Variant på temat...
Ikväll har vi tränat "öronen". Det vill säga extrema hörselmarkeringar. Regnet smattrade och blixtrana fräste runt en liten stund, men vi räds inte lite lågtryck. Vi stod inne i skogen och lyssnade febrilt på var bollarna landade som matte kastade ut bland ormbunkar och blåbärsris i ett totalt beckmörker. Ibland träffade hon träden så att bollen studsade i en helt annan riktning, men vi löste även den uppgiften helt till belåtenhet. Det var ju så pass svart ute att matte inte ens såg oss när vi for ut och jobbade i terrängen. Men vi hördes dessto mer...
Igår fick kaninen, (s)truten, några duvor och en svartmuskig undulat hänga på i träningen. Husse kastade dubbelmarkeringar och mamma och jag fick hämta. Något lite annorlunda upplägg i vissa avseenden. Det är sällan en skytt lyckas träffa en flygande kanin som sedan singnar ner på marken i ett dött tillstånd (kaninen alltså, inte skytten). Men här på ön händer förunderliga saker...
Mamma, den inställsamma tanten, skötte sig snyggt och prydligt. Kanske lite för stort ringande i vissa områden, men matte var nöjd ändå. Vilthanteringen var föredömlig.
När jag for ut var det som om jag hade snorkråkor i hela näsan. Husse kommenterade att jag formligen sprang över viltet utan att få in det i luktorganet (inte hela viltet i snoken förstås, bara vittringen). När jag sedan äntligen hittade det jag var utsänd för att leta efter, omformade jag duvorna till något som mer liknade en dreglig massa. Ni förstår själva vad som då drabbade mig - och nu tror jag att vi måste begrunda väderleksrapporten...
Några provstarter för min del är INTE aktuellt säger matte. Här ska vi inte riskera att diskas på grund av "taskig duvhantering". Mamma blir den i familjen som kanske får visa sig på styva linan i dylika sammanhang (bokstavligt talat)...
Jag tänker lägga in en protest hos Svenska spaniel- och retrieverklubben. Det finns faktiskt något i arbetsmiljölagstiftningen som heter "Kränkande särbehandling", det är just det som jag utsätts för i den här familjen. Dags att sätta in annonsen i tidningen igen: Ny familj sökes...
Kvällens sikt - bland gastarna på gravfältet. Desstom två älgar som sprätte runt i ena änden av tallskogen. Matte var "absolutely terrified"...
Igår fick kaninen, (s)truten, några duvor och en svartmuskig undulat hänga på i träningen. Husse kastade dubbelmarkeringar och mamma och jag fick hämta. Något lite annorlunda upplägg i vissa avseenden. Det är sällan en skytt lyckas träffa en flygande kanin som sedan singnar ner på marken i ett dött tillstånd (kaninen alltså, inte skytten). Men här på ön händer förunderliga saker...
Mamma, den inställsamma tanten, skötte sig snyggt och prydligt. Kanske lite för stort ringande i vissa områden, men matte var nöjd ändå. Vilthanteringen var föredömlig.
När jag for ut var det som om jag hade snorkråkor i hela näsan. Husse kommenterade att jag formligen sprang över viltet utan att få in det i luktorganet (inte hela viltet i snoken förstås, bara vittringen). När jag sedan äntligen hittade det jag var utsänd för att leta efter, omformade jag duvorna till något som mer liknade en dreglig massa. Ni förstår själva vad som då drabbade mig - och nu tror jag att vi måste begrunda väderleksrapporten...
Några provstarter för min del är INTE aktuellt säger matte. Här ska vi inte riskera att diskas på grund av "taskig duvhantering". Mamma blir den i familjen som kanske får visa sig på styva linan i dylika sammanhang (bokstavligt talat)...
Jag tänker lägga in en protest hos Svenska spaniel- och retrieverklubben. Det finns faktiskt något i arbetsmiljölagstiftningen som heter "Kränkande särbehandling", det är just det som jag utsätts för i den här familjen. Dags att sätta in annonsen i tidningen igen: Ny familj sökes...
Kvällens sikt - bland gastarna på gravfältet. Desstom två älgar som sprätte runt i ena änden av tallskogen. Matte var "absolutely terrified"...
Kommentarer
Trackback
