fröya bloggar

Om det är något matte absolut INTE besittter så är det tålamod och uthållighet. Fråga mamma och mig, vi vet. Ibland förstår man inte riktigt vad som kommer över henne. Vi tror att det kallas "psykbryt" och det var därför som matte bara var "kortdistansare" i sin forna framgångsrika friidrottskarriär?!

Vi ska ta och exemplifiera det hela. Dirigeringsövningar är toppen. Hur roligt på Richterskalan för matte? Möjligen 0.2. Matte tycker att vi borde haja tekniken redan efter första skicket. Jag, som inte ens hunnit ur startblocken förrän hon blåser stopp. Hur ska jag förstå vad som då är tänkt i fortsättningen? Matte säger att jag springer alldeles för fort och alldeles för fel. Vad tycker ni om det? Hon får väl för tusan hakar bestämma sig för vad som inte är rätt som ett första steg. Sedan blir vi oftast osams och går hem...(extremt framgångsrik träningsmetod)

Igår fick vi "skava" rejält på en brunbjörn. Eller så mycket till björn var det väl kanske inte. Matte har aldrig sett en sån urfälld gosse någon gång, och ni skulle bara ha varit med och sett hans svans (läs pinne). Inte ens mamma hade så lite päls när hon hade fått mig och alla mina syskon. Det vill inte inte säga lite det.

Men färgen var det absolut inget fel på. Synd att han inte får möjlighet att visa upp sig på Strömsholm. Jag kan lova att han hade platsat i vilken ring som helst, förutom flattarnas. Där måste man ändå ha något hårstrå på kroppen för att anses rastypisk. I ringen för vattenspaniel eller möjligen korthårig collie hade han nog inte avvikit så mycket från mängden.

Vi fick i alla fall en tvåtimmars promenad med denne goding till pöjk. För go´är han den där Hjalle. Våran matte och Hjalles matte Karin avslutade vår rundvandring på ön utanför Södersved med att på fastlandet kasta ut alla dom där tennisbollarna igen (som jag nämnde tidigare ni vet). In i skogen och ut på fältet. Jag tror att vi "persade" alla tre. Blixten stod stilla.

Mamma blev halt på kuppen. Jag tror att det är åldern som börjar ta ut sin rätt. Förmodligen har hon sträckt sig på någon av våra promenader för det är så mycket svallis under pudersnön här, och man ser inte alltid hur man går. Mamma kanar rejält ibland, och hon är ju heller inte kommunens smidigaste donna. Kanske är hon lite bättre idag, men hon markerar rejält på sitt vänstra framben. Matte förutspår ett nytt besök på vår veterinärklinik i Nacka. Det vore numera på sin plats med mängdrabatt där tycker hon.

Alltså kortispromenad idag på grund av hälta, men sablar vilka märgben vi fick när vi kom hem igen. Familjen skulle nämligen på middag hos släkt inne i stan och då var väl tanken att vi skulle få något trevligt som kompensation. Det kunde ju ha varit värre...



Hjalle Brun, här med något som kanske kan kallas svans, (men visst är det någon beige och tufsig del mitt i viftet)?

Nu till det mer musikaliska inslaget.
I wish you could read my lips....