skulle ha hittat fram till oss i skogen, och vi hade förmodligen hunnit svälta ihjäl innan skallgångarna pejlade fram oss med sina värmekameror (för vi hade säkert hunnit kallna innan dess).

På tisdag plockar matte bort mina suturer om läkningen ser OK ut. Det ska bli skönt för det kliar ganska mycket av dem och matte är lite fundersam över om inte mina klor kan fastna i dem. "Mastcellerna" orkar matte inte bry sig om just nu. Vi får ta en dag i taget och än så länge har ingen av oss kastat in handduken. Vi hoppas på ett positivt svar från mötet med "specialisten". Tills dess tänker vi gå på som vanligt i ullstrumporna. "Life is a holiday under the sun"...

Spana in våra självlysande ögon - rastypiskt för varulvar i mörkret...


Det ser ju ut som mitt i natten, men klockan var faktiskt bara två (matte "mästerfotograf")


Styrkedemonstration - vi välte ett träd... (här syns också demonerna i dimman)


Lite spooky, tycker även jag...

Ett måste som musikaliskt inslag - DENNA!
Till den här låten vill matte dansa med Magnus Samuelsson - han vill nog inte dansa med henne...

Förmodligen är det väl så att jag är den individ på jorden som ska åka på allt elände som går att uppbringa.
Nytt svar från den bortskurna knölen visar att knölen i sig bara är fett, men att vissa hudområden runtomkring har "mastceller" i sig. Ja, det är bara att inse det...

Så nu har matte bokat specialistkonsultation hos onkologexpert på Albano djursjukhus. Det var också det min veterinär Åsa rekommenderade. "Mastceller" ska i och för sig alltid finnas i huden på oss, men de ska ju inte vara maligna. Vi får se vad som är bäst för mig. Antingen kan man ge cortison under en period för att eventuellt häva spridningen (om det finns någon sådan risk). Annars kan man ju skära igen och ta bort ett mer radikalt område där knölen satt. Eller så gör man ingenting och hoppas på att mastcellerna håller sig i skinnet, för i och för sig hade vi ju inte hittat dem om inte fettknölen dykt upp. De har ju ingen inbördes koppling mellan varandra.

Hmm, matte blev ledsen. Hon hade ju en förhoppning om att det bara skulle vara en ofarlig sak man skar bort. Nu får hon och jag spotta i nävarna igen...


Ganska go....

Nu börjar det bli himla långtråkigt...
Här får vi inte göra något riktigt roligt i avvaktan på att mina sårkanter ska läka ihop och att mammas ben ska stadga till sig efter en långvarig hälta. Ingen träning, inga lång-långa promenader.

Det kryper liksom i hela kroppen (värre än vanligt) och matte tycker att jag blir larvigt tramsig och inställsam i det här stadiet. Hon borde väl ändå greppa att jag snart kryper ur skinnet.

Mamma är som vanligt alldeles för nära hela tiden och matte får nästan ångest av att ha henne puttandes under armar och i ansiktet. Mamma "skrattar" också och visar alla framtänder för att lyckas med sin fulländade charmtaktik. Till slut går det hela över styr och matte drabbas av en plötslig och okontrollerad släng av raptus. Mamma ser alldeles oförstående ut och smyger sakta ner under bordet  - i två minuter - sedan är hon åter så där vansinnigt påträngande igen. Det hela kommer att sluta med ond bråd död...

Och vi fäller päls...
Matte har funderat på att låta inreda ett hus med ett sjujäkla golvdrag. Då kunde det få vara öppet under listen vid ena väggen så att alla stora svarta pälsråttor kunde fara ut i det fria med själva draget. Alternativet säger matte, är att vi båda bär overall tills all päls som tänkt lämna våra kroppar också har gjort det. Tänk vilka elaka tankar denna människa bär omkring på i sitt huvud...

Matte har IG i dammsugning, och när hon dessutom borde jaga runt i huset minst tre gånger varje dag för att hålla undan det absolut värsta, då går liksom luften ur på något sätt. Det är vid såna tillfällen matte håller med "ståupparen" Ronnie Eriksson - "Det är ALDRIG försent att ge upp".

Dammsugaren är tillverkad i velour med 100% polyesterfyllning. Den är CE märkt och tvättas i 30 grader handtvätt.

lilloliv.se
För de små krypen, och för matte...

Musik för de större krypen...
.

Jag tror att matte har blivit helt fixerad vid öron. Hon hittar hur mycket bilder som helst i arkiven som hon nu har suttit och skrattat åt (min matte har i och för sig hysteriskt lätt för att skratta).

Men nu kommer kronan på verket. Titta på dessa två gossars öron (pojkarna sitter till höger i denna bild). Hur kan det bli så (höger öra rakt ut)? Dom är ju knappt släkt?!


På bilden ser ni mamma och jag tillsammans med min brolle Fröding och hans "bonusbrorsa" Moberg. Tänk så mycket vi har camperat ihop med dessa pojkar och deras matte. Vissa saker hoppas vi är preskriberade, men dom fattas oss...

Jag kan skvallra att en gång på våra gemensamma promenader i Fagerdala, då bet en vattensork sig fast i Frödings överläpp. Den bara hängde där och dinglade...

Och en gång, då krälade en huggormsunge över parkeringen vid Värmdö brukshundklubb. Då var vi väldigt tacksamma för att Mobisens och Frödings matte aldrig hade snattat i hela sitt liv...

En annan gång, då startade mamma och Mobisen på ett dubbelt jaktprov tillsammans, inte så långt från Oskarshamns kärnkraftverk. Natten mellan prov ett och två kommer att gå till världshistorien. Det som inte fungerade dag ett tränades hela natten till dag två. En stackars kricka och en ännu mer stackars duva fick en varsin resa de aldrig trodde var möjligt...(döda förstås)

Matte skulle kunna berätta hur mycket som helst om våra förehavanden med dessa gossar och deras matte. Det vi inte har upplevt tillsammans är inte värt att uppleva...

Som sagt, matte städar sparade bilder från hennes gamla dator och jisses vilka fynd hon gör.
Här följer en liten sammanställning över den mest bedårande valpen som någonsin sett dagens ljus i Svea rike.
Ni vet ju vem...

 

 

  

Lite vackert musikaliskt också... 

...och vem i syskonkullen fick den samlade öronstorleken???

 
Jo, syster Trixie (vilka lappar)!!                                      

Ni är alla hjärtligt välkomna till den vackraste skärgården i hela Sverige.
Här bjuder vi in till årets häftigaste pyamasparty. Jag började med uppvärmningen redan i torsdags av helt andra orsaker, och det är faktiskt riktigt mysigt.



Mamma platsar INTE på såna här tillställningar. Hon kan knappt röra sig när matte sätter på henne något så fjuttigt som ett reflexhalsband (sånt där med små "flärpar" på). Och vi ska inte tala om hur det är när hon löper (mamma alltså) och matte hivar på henne djävulens påfund - "raffsetet". Herregud... Hon uppträder som om hon vore stelopererad i hela bakpartiet. Bakkroppen blir liksom ståendes kvar, i stark lutning med utklädnaden på, medan framkroppen vandrar iväg över golvet. 

Allvarligt talat kan det inte vara riktigt friskt det där. Hon trillar nästan omkull, och kroppen diagonalar hon stapplade fram till biabädden där hon sedan bara kraschar rätt ner med valda extremiteter hängandes över kanten.

Samma sak gäller med tjänstetecknet vid uppletande och i sök. Hur kul är det att skicka ut en hund i rutan som ser ut som en märla i ryggen och som inte kan hålla riktningen och balansen inom det vallade området? Ja, inte blir det några högre klasser här inte.

För att återgå till mitt party så är väl den största anledningen till min förklädnad att det kliar något infernaliskt runt mina sårkanter. Bakbenet stampar nästan hela tiden som en bäversvans och det är svårt för matte att hinna parera innan jag rafsat runt bland suturerna. Därav vit T-shirt (min "lilla" husse har massor som jag får låna). Sårvätska läcker det också och matte tycker att det  är trevligare i sängen om jag har något på "framkroppen" som skyddar underlakanet och madrassen lite. Dessutom finns där ett enormt frottébadlakan som matte tänkt att jag ska sova på. Ack vad hon bedrar sig. Jag bäddar väl var jag vill...

I natt har en av katterna (jag vet nog vilken) kräkts i mattes stol på kontoret. Något ludet och grynigt tronade fint längs ena sidan av sitsen. Det är nu betydligt obekvämare för matte att sitta på en halv skinka och balansera vid datorn (även om den kroppsdelen ändå har en ansenlig volym). Resten av "bakstället" får hänga fritt i luften. Undrar om det kan räknas som en bra träning för vänstra benets lårmuskler? Matte har "gymkort" och kör träningspass på World Class i Mölnvik. Där finns det inget nämnt om att just den här statiska träningen skulle bidra till en fastare rumpa. Men hon har kanske kommit på något nytt (matte alltså)...

Kanske lite rumpgympa till musik...

PS
Nu är vi inne på böcker, och då kan jag bara berätta att matte i våras försvann i Stephanie Plums värld under den period då hon sträckläste böckerna som Janet Evanovich skrivit. Matte skrattade så SJUKT mycket hela nätterna  att grannarna nog vaknade och ringde jourhavande medmänniska. Ni får bara inte missa dessa absolut FANTASTISKA alster. Om ett skratt förlänger livet, då blir matte rejält gammal tack vare de här tretton böckerna...
 
              
Några smakprov...

Matte har just nu läst ut en väldigt annorlunda bok. Den heter "Volvo lastvagnar" och är skriven av författaren Erlend Loe. Aftonbladet skrev i sin rescension "En sjövild bok som inte liknar något annat jag läst". Matte håller med, den passar hennes personlighet perfekt...



"Mot min vilja skrattar jag flera gånger högt..."
DN

Ser ni så det blev??



Frankensteins monster är klart distanserad...

Operationen har i alla fall gått bra. Personalen på Nacka djurklinik vet precis hur "bäng" min matte är, därför var mottagandet i morse fantastiskt. Matte fick vara med när jag fick min lugnande spruta, i dämpad belysning, med en kopp kaffe och en dagstidning som tidsfördriv tills jag gled in i dimman (jag drack inte kaffe, det var matte såklart). Tårarna rinner ju i alla fall, men det känns lite lättare för matte när omgivningen förstår att hon tycker det är så extremt jobbigt.

Klockan elva ringde sedan Åsa och talade om att allt gått bra och att matte kunde hämta mig vid tvåtiden. 

Jag var en ömklig liten prinsessa. Ganska nyvaken och fortfarande lite inkontinent. Krage runt halsen och tejp både högt och lågt (allt det har matte plockat bort). Matte tror inte att jag kommer att nå sårkanterna, hur jag än ormar ihop mig.

Nu ska jag bara pigga på mig lite och vänta på provsvar. Det kan ta upp till 14 dagar enligt Åsa (provsvaret alltså, inte påpiggandet). Vi håller alla våra tummar och tassar för att det inte ska vara något farligt igen...


"Lapptäcket Spröys"

Lite återhämtning med musik kanske...

I den allmänna städyran bland pc-mappar hittar matte riktiga guldkorn.
Titta bara på denna bild!! Den säger väl allt om vad min mamma tycker om sin uppfödare/proffshandler...
Gud så fina dom är...(matte bara älskar denna bild, inte enbart för att hon tagit den själv)


Bilden är tagen på Lövudden (2004) när mamma och Sussie blev BIS-3 "under" Paul Stanton på SKKs utställning (Sussie, var du verkligen under?). Det där är väl ett obscent uttryck? Dessutom kanske inte just Mr Stanton tycker att kjoltyg är det mest intressanta att vara "över"... (du lät väl honom vara?)

(Anja Puumala dömde både rasen och gruppen).

När matte nu ändå är i "skryttagen" (förmodligen någon terapi inför morgondagens stora ingrepp") svischar matte också in en bild på mamma och Sussie från SKKs utställning i Västerås (2005) där de  faktiskt gick ända upp i topp och blev BIS!! Det är nog den framgången som slår allra högst i mattes ögon då det gäller att vara "schnygg". Att bli världsvinnare var väl en sak, det räckte med att bli bästa tik (i vissa fall behövs inte ens det), men med ett BIS hade man spöat lite fler i startfältet. Denna gång 3187 hundar...

Matte står i evig tacksamhetsskuld till Sussie som visat fram mamma till alla hennes framgångar i ringarna. TUSEN TUSEN TACK SUSSIE!! Allt detta är ENBART din förtjänst. Här har matte inte en "sportmössa"...


Gerald Hickey dömde gruppen och Carlos Saevich (på bilden) dömde BIS:et. 

Domarkritiken som mamma fick säger också allt om domaren som dömde rasen. Matte citerar:
"Really impressive bitch with a SUPER outline. Excellent balanced. Even if she has any faults, I don´t want to find them".

Hur säker var inte han på vad han ville ha? Vi säger bara ANDRZEJ STEPINSKI...


Matte hittade också ett gammalt musikaliskt inslag idag. Vi har förstått innebörden för matte...

Matte pratade just med Åsa (ni vet, min veterinär). 
Provsvaret på min knöl hade kommit och som det såg ut nu fanns det i alla fall inte några maligna "mastceller" i sikte. Däremot behövde SVA en "större bit" av mig för att kunna säkerställa vad det egentligen är som finns i knölen under bröstkorgen. Så på torsdag morgon är det dags igen. Nybadad, ingen frukost, resa till Nacka djurklinik, sövas och sprättas upp, och då var matte överens med Åsa om att  hon tar bort hela knölen när hon ändå skär i mig (Åsa alltså, matte ska nog inte skära i mig).

Sedan är det väl underställströja som gäller i några veckor tills det läkt. Inte springa fort, inte busa med min "sjövilda" mamma, inte träna vare sig jakt eller spår. Jag förutsätter att alla ni som läser min blogg kommer att skicka mig tröstpresenter, typ aktivitetsboll för nyopererade, dominomspel, Trivial Pursuit och annat tidsfördriv. Ni får gärna komma med andra förslag. Jag är öppen för det mesta...

Mammas hälta är bättre (dock inte helt bra). Det känns som om vi rapporterar från en vårdinrättning. Matte ska se till att skriva några välfyllda epikriser när anden faller på. Dom kan säkert bli nog så intressanta för forskningen framöver. Inte minst får hon beskriva hur hon själv hanterat denna resa.

En mes är vad hon är, ifrågasatte allt som veterinären såg på ultraljudet i somras (fast det såg bra ut i magen på mig), sitta och gråta hos min tandläkare bara för att jag skulle sövas igen med så kort intervall (för rotfyllning av min avslagna hörntand), nästan svimma när Åsa bröt bort min klo för någon månad sedan (trots att jag sov), gråta ännu en gång när hon hittade den knöl som vi just nu fokuserar på.

Moget?
Hon borde inte ha hund....(ar)


Vältrimmade öron? Ja, kanske....

Så börjar vi om igen...
I morse var matte och jag på besök hos Nacka djurklinik. Matte har nu hittat en "ny" knöl på undersidan av min bröstkorg (inte långt från där mitt maligna mastocytom satt i somras). Diagnosen denna gång är "neoplastiska förändringar i hud/underhud", och det kan ju vara precis vadsomhelst.

"Min" veterinär Åsa tog i alla fall tre olika "aspirat" på knölen, och nu är detta skickat till Veterinärmedicinska anstalten i Uppsala för bedömning. Matte är deppig...

Dessutom är mamma fortfarande halt. Inte blockhalt, men hon markerar emellanåt på promenaderna. Åsa tyckte att matte skulle avvakta lite med att komma in till kliniken. Eftersom mamma stöder och "går rent" mesta delen av tiden så kan det inte vara livshotande. Sträckningar/överbelastningar kan ta lång tid, speciellt om man är lite till åren kommen, och det är ju mamma.

Ja, ja, matte hade en förhoppning om att vi under 2009 skulle kunna avhålla oss från det veterinära gebietet, men så ser det alltså inte ut. Snart ska vi också tillbaka igen, både mamma och jag för den årliga rabiesvaccinationen. Matte får börja köra ut tidningar på morgnarna för att finansiera sitt hundhavande...


Vi alla syskon, hur smarriga är vi inte på en skala (matte hittade en gammal bild på jobbet, kan inte förstå varför de gula ska synas längst fram) Jag är längst bak i bilden, det syns på den ödmjuka svansföringen...

Nu ålar dom sig in, våra råttjägare.

 
Signe Tillish                                              Måsa-Gåsa

Inte rör dom sig mycket på vintern inte. Feta som korvar båda två, tycker i alla fall matte. Vi ska se till att ta med dem på våra sjumilamarscher i fortsättningen. Då kanske "hänget" under magen reduceras lite.

Igår maskade matte av mamma och mig. Jag tror inte att det hänt någon gång tidigare under mitt vuxna liv. Men eftersom jag nu har blivit påkommen med att äta kattbajs och dessutom uppvisar en del andra tecken på att härbärgera ett gäng inneboende fick vi en varsin STOR gul tablett inrullad i ostskivor. Man skulle väga 35 kilo per tablett (det gör mamma ungefär). Men jag väger ju bara 28?! Matte karvade därför bort en lagom stor del från min ranson, det sade tanten på Apoteket att vi skulle göra. Vi får se om det ger något "synligt" resultat...

Mamma haltar fortfarande till och från, och då målar matte f-n på väggen direkt och bestämmer sig för att det nog kan vara anaplasmos (fd erlichios). Mamma hade denna bakterie ganska länge förra hösten innan matte förstod att det var något som inte stämde. Penicillinkur (i jag vet inte hur många månader) fick mamma på benen igen.
 
Vi hoppas väl att det är något annat denna gång. Symptomen är i och för sig inte desamma nu. Då, när det begav sig var mamma väldigt ur slag och orkade nästan ingenting, och matte kunde inte förstå varför hon inte presterade som hon brukade i sökarbetet på jaktproven. Det fanns som sagt en förklaring när väl (blod)provsvaren kom. Matte skämdes gruvligt mycket över att ha tränat och tävlat med mamma utan att förstå att allt inte stod rätt till.

Idag får mamma bara "fingå" lite med husse. Jag ska ut och spränga ljudvallen med matte. Jag tror att det kallas för det när man får upp en sådan fart att man överträffar ljudets hastighet. En enkel match för mig. Flinga kommer att bli mäkta förvånad under vårt race när det bara smäller till och så är jag redan i mål. Det är det jag övar på...



Ser ni "BANGEN"!!
Matte fick en gång flyga med i ett sånt där militärt flygplan från Uppsalas flygflottilj (F 16, numera nedlagt) . Inte på något sätt nära ljudvallen, men det räckte med loop och roll i VÄLDIGT maklig takt för att matte skulle ångra frukosten. Fantastisk upplevelse tyckte hon, trots att luften nästan inte räckte till för inandning... 

Matte måste bara få gå en kurs i tango.
Inte för att hon är speciellt dansant av sig, men draget från rytmen och rörelserna kan få vem som helst att gå ner i brygga. Förmodligen kommer matte att gå av på sjutton ställen, för att sedan falla ner i djup koma, men det kan det  vara värt. Lovisas mamma dansar denna fantastiska dans. Matte ska ställa sig i kö för att medverka på hennes lektioner...

Jag säger bara GRYMT!!

"First there is desire
Then... passion!
Then... suspicion!
Jealosy! Anger! Betrayel!
Where love is for the highest bidder,
There can be no trust.
Without trust,.
There is no love!
Jealosy.
Yes, jealosy...
Will drive you
MAD!!"


Konstnär Bo Åke Adamsson, mattes favoritkonstnär
(gjorde bl. a. ett  fantastiskt grafiskt blad till ryttar-VM 1990).
http://www.adamsson.nu/

När vi ändå är inne på  "något alternativa" sångare, typ Tom Waits, lägger vi in ett bidrag från honom:
Tom Traubert Blues
(som det står skriver någonstans om honom - lyssna inte med öronen, lyssna med hjärtat...)

I natt har mamma bajsat på mattan "in the very livingroom". "Gammtanten"...
Jag klagar inte på att det luktar, men f-n vad det svider i ögonen. Hon kanske börjar bli inkontinent på gamla dar? Nej då, det är faktiskt så att märgben har den effekten, mest på mammas mage. Ändå promenerade matte med oss så sent som 23.40 inatt för att vi inte skulle behöva sätta oss på golvet.

Matte vaknade i morse av att mamma tågade runt i huset. Det brukar vara ett tecken.... Tyvärr hann hon inte upp, mamma tycker att det är så fruktansvärt pinsamt så matte får hela tiden prata snällt med henne kring detta bajsfaktum. Mamma kan ju inte hjälpa att hon inte har en regelrätt inomhustoalett.

Skurat och klart (så klart det nu kan bli på en rejält lurvig matta). Tänder man sedan 32 tändstickor så luktar det inte riktigt lika mycket svinstia som innan...



Jag hoppas att denna företeelse även är ekologisk och nyckelhålsmärkt...
Den här bilden borde placeras vid ett tidigare inlägg i min blogg. Vi ska leta upp den...

Om det är något matte absolut INTE besittter så är det tålamod och uthållighet. Fråga mamma och mig, vi vet. Ibland förstår man inte riktigt vad som kommer över henne. Vi tror att det kallas "psykbryt" och det var därför som matte bara var "kortdistansare" i sin forna framgångsrika friidrottskarriär?!

Vi ska ta och exemplifiera det hela. Dirigeringsövningar är toppen. Hur roligt på Richterskalan för matte? Möjligen 0.2. Matte tycker att vi borde haja tekniken redan efter första skicket. Jag, som inte ens hunnit ur startblocken förrän hon blåser stopp. Hur ska jag förstå vad som då är tänkt i fortsättningen? Matte säger att jag springer alldeles för fort och alldeles för fel. Vad tycker ni om det? Hon får väl för tusan hakar bestämma sig för vad som inte är rätt som ett första steg. Sedan blir vi oftast osams och går hem...(extremt framgångsrik träningsmetod)

Igår fick vi "skava" rejält på en brunbjörn. Eller så mycket till björn var det väl kanske inte. Matte har aldrig sett en sån urfälld gosse någon gång, och ni skulle bara ha varit med och sett hans svans (läs pinne). Inte ens mamma hade så lite päls när hon hade fått mig och alla mina syskon. Det vill inte inte säga lite det.

Men färgen var det absolut inget fel på. Synd att han inte får möjlighet att visa upp sig på Strömsholm. Jag kan lova att han hade platsat i vilken ring som helst, förutom flattarnas. Där måste man ändå ha något hårstrå på kroppen för att anses rastypisk. I ringen för vattenspaniel eller möjligen korthårig collie hade han nog inte avvikit så mycket från mängden.

Vi fick i alla fall en tvåtimmars promenad med denne goding till pöjk. För go´är han den där Hjalle. Våran matte och Hjalles matte Karin avslutade vår rundvandring på ön utanför Södersved med att på fastlandet kasta ut alla dom där tennisbollarna igen (som jag nämnde tidigare ni vet). In i skogen och ut på fältet. Jag tror att vi "persade" alla tre. Blixten stod stilla.

Mamma blev halt på kuppen. Jag tror att det är åldern som börjar ta ut sin rätt. Förmodligen har hon sträckt sig på någon av våra promenader för det är så mycket svallis under pudersnön här, och man ser inte alltid hur man går. Mamma kanar rejält ibland, och hon är ju heller inte kommunens smidigaste donna. Kanske är hon lite bättre idag, men hon markerar rejält på sitt vänstra framben. Matte förutspår ett nytt besök på vår veterinärklinik i Nacka. Det vore numera på sin plats med mängdrabatt där tycker hon.

Alltså kortispromenad idag på grund av hälta, men sablar vilka märgben vi fick när vi kom hem igen. Familjen skulle nämligen på middag hos släkt inne i stan och då var väl tanken att vi skulle få något trevligt som kompensation. Det kunde ju ha varit värre...



Hjalle Brun, här med något som kanske kan kallas svans, (men visst är det någon beige och tufsig del mitt i viftet)?

Nu till det mer musikaliska inslaget.
I wish you could read my lips....

Jag rispade Alva i huvudet...
Jag tror alltid att hundar som springer emot mig har onda avsikter - så jag skrapade min hörntand i pannan på henne så att det blev en pälslös reva. Och Alva som ska åka till My Dog i Göteborg i helgen för att visa upp sig i juniorringen. Jag har lovat Alvas matte att om inte Alva tar sitt cert där på grund av mig så ska Alva få mitt (cert alltså) . Päls till revan kan jag också bistå med som "extention". Jag har ju massor...

Vi har varit i Sorunda idag som sagt var. Mattes huvud var i morse som en härdsmälta (som alltid tycker jag), men med lite Diklofenak, en sjuhelsikes vilja och en ryggrad av rostfritt stål lyckades hon i alla fall sopa ihop sig bakom ratten.

Som ni säkert läst tidigare i min blogg tycker matte att jag behöver träna på att inte få göra NÅGONTING!! Det vilar något sjukt över hennes inställning. Så jag fick prydligt sitta och titta på när Maria/Sassi, Åsa/Alva & Sussie/Diezel roade sig kungligt, på min bekostnad. Matte stirrade ilsket på mig hela tiden, men jag hörde då inte att jag fick fram några ljud av större betydelse. Ändå fick jag inte delta.

Mamma fick minsann markera, och hon är en katastrof just i det momentet. Det kanske är därför som matte tycker att det är på sin plats att träna just det med henne, vad vet jag.

Det var i detta frustrerade tillstånd som jag nitade Alva. Hur många vuxenpoäng får man då? Matte höll upp en knuten näve, det var bara att räkna...

Nu pratar vi inte mer om det. Jag skäms och ska aldrig mer göra om det igen (promise). Istället hoppas mamma och jag att vi får träffa en brun pojke i morgon. Jag ska försöka låta bli att skaplera honom också...
 

Kolla min mamma i skogen. Den hastigheten hon får upp med sin stora galopp är svårslagen. Hon springer till och med ifrån de flesta pojkarna vi känner. Det är här hon är som bäst. Frånskjutet med hennes stora bakben är grymt.
Matte säger att mammas sökarbete inte har något i övrigt att önska - hon kunde ju önska mig...

Lite musik också, vi kan inte bryta ett vinnande koncept?!

Min mamma fyller veteran i år *asgarv*...
Därmed har vi insett att flattarnas veteranklass i februari får det tyngsta (och i särklass mest meriterade) startfältet  som någonsin existerat i utställningsvärlden. Tänk hur Hanna och Sixten fick till det (vi vet ju i och för sig hur - men vilket resultat det blev på avkommorna!!)

Så långt matte kan räkna kryllar det av framstående flickor i mammas syskonskara:

Chili - SU(u)CH FINUCH
Humlan - NORDUCH
Wilma - SU(u)CH
Mamma - SUCH FINUCH PLCH INTUCH NordV-05 PLV-06 WW-06 LP I LP II

Sedan har vi Ellen Propellen, den där oerhört vackra "Darkhorsen" som tydligen ska ut och visa upp sig igen...(jag är ju som sagt VÄLDIGT lik henne)
Det är nog ingen idé att mamma ens anmäler till ett givet nederlag. Vi kan infinna oss och hålla i handväskorna åt syrrorrna som ska in i vänstervarvet.



Alla vill väl möta "vrålschnyggot" Casper i BIR & BIM. Jag känner i alla fall hans bror ganska väl - det gör min mamma också. Dom fick ju tillsammans en dotter som visade sig vara Guds gåva till mänskligheten. En och annan valp till kan säkert nämnas, men vi nöjer oss så här tycker jag....


Här är veterankillen alla brudar traktar efter. Tänk att få frottera sig med honom om kokarden...det ni systrar, det får ni allt slåss om ;o)

Kanske någon finstämd musik till detta evenemang...