Utsvulten...
Jag har maginfluensa...
Som vanligt varje vintersäsong åker jag på detta elände. Matte har skurat och tvättat och desinficerat allt i huset. Det är inte lätt att hinna ut innan man kräks eller bajsar på sig, och man är inte speciellt uppkäftigt när man mår som jag gör.
Matte hoppas att jag inte ska behöva läggas in på sjukhus igen. Tidigare gånger har det ju varit ett faktum eftersom jag blir så väldigt påverkad i mitt allmäntillstånd när vätskebristen slår till. Tempen går ner, jag blir blek och orkeslös, nästan inte kontaktbar, och den försämringen sker på bara ett par timmar. Orsaken är enligt veterinären att jag till min läggning bränner så mycket energi, plus att jag inte har så mycket hull att ta av när det kniper. Det är då man läggs på dropp i en bur på infektionsavdelningen bland en massa andra hundar som ylar, skäller och piper. Det är absolut inte min grej. Personalen på sjukhuset brukar få skicka hem mig tidigare än beräknat eftersom jag till slut inte uthärdar längre. Det är vid dessa tillfällen jag börjar äta upp droppslangar, korkar, infarter och förband (trots krage) vilket inte på något sätt påskyndar mitt tillfrisknande.
Vi tog en sväng till Bagarmossens djursjukhus idag - och jag behövde inte gå in. Matte köpte på sig min dietmat; Hill´s i/d på burk. Den dieten är vad jag står på just nu, varannan timme serveras 2 matskedar mat utblandad i 3 dl ljummet vatten. Matte oroar sig för att min vätskebalans ska dala, så idag har hon lurat i mig en och en halv liter. Man blir lätt kissnödig för mindre.
Igår bajsade jag blod, om inte annat är det väldigt effektfullt mot den vita snön i trädgården. Dessutom kräktes jag morotspuré, ni förstår hur det ser ut runt vårt hus. Matte hoppas på att snön antingen smälter bort i rask takt, eller att det lägger sig ett nytt lager ovanpå mina "konstverk".
Idag mår jag i alla fall lite, lite bättre, även om magen ännu inte alls är OK. Vi promenerade i lite lugn takt ute i Beatedal och långt därute i snödjupet hittade mamma och jag ett dött rådjur. På långt håll kunde matte se att vi hade något i näsan och då gäller det för henne att fånga in just mig så att jag inte lyckas sätta tänderna i ett "töcket" gammalt kadaver. Jag vet inte riktigt hur mitt allmäntillstånd skulle påverkas av detta. Magen skulle i alla fall ha extrema synpunkter på en sådan delikatess.
Vår katt är också en spyfluga. Det ljudet hon får fram innan hon kräks är spooky, nästan som ett spädbarn. Det är då matte slår världsrekord genom huset, fångar katt i ett blixtsnabbt upptag i farten, vräker upp altandörren och slänger katt med liten boll långt, långt ut i snön. "Kattan" ser inte speciellt road ut...
Nu hoppas vi alla på ett snabbt tillfriskande. Det är tråkigt att inte få härja fritt utomhus och att inte få äta sin vanliga ranson mat. Inga grisöron får jag, inga tuggpinnar och inget märgben. Nej, "time out" borde kunna ingå även i en vinterkräksjuka...
Som vanligt varje vintersäsong åker jag på detta elände. Matte har skurat och tvättat och desinficerat allt i huset. Det är inte lätt att hinna ut innan man kräks eller bajsar på sig, och man är inte speciellt uppkäftigt när man mår som jag gör.
Matte hoppas att jag inte ska behöva läggas in på sjukhus igen. Tidigare gånger har det ju varit ett faktum eftersom jag blir så väldigt påverkad i mitt allmäntillstånd när vätskebristen slår till. Tempen går ner, jag blir blek och orkeslös, nästan inte kontaktbar, och den försämringen sker på bara ett par timmar. Orsaken är enligt veterinären att jag till min läggning bränner så mycket energi, plus att jag inte har så mycket hull att ta av när det kniper. Det är då man läggs på dropp i en bur på infektionsavdelningen bland en massa andra hundar som ylar, skäller och piper. Det är absolut inte min grej. Personalen på sjukhuset brukar få skicka hem mig tidigare än beräknat eftersom jag till slut inte uthärdar längre. Det är vid dessa tillfällen jag börjar äta upp droppslangar, korkar, infarter och förband (trots krage) vilket inte på något sätt påskyndar mitt tillfrisknande.
Vi tog en sväng till Bagarmossens djursjukhus idag - och jag behövde inte gå in. Matte köpte på sig min dietmat; Hill´s i/d på burk. Den dieten är vad jag står på just nu, varannan timme serveras 2 matskedar mat utblandad i 3 dl ljummet vatten. Matte oroar sig för att min vätskebalans ska dala, så idag har hon lurat i mig en och en halv liter. Man blir lätt kissnödig för mindre.
Igår bajsade jag blod, om inte annat är det väldigt effektfullt mot den vita snön i trädgården. Dessutom kräktes jag morotspuré, ni förstår hur det ser ut runt vårt hus. Matte hoppas på att snön antingen smälter bort i rask takt, eller att det lägger sig ett nytt lager ovanpå mina "konstverk".
Idag mår jag i alla fall lite, lite bättre, även om magen ännu inte alls är OK. Vi promenerade i lite lugn takt ute i Beatedal och långt därute i snödjupet hittade mamma och jag ett dött rådjur. På långt håll kunde matte se att vi hade något i näsan och då gäller det för henne att fånga in just mig så att jag inte lyckas sätta tänderna i ett "töcket" gammalt kadaver. Jag vet inte riktigt hur mitt allmäntillstånd skulle påverkas av detta. Magen skulle i alla fall ha extrema synpunkter på en sådan delikatess.
Vår katt är också en spyfluga. Det ljudet hon får fram innan hon kräks är spooky, nästan som ett spädbarn. Det är då matte slår världsrekord genom huset, fångar katt i ett blixtsnabbt upptag i farten, vräker upp altandörren och slänger katt med liten boll långt, långt ut i snön. "Kattan" ser inte speciellt road ut...
Nu hoppas vi alla på ett snabbt tillfriskande. Det är tråkigt att inte få härja fritt utomhus och att inte få äta sin vanliga ranson mat. Inga grisöron får jag, inga tuggpinnar och inget märgben. Nej, "time out" borde kunna ingå även i en vinterkräksjuka...
Kommentarer
Trackback
