God fortsättning...
Snön ligger vit på taken, alla utom snöplogen är vaken...
Vi pulsar. Det är i dessa dagar guld att äga en bil med fyrhjulsdrift och hög markfrigång. Vi har spanat in dussintals bilar som suttit fast i drivor och djupa hjulspår på våra vandringar i öster. Inte mycket man kan hjälpa dem med när dom fastnat. - Köp ny bil, säger matte (brukar vara mycket uppskattat)....
Dagens motion pågick i tre timmar. Det var nog inte riktigt meningen, men har man bestigit öns högsta och längsta bergsmassiv ovanför Nämdöfjärden får man stå sitt kast. Shit vad det hade drivit igen i alla skrevor och sänkor, och inte ser man vad som döljer sig under "ytan" heller. Ibland är det avgrunddjup snö där vi försvinner helt och hållet och människor sjunker upp till midjan. Matte for som en fet vante mellan klippor och djupa avgrunder. Om hon hade brutit benen där hade ingen någonsin hittat henne. Vi var förstås ganska ensamma. Inga normala människor ger sig så långt upp och ut, helt opistat utan vare sig telefon eller kommunikationsradio. Men som sagt det tog tid att ta sig tillbaka till civilisationen igen.
På vägen ner mot Björkviks brygga mötte vi en gammal Westie (med sin husse & matte). Han var 14½ år och kunde knappt gå, hörde inget och synen hade nästan lämnat honom. Men att både mamma och jag löpte hade han inget problem med att registrera. Normalt sett brukar ju mamma "uppfostra" alla närgångna pojkar, men den här gamle gossen tycktes vara helt harmlös i hennes ögon. Kanske tyckte hon att han borde få roa sig lite med den sista instinkten han hade kvar innan döden. Så stor framgång skulle han väl ändå inte ha, (annars hade det ju varit ganska spännande med just den kombinationen, Flatcoated White Terrier)...
Med i deras sällskap fanns också en strävhårig taxtant på 12 år. Jag visade väl upp min bästa sida för henne och försökte mig på en krigsdans med tillhörande "headknocks" och lite ackompanjerande morr. Hon var inte alls lika road som jag. Fet var hon också!! Tydligen hade hon i sin glans dagar varit en duktig drivande hund, och hon hade faktiskt med sin husse jagat många gånger på Sturefors - där jag brukar få vara med på höstarna. Här tror jag att hennes husse fabulerade rejält, tanten var ju lika bred som lång, (metervara)...
Kolla vår trädgård - grymt att få kasta sig ut...
Våra spår snöar hela tiden igen - det gäller att underhålla...
Vår fina tomte, inköpt på Utö. Han har varit med ett bra tag men ser ganska nöjd ut ändå...
Den första gemensamma ägodelen i familjen - en tomtelykta inköpt på Kopparbergs marknad 1987...
PS
Vi har konungarikets absolut fulaste gran. Normalt sett brukar husse ha lite öga för det där med barrträd, men i år sket det sig totalt, det skulle vara en skymf att lägga ut en bild på den i min blogg, (tur att pyntet väger upp lite grann)...
Vi pulsar. Det är i dessa dagar guld att äga en bil med fyrhjulsdrift och hög markfrigång. Vi har spanat in dussintals bilar som suttit fast i drivor och djupa hjulspår på våra vandringar i öster. Inte mycket man kan hjälpa dem med när dom fastnat. - Köp ny bil, säger matte (brukar vara mycket uppskattat)....
Dagens motion pågick i tre timmar. Det var nog inte riktigt meningen, men har man bestigit öns högsta och längsta bergsmassiv ovanför Nämdöfjärden får man stå sitt kast. Shit vad det hade drivit igen i alla skrevor och sänkor, och inte ser man vad som döljer sig under "ytan" heller. Ibland är det avgrunddjup snö där vi försvinner helt och hållet och människor sjunker upp till midjan. Matte for som en fet vante mellan klippor och djupa avgrunder. Om hon hade brutit benen där hade ingen någonsin hittat henne. Vi var förstås ganska ensamma. Inga normala människor ger sig så långt upp och ut, helt opistat utan vare sig telefon eller kommunikationsradio. Men som sagt det tog tid att ta sig tillbaka till civilisationen igen.
På vägen ner mot Björkviks brygga mötte vi en gammal Westie (med sin husse & matte). Han var 14½ år och kunde knappt gå, hörde inget och synen hade nästan lämnat honom. Men att både mamma och jag löpte hade han inget problem med att registrera. Normalt sett brukar ju mamma "uppfostra" alla närgångna pojkar, men den här gamle gossen tycktes vara helt harmlös i hennes ögon. Kanske tyckte hon att han borde få roa sig lite med den sista instinkten han hade kvar innan döden. Så stor framgång skulle han väl ändå inte ha, (annars hade det ju varit ganska spännande med just den kombinationen, Flatcoated White Terrier)...
Med i deras sällskap fanns också en strävhårig taxtant på 12 år. Jag visade väl upp min bästa sida för henne och försökte mig på en krigsdans med tillhörande "headknocks" och lite ackompanjerande morr. Hon var inte alls lika road som jag. Fet var hon också!! Tydligen hade hon i sin glans dagar varit en duktig drivande hund, och hon hade faktiskt med sin husse jagat många gånger på Sturefors - där jag brukar få vara med på höstarna. Här tror jag att hennes husse fabulerade rejält, tanten var ju lika bred som lång, (metervara)...
Kolla vår trädgård - grymt att få kasta sig ut...
Våra spår snöar hela tiden igen - det gäller att underhålla...
Vår fina tomte, inköpt på Utö. Han har varit med ett bra tag men ser ganska nöjd ut ändå...
Den första gemensamma ägodelen i familjen - en tomtelykta inköpt på Kopparbergs marknad 1987...
PS
Vi har konungarikets absolut fulaste gran. Normalt sett brukar husse ha lite öga för det där med barrträd, men i år sket det sig totalt, det skulle vara en skymf att lägga ut en bild på den i min blogg, (tur att pyntet väger upp lite grann)...
Kommentarer
Trackback
