Life is a holliday under the sun...
Matte börjar bli lite fobisk...
Flera bekanta har under sommaren fått sina hundar huggormsbitna (där en dessutom dog) vilket gör att vi numera genomför våra långa promenader lite senare på kvällen när de där förhatliga typerna förhoppningsvis sagt godnatt. Självklart är det också lite svalare vid den tidpunkten och då orkar vi strosa lite längre stunder. Vi får ju tänka på mamsen som innehar en ansenlig ålder.
I går kväll tog vi storskogarna på ön. Nya marker, nya upptåg.
Det är otroligt kuperat under vissa avsnitt av promenaden. Matte har inget bra flås längre - vi kan höra det...
Här i skuggan på de små stigarna kan man vallfärda länge...
Det blir nog inga blåbär i år. Vi får försöka oss på en regndans med tillhörande åska. Luften behöver rensas lite grann på många håll...
Helt plötsligt när vi hasar oss fram bland tallar & granar så dyker dessa monument upp. Spöklika reser dom sig helt plötsligt mitt i snåren. Lite läskigt tycker matte, och dom har något obestämbart ljud för sig hela tiden...
På väg tillbaka till "gå" passerar man vårt stora sandtag. Inledningsvis reser sig klipporna höga. Nästan som Hollywood med fin text sprejad som en välkomsthälsning...
Här har vi kämpat många gånger mamma och jag. Matte kastar ut en boll ner i botten på sandtaget, sedan får vi springa, både upp & ner. Hur jobbigt det är efter en stund går inte att beskriva...
Matte tror att det var i ett sådant tillfälle, när jag tog fart nerför i det inledande gräset mot bollen, som jag bröt mitt kloben förra året. Man bromsar sig ju ganska rejält i nerförsbacken och då gäller det att man kanar fritt i sand...(numera finns bara sand där vi hämtar bollar)
Jätteloka - den växer runt stora delar av sandgropen. Otäck typ, giftig och eksem/sårskapande. "Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock"...(it´s taking over the world)
Knoppen ser ut som jag vet inte vad. Hoppas att dom torkar bort i värmen...
När vi ändå talar om den begynnande ormfobin så hoppade matte högt när denna varelse hade placerat sig på stigen. Vid närmare besiktning ser det kanske snarare ut som om någon haft bråttom att ta av sig något syndigt klädesplagg. Matte ville elda upp...
Vi avslutar alltid kvällsrundan med ett bad. Nu löper både mamma och jag så det får bara bli lite korta dopp. Ljuvligt i alla fall!
Att strutta längs kanten av klipporna för att rensa bort allt som flutit iland är en helt OK sysselsättning. Man måste inte alltid doppa hela kroppen...
Fast ibland kan man inte låta bli...
Flera bekanta har under sommaren fått sina hundar huggormsbitna (där en dessutom dog) vilket gör att vi numera genomför våra långa promenader lite senare på kvällen när de där förhatliga typerna förhoppningsvis sagt godnatt. Självklart är det också lite svalare vid den tidpunkten och då orkar vi strosa lite längre stunder. Vi får ju tänka på mamsen som innehar en ansenlig ålder.
I går kväll tog vi storskogarna på ön. Nya marker, nya upptåg.
Det är otroligt kuperat under vissa avsnitt av promenaden. Matte har inget bra flås längre - vi kan höra det...
Här i skuggan på de små stigarna kan man vallfärda länge...
Det blir nog inga blåbär i år. Vi får försöka oss på en regndans med tillhörande åska. Luften behöver rensas lite grann på många håll...
Helt plötsligt när vi hasar oss fram bland tallar & granar så dyker dessa monument upp. Spöklika reser dom sig helt plötsligt mitt i snåren. Lite läskigt tycker matte, och dom har något obestämbart ljud för sig hela tiden...
På väg tillbaka till "gå" passerar man vårt stora sandtag. Inledningsvis reser sig klipporna höga. Nästan som Hollywood med fin text sprejad som en välkomsthälsning...
Här har vi kämpat många gånger mamma och jag. Matte kastar ut en boll ner i botten på sandtaget, sedan får vi springa, både upp & ner. Hur jobbigt det är efter en stund går inte att beskriva...
Matte tror att det var i ett sådant tillfälle, när jag tog fart nerför i det inledande gräset mot bollen, som jag bröt mitt kloben förra året. Man bromsar sig ju ganska rejält i nerförsbacken och då gäller det att man kanar fritt i sand...(numera finns bara sand där vi hämtar bollar)
Jätteloka - den växer runt stora delar av sandgropen. Otäck typ, giftig och eksem/sårskapande. "Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock"...(it´s taking over the world)
Knoppen ser ut som jag vet inte vad. Hoppas att dom torkar bort i värmen...
När vi ändå talar om den begynnande ormfobin så hoppade matte högt när denna varelse hade placerat sig på stigen. Vid närmare besiktning ser det kanske snarare ut som om någon haft bråttom att ta av sig något syndigt klädesplagg. Matte ville elda upp...
Vi avslutar alltid kvällsrundan med ett bad. Nu löper både mamma och jag så det får bara bli lite korta dopp. Ljuvligt i alla fall!
Att strutta längs kanten av klipporna för att rensa bort allt som flutit iland är en helt OK sysselsättning. Man måste inte alltid doppa hela kroppen...
Fast ibland kan man inte låta bli...
Kommentarer
Postat av: Flinga
Förstår att ni blev rädda för den besten!! Hade jag varit med hade jag avvärjt hotet innan någon annan hunnit bli skrämd...
Postat av: Fröya
Flinga, jag tror att matte gärna skulle låna in dig, mot skälig ersättning såklart, för att ta hand om de hotfulla monstren som placerar sig på stigarna i Värmdö kommun. Hon kanske hör av sig. Skönt att veta att du finns.
Postat av: Flinga
Alltid redo! Hälsingland har numer en mycket låg hotbild, så jag är ledig.
Postat av: Fröya
Toppen Flinga!
Hälsingland: "DEFCON 5" alltså.
Jag har även förstått att du klarar ansenliga avstånd motströms. Det behövs här ute i underströmmarna runt klipporna. Jag har övat och vi blir nog ett oslagbart par tillsammans. Jag hör av mig när det blir läge för assistans.
Trackback
