Pumlor...
Matte har en arbetskamrat som kommer från Luleå. Hon kallar julgranspyntet för "pumlor". Matte vet inte om det bara är kulorna som kallas så eller om det är allt krafs man hänger upp som får gå under den benämningen. Pumlorna har till och med en egen hemsida. Medlemskapet ökar konstant...
http://hem.bredband.net/pumlan/
Matte har i alla fall under väldigt många år samlat på sig pumlor när hon rest någonstans för att julhandla. Ni ska få se några av de senaste praktexemplaren (i mattes ögon) som hon fyllt på jullådan med.
Brysselblommor Brysselråtta
London"face" Harrods"kula"
Harrodssko Helsingforsängel
Helsingforsäpple Londonkula
Det är nog bara matte som kan tycka att pyntet är riktigt fint (endat en mor ni vet...).
Nu är det nyårsafton och grannarna har tyvärr redan börjat bränna av sina fyrverkerier. Vi klarar oss nog, men den lilla Kooikerhondjen rakt över gatan får lov att äta lugnande...
GOTT 2009 på er i alla fall!!
http://hem.bredband.net/pumlan/
Matte har i alla fall under väldigt många år samlat på sig pumlor när hon rest någonstans för att julhandla. Ni ska få se några av de senaste praktexemplaren (i mattes ögon) som hon fyllt på jullådan med.
Brysselblommor Brysselråtta
London"face" Harrods"kula"
Harrodssko Helsingforsängel
Helsingforsäpple Londonkula
Det är nog bara matte som kan tycka att pyntet är riktigt fint (endat en mor ni vet...).
Nu är det nyårsafton och grannarna har tyvärr redan börjat bränna av sina fyrverkerier. Vi klarar oss nog, men den lilla Kooikerhondjen rakt över gatan får lov att äta lugnande...
GOTT 2009 på er i alla fall!!
Tassfrys...
Fantastiskt!
Det är tio minusgrader hos oss. I och för sig tror jag att termometern är lite "out of order" eftersom den nästan alltid visar just tio grader när det är minus. Men jag gläds ändå.
Så här ute på landet ser man dessutom stjärnhimlen på ett mycket mer exklusivt sätt än vad man gör där det finns gatubelysning och sånt. Matte ska gå en kurs i stjärnbilder....(och tydligen även en kurs i isländska enligt vissa obekräftade rykten). Hon försöker läsa blogg från:http://www.vinnuhundar.com/
Det är inte lätt, inte ens bokstäverna går ju att tyda. Men vi får väl öva.
Vi fick faktiskt julklappar, (trots att vi någon gång under julaftons morgon drog sönder en av mattes strumpor). Matte hittade några granna vita tuggben på Simbi i Sickla Köpkvarter som hon gjorde fina paket av. Jag blev kanondålig i magen av dem, men det är ju tanken som räknas så jag bet ihop och låtsades som det inte hade hänt.
Min mage är inte den tåligaste heller. Den har varit med om ett och annat och förra året, precis innan jul, fick jag tillbringa en hel vecka på "infektionskliniken" på Albano djursjukhus. Någon äcklig form av maginfluensa drabbade mig, och hur veterinärerna än försökte stopppa förloppet så var det som förgjort. Jag fick alltså ingen mat alls på en hel vecka!! Till slut tyckte jag att det hade gått för långt, så jag bet av droppslangen på tre ställen - då fick jag äntligen åka hem. Ni kan bara ana vad som kom ut i andra änden efter någon dag. Rosa infartskorkar, små slangsnuttar och en blå obestämbar liten pryl. Matte forskade inte närmare i vad denna blå sak hade fyllt för funktion. Huvudsaken var att jag hade tillfrisknat.
Snart är det nyår och fyrverkerier. Mamma och jag bryr oss inte så mycket om det, förutom när grannens barn skickar iväg de där obehagliga sakerna som tjuter och snurrar. Då tycker åtminstone jag att det är lite "creepy".
Idag krävs TVÅ nostalgiska musikaliska bidrag. Speciella och "fett bra" ...(mattes absoluta favvisar)
Det är tio minusgrader hos oss. I och för sig tror jag att termometern är lite "out of order" eftersom den nästan alltid visar just tio grader när det är minus. Men jag gläds ändå.
Så här ute på landet ser man dessutom stjärnhimlen på ett mycket mer exklusivt sätt än vad man gör där det finns gatubelysning och sånt. Matte ska gå en kurs i stjärnbilder....(och tydligen även en kurs i isländska enligt vissa obekräftade rykten). Hon försöker läsa blogg från:http://www.vinnuhundar.com/
Det är inte lätt, inte ens bokstäverna går ju att tyda. Men vi får väl öva.
Vi fick faktiskt julklappar, (trots att vi någon gång under julaftons morgon drog sönder en av mattes strumpor). Matte hittade några granna vita tuggben på Simbi i Sickla Köpkvarter som hon gjorde fina paket av. Jag blev kanondålig i magen av dem, men det är ju tanken som räknas så jag bet ihop och låtsades som det inte hade hänt.
Min mage är inte den tåligaste heller. Den har varit med om ett och annat och förra året, precis innan jul, fick jag tillbringa en hel vecka på "infektionskliniken" på Albano djursjukhus. Någon äcklig form av maginfluensa drabbade mig, och hur veterinärerna än försökte stopppa förloppet så var det som förgjort. Jag fick alltså ingen mat alls på en hel vecka!! Till slut tyckte jag att det hade gått för långt, så jag bet av droppslangen på tre ställen - då fick jag äntligen åka hem. Ni kan bara ana vad som kom ut i andra änden efter någon dag. Rosa infartskorkar, små slangsnuttar och en blå obestämbar liten pryl. Matte forskade inte närmare i vad denna blå sak hade fyllt för funktion. Huvudsaken var att jag hade tillfrisknat.
Snart är det nyår och fyrverkerier. Mamma och jag bryr oss inte så mycket om det, förutom när grannens barn skickar iväg de där obehagliga sakerna som tjuter och snurrar. Då tycker åtminstone jag att det är lite "creepy".
Idag krävs TVÅ nostalgiska musikaliska bidrag. Speciella och "fett bra" ...(mattes absoluta favvisar)
Kvinndomsprov...
Vi i familjen undrar bara hur många gånger matte sett filmen Yrrol?
Hon tycker att detta stycke "kulthistoria" borde få överlämnas till eftervärlden med de allra varmaste händer.
Kolla bara denna sekvens...
Jag håller på att få en ny klo tror matte. Ni vet där den "gamla" satt, som veterinären bröt bort, som hade gått av på något sätt. Där känns det onekligen som om en nyproduktion håller på att ske. Det vore ju praktiskt, även om jag inte kan påstå att jag saknat den. Vi får se vad som händer.
Idag har jag i alla fall fått ta del av mellandagsrean i hela Stockholms innerstad. Perfekt miljöträning tycker matte. Här är det något jag inte begriper. Jag har väl aldrig i mitt liv varit rädd för rea? Jag vet ju knappt vad det är. En massa hysteriska människor som sliter och river omkring i butikerna. Hur farligt kan det vara?
Däremot kittlade det i magen när vi gick över Skeppsbron. Broar och tunnlar är inte tillägnade hundar tycker jag. På något sätt är det fel element för mig i alla fall. Jag hade gärna strosat kvar i Gamla stan. Där fanns det gamla våfflor på kullerstenarna och matte hann inte riktigt parera mina "utfall".
Förra sommaren fick jag åka Djurgårdsfärja med matte. Hon tog fart och sprang på båten med mig utan att jag riktigt hann uppfatta vad som hände. Jag låg platt som en pannkaka under hela överfärden från Skeppsbron till Gröna Lund. Nöjesfält är en baggis jämfört med färd på vågorna.
Tunnelbana är ABSOLUT VÄRST.
Mest är det golvet på perrongen jag är rädd för. Det är så hårt och halt och läskigt och jag kan bara inte gå där. Jag ålar efter väggarna, och de resenärer som råkar stå i vägen blir helt insnodda i mitt koppel. Sedan är själva tunnelbanevagnen ganska OK, men vägen dit är ett inferno. Matte har bestämt att vi ska öva mycket på detta under ICKE rusningstrafik. Jag vet inte om jag tänker medverka...
Hon tycker att detta stycke "kulthistoria" borde få överlämnas till eftervärlden med de allra varmaste händer.
Kolla bara denna sekvens...
Jag håller på att få en ny klo tror matte. Ni vet där den "gamla" satt, som veterinären bröt bort, som hade gått av på något sätt. Där känns det onekligen som om en nyproduktion håller på att ske. Det vore ju praktiskt, även om jag inte kan påstå att jag saknat den. Vi får se vad som händer.
Idag har jag i alla fall fått ta del av mellandagsrean i hela Stockholms innerstad. Perfekt miljöträning tycker matte. Här är det något jag inte begriper. Jag har väl aldrig i mitt liv varit rädd för rea? Jag vet ju knappt vad det är. En massa hysteriska människor som sliter och river omkring i butikerna. Hur farligt kan det vara?
Däremot kittlade det i magen när vi gick över Skeppsbron. Broar och tunnlar är inte tillägnade hundar tycker jag. På något sätt är det fel element för mig i alla fall. Jag hade gärna strosat kvar i Gamla stan. Där fanns det gamla våfflor på kullerstenarna och matte hann inte riktigt parera mina "utfall".
Förra sommaren fick jag åka Djurgårdsfärja med matte. Hon tog fart och sprang på båten med mig utan att jag riktigt hann uppfatta vad som hände. Jag låg platt som en pannkaka under hela överfärden från Skeppsbron till Gröna Lund. Nöjesfält är en baggis jämfört med färd på vågorna.
Tunnelbana är ABSOLUT VÄRST.
Mest är det golvet på perrongen jag är rädd för. Det är så hårt och halt och läskigt och jag kan bara inte gå där. Jag ålar efter väggarna, och de resenärer som råkar stå i vägen blir helt insnodda i mitt koppel. Sedan är själva tunnelbanevagnen ganska OK, men vägen dit är ett inferno. Matte har bestämt att vi ska öva mycket på detta under ICKE rusningstrafik. Jag vet inte om jag tänker medverka...
Mycket spring i benen...
Som sagt, matte behöver definitivt röra på sig.
Vi tog gemensamt en extremt LÅNG runda i Björnöresevatet. Hur skönt som helst. Fyra minus och rätt tempo. Matte var i sitt esse ;o) Förmodligen tomtegrötens förtjänst.
Redan på parkeringen vid Björkviks brygga mötte vi ett par som bara älskade den rasen vi tillhör, mamma och jag alltså. Vi fick faktiskt vifta och sjunga och bita oss fast hur mycket som helst. Matte fick INTE säga ifrån för dessa underbara människor (känner dem mycket väl)...
Eftersom klockan redan var i runda slängar halv tre blev vi ganska ensamma på väg ut mot havet. Jag lovar att vi hade lite av ett personligt rekord-tempo ner till Småängsviken. Därefter fullt ös till nästa hållpunkt Ramsviken. Där har matte tillbringat flera "båtluffningar" när husets barn gick på dagis. Skattjakter, wakeboard- och vattenskidåkning ingick bland en massa andra aktiviteter under dessa tripper. Matte kanske inte gjorde allt, men hon bidrog gärna vid fiskandet, oftast utan agn på kroken. På något sätt tyckte hon att det var skönare med solen, utan att behöva bry sig om något guppande flöte.
Gamla minnen...
Nu var det vinter och år 2008 och dags att vända tillbaka till civilisationen. Jag kan garantera att det hade blivit ganska mörkt "by now". Drygt en timme ut, alltså minst lika lång tid tillbaka till bilen. Maria de Lurdes Mutola hade inte hängt med i vår utgångshastighet. Det är inte så kul att chansa på vägval bland alla stigar i skogen, även om man gått där tidigare. Allt ser annorlunda ut efter mörkrets inbrott.
Det krävdes allt lokalsinne i världen för att till slut återse vår bil. Matte tackade någon högre makt för bidraget med lite inbyggd GPS-känsla. Snacka om att ALLA lämnat reservatet hästlängder före oss.
Nu tror matte att det är helt OK att äta tomtens gröt igen. Bränt kalorier har hon väl kanske gjort, om vi bara kör samma upplägg i morgon...
Gudagott att lyssna till...
Vi tog gemensamt en extremt LÅNG runda i Björnöresevatet. Hur skönt som helst. Fyra minus och rätt tempo. Matte var i sitt esse ;o) Förmodligen tomtegrötens förtjänst.
Redan på parkeringen vid Björkviks brygga mötte vi ett par som bara älskade den rasen vi tillhör, mamma och jag alltså. Vi fick faktiskt vifta och sjunga och bita oss fast hur mycket som helst. Matte fick INTE säga ifrån för dessa underbara människor (känner dem mycket väl)...
Eftersom klockan redan var i runda slängar halv tre blev vi ganska ensamma på väg ut mot havet. Jag lovar att vi hade lite av ett personligt rekord-tempo ner till Småängsviken. Därefter fullt ös till nästa hållpunkt Ramsviken. Där har matte tillbringat flera "båtluffningar" när husets barn gick på dagis. Skattjakter, wakeboard- och vattenskidåkning ingick bland en massa andra aktiviteter under dessa tripper. Matte kanske inte gjorde allt, men hon bidrog gärna vid fiskandet, oftast utan agn på kroken. På något sätt tyckte hon att det var skönare med solen, utan att behöva bry sig om något guppande flöte.
Gamla minnen...
Nu var det vinter och år 2008 och dags att vända tillbaka till civilisationen. Jag kan garantera att det hade blivit ganska mörkt "by now". Drygt en timme ut, alltså minst lika lång tid tillbaka till bilen. Maria de Lurdes Mutola hade inte hängt med i vår utgångshastighet. Det är inte så kul att chansa på vägval bland alla stigar i skogen, även om man gått där tidigare. Allt ser annorlunda ut efter mörkrets inbrott.
Det krävdes allt lokalsinne i världen för att till slut återse vår bil. Matte tackade någon högre makt för bidraget med lite inbyggd GPS-känsla. Snacka om att ALLA lämnat reservatet hästlängder före oss.
Nu tror matte att det är helt OK att äta tomtens gröt igen. Bränt kalorier har hon väl kanske gjort, om vi bara kör samma upplägg i morgon...
Gudagott att lyssna till...
Ingen mat mer i år...
Matte som är fullständigt besatt av tomtegröt har uppenbarligen ätit för mycket...
Får väl springa "maran" i morgon.
Vi vilar oss i form med "helsjysst" låt...
God fortsättning & sov gott...
Får väl springa "maran" i morgon.
Vi vilar oss i form med "helsjysst" låt...
God fortsättning & sov gott...
Från oss alla...
Bollfrossa...
Vilken dag i Beatedal!!
Matte hade med sig värsta ryggan på dagens träning. I den fanns det hur mycket bollar som helst, och framförallt "den långa gula bollkastaren" med stort B.
Eftersom matte säger att jag oavbrutet måste träna på att "hålla käften" var detta en kanonövning (jag begriper ingenting). Hon satte mamma och mig i skogen som åskådare. Sedan kastade hon ut 28 bollar, helt planlöst i terrängen. Långa, korta, vänster, höger, spikrakt, helsnett. Vissa bollar träffar ju träden i farten och då kan studsen hamna precis varsomhelst. Dessutom kommer dom VÄLDIGT långt med bollkastaren.
Mamma och jag markerade varenda boll och tyckte väl ändå att det var vår tur att hämta in dem (och jag var faktiskt dödstyst hela tiden, trots att det nätt upp är det mesta draget man kan tänka sig när någon kastar boll). Men tji fick vi. Det blev "helt om marsch" istället. Jag hade nackspärr i femton minuter. Så vi knatade väl iväg. Hopp och lek i helt fel riktning.Väldigt länge fick vi gå och fundera på vem som nu sprang runt och snodde alla våra fina bollar där borta.
Helt plötsligt var vi tillbaka på platsen för brottet (vi visste i och för sig hela tiden vilken riktning som krävdes). Och nu gällde det att memorera var vi sett bollarna trilla ner för en bra stund sedan. Fjorton var skulle vi lyckas återbörda till matte, i en terräng där det växer höga ormbunkar och gräset är högt som djungelvass. Dessutom är det gropigt och kulligt och mitt i alltihopa rinner en bäck vilket inte underlättar minnesmarkerandet och sökarbetet. Jag badade faktiskt flera gånger, bara för att det är så roligt att plaska. Matte var inte road...
På ganska kort tid fick mamma och jag in alla bollarna, och jag var tyst som muren, tro det eller ej. Däremot får man tydligen inte byta boll därute i vegetationen. Matte använde strängaste rösten flera gånger när jag fyndade nya finare bollar på vägen in med en annan i munnen. Ska det spela så himla stor roll?
När allt var klart på den "rutan" började det hela om. Matte gick kanske 100 meter och kastade sedan ut samma bollar igen på en ny plats i skogen. Sedan tog vi en ny sväng och - ja, ni förstår - same procedure as last time.
Fyra gånger fick hon till det. Jag har alltså idag (tillsammans med mamma förstås) hämtat in 112 bollar!! Jag säger bara en sak; Guinnes Book Of World Record...
Benen är ganska trötta och vi har bäddat ner oss i mattes säng, mamma och jag. Långt borta hör vi matte spela U2. Undrar om just den HÄR låttiteln står för något speciellt...
Matte hade med sig värsta ryggan på dagens träning. I den fanns det hur mycket bollar som helst, och framförallt "den långa gula bollkastaren" med stort B.
Eftersom matte säger att jag oavbrutet måste träna på att "hålla käften" var detta en kanonövning (jag begriper ingenting). Hon satte mamma och mig i skogen som åskådare. Sedan kastade hon ut 28 bollar, helt planlöst i terrängen. Långa, korta, vänster, höger, spikrakt, helsnett. Vissa bollar träffar ju träden i farten och då kan studsen hamna precis varsomhelst. Dessutom kommer dom VÄLDIGT långt med bollkastaren.
Mamma och jag markerade varenda boll och tyckte väl ändå att det var vår tur att hämta in dem (och jag var faktiskt dödstyst hela tiden, trots att det nätt upp är det mesta draget man kan tänka sig när någon kastar boll). Men tji fick vi. Det blev "helt om marsch" istället. Jag hade nackspärr i femton minuter. Så vi knatade väl iväg. Hopp och lek i helt fel riktning.Väldigt länge fick vi gå och fundera på vem som nu sprang runt och snodde alla våra fina bollar där borta.
Helt plötsligt var vi tillbaka på platsen för brottet (vi visste i och för sig hela tiden vilken riktning som krävdes). Och nu gällde det att memorera var vi sett bollarna trilla ner för en bra stund sedan. Fjorton var skulle vi lyckas återbörda till matte, i en terräng där det växer höga ormbunkar och gräset är högt som djungelvass. Dessutom är det gropigt och kulligt och mitt i alltihopa rinner en bäck vilket inte underlättar minnesmarkerandet och sökarbetet. Jag badade faktiskt flera gånger, bara för att det är så roligt att plaska. Matte var inte road...
På ganska kort tid fick mamma och jag in alla bollarna, och jag var tyst som muren, tro det eller ej. Däremot får man tydligen inte byta boll därute i vegetationen. Matte använde strängaste rösten flera gånger när jag fyndade nya finare bollar på vägen in med en annan i munnen. Ska det spela så himla stor roll?
När allt var klart på den "rutan" började det hela om. Matte gick kanske 100 meter och kastade sedan ut samma bollar igen på en ny plats i skogen. Sedan tog vi en ny sväng och - ja, ni förstår - same procedure as last time.
Fyra gånger fick hon till det. Jag har alltså idag (tillsammans med mamma förstås) hämtat in 112 bollar!! Jag säger bara en sak; Guinnes Book Of World Record...
Benen är ganska trötta och vi har bäddat ner oss i mattes säng, mamma och jag. Långt borta hör vi matte spela U2. Undrar om just den HÄR låttiteln står för något speciellt...
Softar lite...
Idag får ni se den andra änden av mig...
På min favoritplats i mattes säng, med tre fleecefiltar och fem kuddar.
Matte säger att jag är bortskämd, hon har inte förstått sitt eget bästa.
Mamma ligger i biabädden på golvet nedanför. Hon tycker alltid att det blir för varmt att böka in sig med matte och mig bland filtarna. Det har jag inga problem med. Lite får man tåla. Man kan tro att jag förespråkar den globala uppvärmningen, men för mig räcker det med en lokal temperaturhöjning vid fotänden av sängen.
Om en liten stund ska vi kasta oss ut i naturen. Tänk att det inte finns något kännbart straff för SMHI som bara ser till att detta gräsliga väder får fortgå. Tone Bekkestad, snart är det skottpengar på dig...
Idag behöver vi något riktigt "gung" i vårt musikaliska inslag.
Vassego...
På min favoritplats i mattes säng, med tre fleecefiltar och fem kuddar.
Matte säger att jag är bortskämd, hon har inte förstått sitt eget bästa.
Mamma ligger i biabädden på golvet nedanför. Hon tycker alltid att det blir för varmt att böka in sig med matte och mig bland filtarna. Det har jag inga problem med. Lite får man tåla. Man kan tro att jag förespråkar den globala uppvärmningen, men för mig räcker det med en lokal temperaturhöjning vid fotänden av sängen.
Om en liten stund ska vi kasta oss ut i naturen. Tänk att det inte finns något kännbart straff för SMHI som bara ser till att detta gräsliga väder får fortgå. Tone Bekkestad, snart är det skottpengar på dig...
Idag behöver vi något riktigt "gung" i vårt musikaliska inslag.
Vassego...
Snytbagge...
Matte är brakförkyld. Hur kul är det?
Dessutom har hon jobbat oavbrutet (förutom när hon snytit sig). Vid dessa tillfällen har vi INTE kul. Promenaderna blir kortare än Britney Spears minikjol...
Tack och lov att det stundar julhelger. Nu får tanten faktiskt pigga på sig och komma loss lite i skogen. Det har inte varit mycket sånt på senaste tiden. I massor av dagar framöver kan vi hitta på både bus och träning. KANON!!
Matte vill åka till vargarna i Kolmården igen. Jag ger mig sjutton på att hon druckit T-sprit. Vem tusan vill komma i närheten av de där blodtörstiga monstren? En gång såg jag några vargar. Det var från baksidan av deras hägn på Skansen. Fyra individer lufsade längs staketet och jag blev stor som en Newfoundland. Att jag hade så mycket päls hade väl ingen kunnat ana. Mamma hade noll koll som vanligt. Jag grunnar på hur mycket hon egentligen registrerar. Tänk vad hon går miste om...
I tisdags var jag på Nacka djurklinik igen. Veterinären ville bara se så att hålet där min klo suttit läkte fint som det skulle. Hon var väldigt nöjd. Inga symtom på vare sig infektion eller "benröta".
Det anmärkningsvärda var att det i väntrummet fanns en massa tuggben, leksaker och smågodis för hundar. Jag markerade lite finkänsligt vad jag helst ville ha genom att vräka omkull en hel korg full med trynen. Lite grann som när man går till tandläkaren och sedan får ett bokmärke för att man varit duktig och inte bitit tandläkaren... Så tänkte jag.
Då köper matte TVÅ RÅTTOR istället!! Inte till mig, nej då, utan till de där två beväpnade kattasen hemmavid. Och stanken var vidrig. Kattmynta spred sig i hela bilen. Jag har lagt in en protest hos Kungl Majt, och dessutom påkallat en central förhandling enligt 14§ MBL.
Det får faktiskt finnas gränser...
Helmys...
Jag blir så glad när jag kommer ut och det är minusgrader.
Nu på morgonen var det faktiskt hela 3 minus hemma och matte tyckte att det var helt OK att morgonrasta oss i skogen. Månen lyser ju upp så fantastiskt mycket (matte är annars väldigt mörkrädd)
Klockan var bara 06.15 och vi hoppades att ingen skulle se oss så dags. I alla fall inte matte, för hon hade inte ens klätt på sig ordentligt. Idag fladdrade nattsärken långt nedanför jackan, och dessutom hade matte inte tagit ut bettskenan. Det var inte kul, för helt plötsligt kom grannen ut för att hämta sin tidning när vi passerade. Han ville gärna prata med både mamma och mig och matte funderade på om hon bara skulle låta bettskenan sitta kvar, vilket den också fick göra. På något sätt blir det ett annat språkljud då och vi vet inte om grannen kanske trodde att matte var bakis.... Sk-t samma...
Jag använde i alla fall min eminenta nos bland bergen. Det är fantastiskt att få korn på en svart-och vitrandig som nyss gått och lagt sig...
Nu på morgonen var det faktiskt hela 3 minus hemma och matte tyckte att det var helt OK att morgonrasta oss i skogen. Månen lyser ju upp så fantastiskt mycket (matte är annars väldigt mörkrädd)
Klockan var bara 06.15 och vi hoppades att ingen skulle se oss så dags. I alla fall inte matte, för hon hade inte ens klätt på sig ordentligt. Idag fladdrade nattsärken långt nedanför jackan, och dessutom hade matte inte tagit ut bettskenan. Det var inte kul, för helt plötsligt kom grannen ut för att hämta sin tidning när vi passerade. Han ville gärna prata med både mamma och mig och matte funderade på om hon bara skulle låta bettskenan sitta kvar, vilket den också fick göra. På något sätt blir det ett annat språkljud då och vi vet inte om grannen kanske trodde att matte var bakis.... Sk-t samma...
Jag använde i alla fall min eminenta nos bland bergen. Det är fantastiskt att få korn på en svart-och vitrandig som nyss gått och lagt sig...
Nakentass...
Ser ni mig i sängen??
Jag har sluppit förbandet!!
Och vilken underbar mage jag har, matte MÅSTE bara fara omkring med näsan på den hela tiden. Jag kommer att få eksem...
Nu är det bara järnet som gäller.
Igår tog vi en jätterunda i skogarna - från vikingagravarna - fram till Säby säteri - över Kulla - mot Beatedal - sneddade till Återvall - klafsade i vattensamlingar upp till öronen genom Karby och svängde sedan ner mot hästhagen igen (säkert en mil sammanlagt). Herregud så jag sprang. Matte var ganska trött i benen. Den här vattensjuka terrängen tar på alla muskelgrupper, man både har och inte har, när man som vi plöjer "off pist" hela tiden.
Min mamma insåg direkt att friden var slut, för jag lurade på henne bakom varenda liten grästuva - och när hon passerade kastade jag mig över henne med ett tigersprång och bet henne i nacken i flera hundra meter. Tänk så roligt hon tycker att det är med en gladlynt dotter. Jag vet att hon gör vågen inombords. Det är faktiskt jag som håller henne mest i trim. Suggan...
Mina "deffade" muskler är som bortblåsta. Bakkroppen ser liksom lite slankare ut och det är definitivt koppeltvångets fel. Matte vet att jag är den hund i Norden som mest motionerar sig själv i det fria. Nu är det dags att ta igen allt jag förlorat...
Jag har sluppit förbandet!!
Och vilken underbar mage jag har, matte MÅSTE bara fara omkring med näsan på den hela tiden. Jag kommer att få eksem...
Nu är det bara järnet som gäller.
Igår tog vi en jätterunda i skogarna - från vikingagravarna - fram till Säby säteri - över Kulla - mot Beatedal - sneddade till Återvall - klafsade i vattensamlingar upp till öronen genom Karby och svängde sedan ner mot hästhagen igen (säkert en mil sammanlagt). Herregud så jag sprang. Matte var ganska trött i benen. Den här vattensjuka terrängen tar på alla muskelgrupper, man både har och inte har, när man som vi plöjer "off pist" hela tiden.
Min mamma insåg direkt att friden var slut, för jag lurade på henne bakom varenda liten grästuva - och när hon passerade kastade jag mig över henne med ett tigersprång och bet henne i nacken i flera hundra meter. Tänk så roligt hon tycker att det är med en gladlynt dotter. Jag vet att hon gör vågen inombords. Det är faktiskt jag som håller henne mest i trim. Suggan...
Mina "deffade" muskler är som bortblåsta. Bakkroppen ser liksom lite slankare ut och det är definitivt koppeltvångets fel. Matte vet att jag är den hund i Norden som mest motionerar sig själv i det fria. Nu är det dags att ta igen allt jag förlorat...
Finfint...
Ett lysande resultat - än så länge måste vi lägga till - för matte är skrockfull.
Ser ni så fint det har läkt på min tass (längst till vänster är det) där det förut satt ett stycke klo. Matte är riktigt tillfreds med processen, och snart kanske jag kan få gå barfota igen. I nästa vecka ska vi träffa min veterinär Åsa på Nacka djurklinik. Hon vill SÅ gärna träffa mig (och då är jag inte omöjlig på den punkten). Det är väl också hon som fäller domen över huruvida jag får börja skutta runt. Charm brukar underlätta svåra beslut. Jag ska hjälpa henne på traven...
Det känns som om livet börja leka igen. Nu får snön komma ner från himlen tycker jag. Flinga har helt fattat det där med tofflor. Tänk så man släpar runt med dessa "fordon", utan så mycket som ett litet uppmuntrande ord. Otack är världens lön.
Jag tycker att alla vi "bärare av saker och kroppsdelar" borde genomföra en gemensam aktion mot mänskligheten som fullständigt nonchalerar våra uppoffringar. Vi kan säkert söka EU-bidrag för studieresa till Moldavien och rehabilitering på spa i Alingsås. Förmodligen är det många, många fler som vill hänga på. Det ingår på något sätt i rasen...
Tvångsneuros...
Matte är arg...
Jag har klantat till mig igen. Dubbelklant!!
Igår kväll, på sista "nattprommisen" fick jag strosa okopplad för första gången på nästan två veckor. Matte kallade inte min framfart att strosa, och helt plötsligt var den där "skit-stöveln" som jag haft på mig som bortblåst. Så det kan slumpa sig, jag som bara hoppade LITE högt och LITE långt.
Att hitta en sån "svart tub" i mörkret bland alla löv är så gott som omöjligt - och att jag blötte ner hela såret och förbandet och tassen och underkroppen och valda delar av övriga kroppen gjorde inte tanten på bättre humör. Stöveln skulle vi vara tvungen att leta efter först dagen därpå när det grydde lite dagsljus.
Väl inne i hallen hemma fick matte sedan som psoriasis. Av någon outgrundlig anledning hade jag bajs på hela halsen och halva ryggen. Jag har ingen aning om hur det kommit dit (honest), men eftersom jag har full koll på vad som brukar hända vid dessa tillfällen ålade jag in och gömde mig i mattes säng. Extremt cosy tyckte sänginnehavaren.
Alltså badrummet nästa (det råder en förbannelse över det där rummet). Jag är inte högre än en Bichon Havanais när matte kopplar mig och traskar in till "that hell hole". Som sagt, tolv på natten, lödder ända in till tandköttet och en ganska irriterad matte som muttrar något om "tvångsmässig hund som inte kommit ur kiss- och bajsåldern ännu". Så får man väl ändå inte uttrycka sig om den man älskar mest i världen? Jag är helt övertygad om att Ingarös ligistgäng hade bajskrig där ute i mörkret och att jag bara råkade hamna i skottlinjen...
Där hade man velat gå under jord. Jag ska boka in mig på kurs med Rut. Hon vet hur det går till "down under".
Det känns som om jag återigen vill byta samtalsämne. Jag kan ana vad ni annars riskerar att få för bild av mig om jag vidareutvecklar det matte kallar mina "post-skendräktiga" laster.
Nu pratar vi om något helt annat, och då kommer jag osökt att tänka på rasen Coton de Tuléar. Är inte det världens "fränaste" namn på en hundras? Jag har ingen aning om vad det betyder, men tänk att få presentera sig som en Coton de Tuléar. Snacka om att äga världen. Förmodligen är det en gigantisk grythund med en alldeles oemotståndlig överläpp och långa mörka ögonfransar. Jag blir kär och knäsvag direkt, bara av att säga namnet. Vi måste bara spana in hur den ser ut. Matte googlar...
TITTA!!
Vad var det jag sa?
TYPISK GRYTHUND!! Tänk er han och jag och Rut och Alice i underlandet....
Har ni uppmärksammat hur slängd jag är i något utrikiskt språk?
Ännu ett bevis på detta hittar ni HÄR...
Och så har vi dessutom en fundering, jag och matte alltså.
I filmen "Livet från den ljusa sidan", med bl a Jack Nicholson, finns en liten hund med (som matte tror kallas för Verdell eller något liknande). Vilken ras tillhör han?? Tacksam för ett litet tips...
Jag har klantat till mig igen. Dubbelklant!!
Igår kväll, på sista "nattprommisen" fick jag strosa okopplad för första gången på nästan två veckor. Matte kallade inte min framfart att strosa, och helt plötsligt var den där "skit-stöveln" som jag haft på mig som bortblåst. Så det kan slumpa sig, jag som bara hoppade LITE högt och LITE långt.
Att hitta en sån "svart tub" i mörkret bland alla löv är så gott som omöjligt - och att jag blötte ner hela såret och förbandet och tassen och underkroppen och valda delar av övriga kroppen gjorde inte tanten på bättre humör. Stöveln skulle vi vara tvungen att leta efter först dagen därpå när det grydde lite dagsljus.
Väl inne i hallen hemma fick matte sedan som psoriasis. Av någon outgrundlig anledning hade jag bajs på hela halsen och halva ryggen. Jag har ingen aning om hur det kommit dit (honest), men eftersom jag har full koll på vad som brukar hända vid dessa tillfällen ålade jag in och gömde mig i mattes säng. Extremt cosy tyckte sänginnehavaren.
Alltså badrummet nästa (det råder en förbannelse över det där rummet). Jag är inte högre än en Bichon Havanais när matte kopplar mig och traskar in till "that hell hole". Som sagt, tolv på natten, lödder ända in till tandköttet och en ganska irriterad matte som muttrar något om "tvångsmässig hund som inte kommit ur kiss- och bajsåldern ännu". Så får man väl ändå inte uttrycka sig om den man älskar mest i världen? Jag är helt övertygad om att Ingarös ligistgäng hade bajskrig där ute i mörkret och att jag bara råkade hamna i skottlinjen...
Där hade man velat gå under jord. Jag ska boka in mig på kurs med Rut. Hon vet hur det går till "down under".
Det känns som om jag återigen vill byta samtalsämne. Jag kan ana vad ni annars riskerar att få för bild av mig om jag vidareutvecklar det matte kallar mina "post-skendräktiga" laster.
Nu pratar vi om något helt annat, och då kommer jag osökt att tänka på rasen Coton de Tuléar. Är inte det världens "fränaste" namn på en hundras? Jag har ingen aning om vad det betyder, men tänk att få presentera sig som en Coton de Tuléar. Snacka om att äga världen. Förmodligen är det en gigantisk grythund med en alldeles oemotståndlig överläpp och långa mörka ögonfransar. Jag blir kär och knäsvag direkt, bara av att säga namnet. Vi måste bara spana in hur den ser ut. Matte googlar...
TITTA!!
Vad var det jag sa?
TYPISK GRYTHUND!! Tänk er han och jag och Rut och Alice i underlandet....
Har ni uppmärksammat hur slängd jag är i något utrikiskt språk?
Ännu ett bevis på detta hittar ni HÄR...
Och så har vi dessutom en fundering, jag och matte alltså.
I filmen "Livet från den ljusa sidan", med bl a Jack Nicholson, finns en liten hund med (som matte tror kallas för Verdell eller något liknande). Vilken ras tillhör han?? Tacksam för ett litet tips...
Totalfokus...
Ni ser väl vilken sökhund jag är...
Fullt fokus framåt (?) på den figuranten som sitter högt uppe i sluttningen ovanför oss. Jag har alla de förutsättningar som krävs för att i VM starta för det svenska landslaget.
Matte tycker att hon kunde få kräva lite mer koncentration, men jag vet ju för fasen var han är den där gossen i granriset. Ska det vara så jä-la svårt för henne att förstå, jag tittar väl åt vilket håll jag vill...
Och vilken grace jag har. När jag accelererar korvar sig marken under mig och det är inte lätt att få stopp på min framfart när jag väl fått korn på "figgen". Man skulle kunna jämföra mig med en värmesökande missil...(där ligger du i lä Flingan)
Just på den här bilden är jag lite osäker på var jag slutligen hamnar. En gång sög matte tag i nackskinnet på mig när jag tog så fin fart. På henne har det ju brunnit i huvudet...
Borde vi inte ha ett litet musikaliskt inslag också?
Kanske lite lätt utandning efter detta arbetspass?
Fullt fokus framåt (?) på den figuranten som sitter högt uppe i sluttningen ovanför oss. Jag har alla de förutsättningar som krävs för att i VM starta för det svenska landslaget.
Matte tycker att hon kunde få kräva lite mer koncentration, men jag vet ju för fasen var han är den där gossen i granriset. Ska det vara så jä-la svårt för henne att förstå, jag tittar väl åt vilket håll jag vill...
Och vilken grace jag har. När jag accelererar korvar sig marken under mig och det är inte lätt att få stopp på min framfart när jag väl fått korn på "figgen". Man skulle kunna jämföra mig med en värmesökande missil...(där ligger du i lä Flingan)
Just på den här bilden är jag lite osäker på var jag slutligen hamnar. En gång sög matte tag i nackskinnet på mig när jag tog så fin fart. På henne har det ju brunnit i huvudet...
Borde vi inte ha ett litet musikaliskt inslag också?
Kanske lite lätt utandning efter detta arbetspass?
Oldies but Goldies...
Matte har köpt en ny dator, och nu ska det rensas i allt sparat som finns i den gamla.
Bilder från när jag var en liten knopp var begravda i all oordning. Jag blev tårögd när jag såg hur söt jag var, även då...
Dessa fynd har nu fått en egen mapp med både mamma och mig i, mest jag förstås.
Kolla bara bilden här under. Ni anar inte hur kallt det är i vattnet ute vid klipporna och hur oerhört nära Forsmarks kärnkraftverk vi är. Jag vill alltid bära jodtabletter på mig när vi är här på landet. Tänk om det smäller helt plötsligt. Enda fördelen är väl att det då blir lite varmare i vattnet...
Och beskåda denna bedårande lilla badnymf. Till och med virveln på svansen är kvar. Gud så söt jag är, inte ett öga torrt...
Mums...
I morse åt jag kattbajs, (länge sedan jag hittade denna delikatess som bara inte går att motstå)
Det var inget bra beslut...
Matte såg ju hela förloppet eftersom jag fortfarande måste gå kopplad - och jag säger bara en sak; Dr Jekyll & Mr Hyde...
Jag har nu beslutat mig för att i fortsättningen bara rulla mig i ruttna daggmaskar. Dom kan man lite fint med framtänderna plocka upp ur gräset och liksom "pegga upp på tee" innan man går ner i partär och gnider in sig. Det är också en aktivitet som matte definitivt uppskattar.
Såg att Flinga kände sig träffad av SAAB-reklamen. Ja, hon kan springa fort hon. Det är lite jobbigt att tillstå, men jag tror att hon lätt kan göra 0 - 100 under sekunden. Bara jag blir av med kopplet så ska jag nog lägga mig i hårdträning. Till sommaren ska jag utmana det där lilla strecket på 100 meter "fri stil". Då du Flingan, då hjälper det inte med något rosa halsband och spårsele. Man mot man, helt i min stil, oavsett färgskala. Pink & Fluffy vs Mean & Nasty...
Eurosport kommer att visa denna drabbning på bästa sändningstid.
Det ryktas att Flinga har en ny gul kompis. En korthårig liten avart av vår fantastiska retrieverras. Henne ska jag allt sätta på plats. Ta hit henne bara så får vi det hela överstökat. Jag har sett bilder på henne, och hon är grymt söt, men det hjälper inte när man står inför en 250 meter lång markering - fick du...
I morgon ska matte åka till Älvsjömässan för att titta på alla vackra flattar i utställningsringarna. Den vackraste, (jag såklart) får förstås stanna hemma, och detta beror ENBART på att det är helt fel domare som dömer flickorna. Vi vet inte så mycket om henne egentligen, men ryktet säger att hon är jättesträng och att lättklädda flickor som jag inte borde göra sig besvär. Jag ska be matte prata med Svenska kennelklubben om valet av domare vid ett sånt här stort evenemang. Någon som jobbar där på SKK har jag i något sammanhang träffat. Kan bara inte påminna mig om vem...
Det har nyligen byggts en köttätande koja härute i min skog. Snacka om att jag har den under hårdbevakning. Mamma har inte ens förstått faran, men jag håller fortet så länge det behövs. En vacker dag ska jag riva hela skiten. Det är min starka övertygelse...
Det var inget bra beslut...
Matte såg ju hela förloppet eftersom jag fortfarande måste gå kopplad - och jag säger bara en sak; Dr Jekyll & Mr Hyde...
Jag har nu beslutat mig för att i fortsättningen bara rulla mig i ruttna daggmaskar. Dom kan man lite fint med framtänderna plocka upp ur gräset och liksom "pegga upp på tee" innan man går ner i partär och gnider in sig. Det är också en aktivitet som matte definitivt uppskattar.
Såg att Flinga kände sig träffad av SAAB-reklamen. Ja, hon kan springa fort hon. Det är lite jobbigt att tillstå, men jag tror att hon lätt kan göra 0 - 100 under sekunden. Bara jag blir av med kopplet så ska jag nog lägga mig i hårdträning. Till sommaren ska jag utmana det där lilla strecket på 100 meter "fri stil". Då du Flingan, då hjälper det inte med något rosa halsband och spårsele. Man mot man, helt i min stil, oavsett färgskala. Pink & Fluffy vs Mean & Nasty...
Eurosport kommer att visa denna drabbning på bästa sändningstid.
Det ryktas att Flinga har en ny gul kompis. En korthårig liten avart av vår fantastiska retrieverras. Henne ska jag allt sätta på plats. Ta hit henne bara så får vi det hela överstökat. Jag har sett bilder på henne, och hon är grymt söt, men det hjälper inte när man står inför en 250 meter lång markering - fick du...
I morgon ska matte åka till Älvsjömässan för att titta på alla vackra flattar i utställningsringarna. Den vackraste, (jag såklart) får förstås stanna hemma, och detta beror ENBART på att det är helt fel domare som dömer flickorna. Vi vet inte så mycket om henne egentligen, men ryktet säger att hon är jättesträng och att lättklädda flickor som jag inte borde göra sig besvär. Jag ska be matte prata med Svenska kennelklubben om valet av domare vid ett sånt här stort evenemang. Någon som jobbar där på SKK har jag i något sammanhang träffat. Kan bara inte påminna mig om vem...
Det har nyligen byggts en köttätande koja härute i min skog. Snacka om att jag har den under hårdbevakning. Mamma har inte ens förstått faran, men jag håller fortet så länge det behövs. En vacker dag ska jag riva hela skiten. Det är min starka övertygelse...
Klockrent...
Lyssna bara här...
Denna låt måste vara en fullständig beskrivning på mig (och kanske matte med)
I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down
I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me
I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me
Detta var ju faktiskt en låt som ingick i SAABs TV-reklam, och en sån kan man ju tänka sig...
Ljuset i tunneln...
Idag är en bättre dag.
Jag fick följa med matte till jobbet under förmiddagen, och där fanns det min själ människor som ville gossa, jösses vad mysigt med så många människor på en gång.
Matte släpade med sig min fäll så att jag kunde ligga tyst och stilla och inta störa någon, men det var det ingen som brydde sig om. Jag blev faktiskt SLSOs största attraktion... Tji fick du morsan som alltid tar störst utrymme när det finns möjlighet att bli ompysslad.
Jag har inte alls så ont i tassen längre och det läker riktigt fint där klon har suttit. Matte klämmer och känner och luktar (på såret alltså) inte vet jag vad hon är ute efter, hon är väl inte hund heller? Morfinet har matte ställt undan tills nästa gång det brakar lös. Det är bara en tidsfråga tror hon.
Däremot är jag ju inte alls van att gå så här i koppel. Matte har ALDRIG med sig något sånt på våra promenader (inte ens i fickan). Bara när vi är mitt inne i stan, och då är det bara jag som är kopplad, mamma lämnar inte mattes sida i högtrafik.
Jag fångade en gång (för några somrar sedan) en livs levande duva som satt på en cementhylla vid Slussen. Matte var inte jätteroad och omgivningen bara stirrade. Jag släppte den i alla fall när matte sa LOSS. Det borde alla som stirrade på mig ha gett mig lite "credit" för kan man tycka.
Problemet uppstår nu när jag inte får strosa på egen hand. Flexikoppel (eller vad det nu heter) är inte mattes grej, och jag kan absolut inte bajsa när jag inte får röra mig hur jag vill i det höga gräset eller bland blåbärsriset. Ikväll var matte tvungen att koppla loss (mig alltså). Det var faktiskt redan mycket begärt att jag skulle kunna uträtta behoven med en "skit"-stövel på mig...
Kanske får jag åka med in till mattes jobb i morgon igen. Matte har ett viktigt möte som jag gärna deltar i. Jag känner på mig att jag kan bidra med mycket konstruktivt. Om inte med annat så med små doftsensationer. Det skulle förmodligen vara allmänt uppskattat. Min mage har lite synpunkter på att jag äter penicillin igen...
Ni har väl sett effekten: Fis aldrig i en våtdräkt!!
Dagens musikaliska bidrag blir kanske inte så musikaliskt, men f-n så roligt...
Deppig...
Jag är INTE glad, det ska ni bara veta...
Hur ont tror ni inte att det gör när någon varit och skurit bort en hel klo och dessutom klippt av benbitar inne i tassen. Nej, nu får det allt räcka ett tag.
Matte har också fixat en sån exceptionellt töntig "stövel" till mig så att jag kan få gå ut och rasta utan att blöta ner förbandet. Mitt bakben står då nästan rakt ut, och jag slår garanterat världsrekord i höga knäuppdrag...(mer vill jag inte säga om det). Som tur är har jag hittills sluppit kragen. Matte har skapat ... Något i tubgas med kompresser och tejp som gör att jag inte kommer åt att noppla på det stora ingreppet.
Jag är också ganska påverkad (tur är väl det). "Moffe" har en helt OK smärtstillande effekt. Dessutom blir jag lite pömsig på kuppen. Det kanske funkar att sova tills alltihopa läkt.
Mamma tycker att det är kalas att promenaderna blivit så korta helt plötsligt. Hon är rejält sjåpig när det regnar och vill alltid helst ligga inne i soffan och äta praliner. Jag däremot tycker att det är skrutt på lång stång. Hur många mil kunde inte jag ha fått springa om inte det här kommit upp på tapeten?
Hur ont tror ni inte att det gör när någon varit och skurit bort en hel klo och dessutom klippt av benbitar inne i tassen. Nej, nu får det allt räcka ett tag.
Matte har också fixat en sån exceptionellt töntig "stövel" till mig så att jag kan få gå ut och rasta utan att blöta ner förbandet. Mitt bakben står då nästan rakt ut, och jag slår garanterat världsrekord i höga knäuppdrag...(mer vill jag inte säga om det). Som tur är har jag hittills sluppit kragen. Matte har skapat ... Något i tubgas med kompresser och tejp som gör att jag inte kommer åt att noppla på det stora ingreppet.
Jag är också ganska påverkad (tur är väl det). "Moffe" har en helt OK smärtstillande effekt. Dessutom blir jag lite pömsig på kuppen. Det kanske funkar att sova tills alltihopa läkt.
Mamma tycker att det är kalas att promenaderna blivit så korta helt plötsligt. Hon är rejält sjåpig när det regnar och vill alltid helst ligga inne i soffan och äta praliner. Jag däremot tycker att det är skrutt på lång stång. Hur många mil kunde inte jag ha fått springa om inte det här kommit upp på tapeten?
Hemarbete...
Eftersom matte får lov att vara hemma med mig idag så surfar hon tydligen på nya fynd från American Idol.
Ännu en fantastisk artist dök upp. Låten han sjunger (som faktiskt är Dolly Partons tror matte) är inte helt fel.
Texten säger väl en del...
Hello, are you free tonight?
I like your looks, I love your smile
Could I use you for a while?
Its all wrong but its alright
Amber sunset goes down
My needs are very much alive
Is it okay if I stop by?
Its all wrong but its alright
Its all wrong but its alright
Just close your eyes and hold, hold me tight
Tell me sexy lovin' lies
Its all wrong but its alright
It may be wrong if we make love
But I just need someone so much
And who knows it may last all night
Its all wrong but its alright
Its all wrong but its alright
Just close your eyes and hold, hold me tight
Tell me sexy lovin' lies
Its all wrong but its alright
Amputerad...
Jag säger bara JÄVLA krage!!
Så var det dags igen. Jag har klippkort på det där förbannade kraghelvetet.
Matte och jag klev som sagt in på Nacka Djurklinik (inte Bagis) på eftermiddagen för att veterinär Åsa (som jag träffat många gånger förr) skulle få titta på min klo. Tack gode Gud för att dom är så snälla mot mig när jag kommer dit, för jag är livrädd efter allt jag har upplevt på sådana inrättningar under den senaste tiden. Jag klapprar tänder, piper och viftar och viftar. Allt för att dom ska ha medlidande med mig och bara skicka hem mig med en påse leversnittar i mattes ryggsäck. Men så blev det naturligtvis inte...
Åsa konstaterade snabbt att något var av (klo eller kloben) och därför tyckte hon att det var bäst för mig att få sova en stund. Jag är ju en tapper liten tös och tänkte minsann inte "tutta kudden" så lätt. Tiden gick och jag höll fortafarnde huvudet högt efter 30 minuter, även om kroppen slokade lite. Ja, då var det bara att ta till nästa grepp. Infartsnål och doserad narkos. Hur kul är det? Där föll både ögonen, tungan och hela jag.
Sedan plockades hela klon bort med pulpa och allt. Klobenet hade gått av strax ovanför klofästet och det fanns inget att spara på eller reparera upp. Åsa tror inte att det kommer att växa ut någon ny klo igen, men det klarar jag mig säkert utan.
Jag vaknade lite senare av att matte bar ut mig i bilen. Underbart att få snusa på sin egen fäll där bak i buren igen. Väl hemma och placerad i min Biabädd sov jag länge länge. Matte tyckte att jag emellanåt slutade att andas, men jag fintade nog bara lite. Där kommer jag förstås inte ihåg så mycket.
Nu har jag piggat på mig och stapplar runt i köket. Det är ganska skönt att få luta sig mot vissa ben så att balansen hittar rätt igen. Jag har ett sjysst grönt bandage runt min baktass och matte håller nu för fullt på att fundera ut hur hon ska rigga natten så att jag eventuellt får slippa den där kragf-n. Kanske en av mattes knästrumpor fasttejpad ända uppe ovanför hasen, (matte brukar kunna vara ganska innovativ när det gäller). Sist jag opererades i augusti fick jag sova i mattes underställströja. Då kunde jag inte komma åt vare sig sårkanterna eller suturerna på bröstkorgen.
Jag har i alla fall ont nu. Det hörs på mig säger matte. Därför ska jag få lite morfin att sova på. Matte tycker att jag så fantastiskt tålig, trots allt jag gått igenom (det tycker faktiskt alla "mina" veterinärer, tandläkare och djursjukvårdare också)
Jag rapporterar hur morgondagen ter sig, vem vet jag kanske är helt återställd då...
Dagens musikaliska bidrag får bli min "vaggvisa". Matte säger att jag redan sover, det beror nog på knarket...
Så var det dags igen. Jag har klippkort på det där förbannade kraghelvetet.
Matte och jag klev som sagt in på Nacka Djurklinik (inte Bagis) på eftermiddagen för att veterinär Åsa (som jag träffat många gånger förr) skulle få titta på min klo. Tack gode Gud för att dom är så snälla mot mig när jag kommer dit, för jag är livrädd efter allt jag har upplevt på sådana inrättningar under den senaste tiden. Jag klapprar tänder, piper och viftar och viftar. Allt för att dom ska ha medlidande med mig och bara skicka hem mig med en påse leversnittar i mattes ryggsäck. Men så blev det naturligtvis inte...
Åsa konstaterade snabbt att något var av (klo eller kloben) och därför tyckte hon att det var bäst för mig att få sova en stund. Jag är ju en tapper liten tös och tänkte minsann inte "tutta kudden" så lätt. Tiden gick och jag höll fortafarnde huvudet högt efter 30 minuter, även om kroppen slokade lite. Ja, då var det bara att ta till nästa grepp. Infartsnål och doserad narkos. Hur kul är det? Där föll både ögonen, tungan och hela jag.
Sedan plockades hela klon bort med pulpa och allt. Klobenet hade gått av strax ovanför klofästet och det fanns inget att spara på eller reparera upp. Åsa tror inte att det kommer att växa ut någon ny klo igen, men det klarar jag mig säkert utan.
Jag vaknade lite senare av att matte bar ut mig i bilen. Underbart att få snusa på sin egen fäll där bak i buren igen. Väl hemma och placerad i min Biabädd sov jag länge länge. Matte tyckte att jag emellanåt slutade att andas, men jag fintade nog bara lite. Där kommer jag förstås inte ihåg så mycket.
Nu har jag piggat på mig och stapplar runt i köket. Det är ganska skönt att få luta sig mot vissa ben så att balansen hittar rätt igen. Jag har ett sjysst grönt bandage runt min baktass och matte håller nu för fullt på att fundera ut hur hon ska rigga natten så att jag eventuellt får slippa den där kragf-n. Kanske en av mattes knästrumpor fasttejpad ända uppe ovanför hasen, (matte brukar kunna vara ganska innovativ när det gäller). Sist jag opererades i augusti fick jag sova i mattes underställströja. Då kunde jag inte komma åt vare sig sårkanterna eller suturerna på bröstkorgen.
Jag har i alla fall ont nu. Det hörs på mig säger matte. Därför ska jag få lite morfin att sova på. Matte tycker att jag så fantastiskt tålig, trots allt jag gått igenom (det tycker faktiskt alla "mina" veterinärer, tandläkare och djursjukvårdare också)
Jag rapporterar hur morgondagen ter sig, vem vet jag kanske är helt återställd då...
Dagens musikaliska bidrag får bli min "vaggvisa". Matte säger att jag redan sover, det beror nog på knarket...
